Perspektiv på friidrott, mars 2010
Anders Albertsson
Kompetens - där den behövs!
Att få ge ett perspektiv på den idrott jag levt med sedan 11 års ålder är en fantastisk utmaning, inte minst gäller det valet av perspektiv. Jag har haft förmånen att ha fått uppleva i stort sett hela spektrat - möjligen med undantaget elitaktiv….
Jag har varit aktiv i småklubb och mellanstor klubb samt varit elev på friidrottsgymnasium. Varit tränare för ungdomsgrupper och friidrottsskolor och ända upp till landslagsaktiva. Jag har varit aktiv i styrelser och kommittéer samt haft friidrotten som arbete under tio års tid. Dessutom har jag fått arbeta med tävlingsarrangemang på olika nivåer från småtävlingar till EM i Göteborg. 32 år i friidrottens tjänst, perspektiven är många och här måste sovras.
Jag har ögnat igenom de tidigare perspektiven på friidrott.se. Bilden är mångfacetterad. Där finns vår idrotts styrande, våra sponsorer och elitaktiva. De unga ledarna, våra eldsjälar och de journalister som följer oss. Här finns arrangörer och managers.
Och vår idrott är inte enkel att beskriva. Bara att rada upp alla grenar den innehåller tar tid. Det är något vi skall vara stolta över och bevara. I dagens samhälle letar vi ofta efter enkla lösningar, snabba karriärer och genvägar.
Vetenskapligheten lockade
Det som lockade mig in i friidrotten var dess vetenskaplighet. Att det fanns en ytterligare dimension. Till min lilla by flyttade, av någon outgrundlig anledning, Nils-Egil Rosenberg mitt under hans arbete med att sammanställa "Den Svenska Träningsläran". Han visade på den dimension som jag sedan som aktiv och tränare försökte förstå och bemästra.
Här finns biomekaniken och fysikens absoluta lagar (vi kan tyvärr inte lura tyngdlagen ännu ...). Här finns kroppens kemiska processer och biologiska faktorer. Dessa skall, översatta till teknik, bemästras. För att kunna vara "bäst när det gäller" krävs att allt detta skall automatiseras och presteras i ett "perfekt mentalt tillstånd".
För att få reda på hur bra man egentligen kan bli krävs en dedikerad satsning (läs gärna Johan Wallersteins "Perspektiv" i oktober 2009, se arkivet nedan!) i minst tio år på hög nivå. Det är lätt att gå vilse i en alltför teoretisk tolkning och glömma att det är människor vi arbetar med.
För att Svensk Friidrott skall kunna trygga återväxten på lång sikt krävs en bra "infrastruktur". Den finns idag och är beroende av alla ovanstående ingredienser såväl i roller som i kunskap om de faktorer som påverkar. Vi har idag en fantastisk erfarenhet och duktiga ledare, tränare och aktiva. Frågan är hur vi på bästa sätt får fram fler förebilder som i sin tur lockar fler unga att börja.
Hur undviker vi fallgroparna?
Jag vill nu fokusera på en del i den komplexa bild jag beskriver ovan. Den del som jag anser vara vital för att så många som möjligt skall kunna nå sin potential. Hur undviker vi fallgropar i barn- och ungdomsåren? När barn rör sig gör de det naturligt. Barnen härmar gärna sådant de imponeras av och vill prova. Zlatans finter, Foppas dragningar och på senare tid självklart Usain Bolts sprinterlöpning.
Under uppväxten får man sedan, i olika sammanhang, lära sig hur saker och ting skall göras. I vår verksamhet innebär det hur man hoppar längd, stöter kula, löper häck och mycket mer. Vår stora utmaning är att ta vara på varje individs egenart och utifrån den skola in en grenteknik.
Detta måste göras på ett sätt som bibehåller känslan av att det sker naturligt. De år kroppen växer, och rörelsemönster utvecklas, är de viktigaste för en naturlig optimal teknik. När man i äldre åldrar försöker "lära om" eller "rätta till" blir mycket ofta skador följden. Automatiserade rörelsemönster bryts och nya blir svåra att automatisera.
Vi behöver sätta in stora resurser på barn- och ungdomssidan. Vi behöver kunniga, engagerade tränare och resurser att utbilda fler. Här finns en konflikt mellan volym och kvalitet. Vi vill kunna ta emot så många barn och ungdomar som möjligt, men vi har samtidigt ansvaret att kunna ta hand om alla på bästa möjliga sätt.
Höj statusen på barn- och ungdomstränaren!
Vi har också en "ikonisering" av våra elittränare vilket medför att nästan alla tränare har elittränarskapet som målbild med inte sällan väldigt få aktiva per tränare. Vi måste trygga återväxten av, samt höja statusen på, barn- och ungdomstränaren.
I den ideala modellen finns ett antal tränare som är specialister på barnens och ungdomarnas sätt att fungera och hur man på bästa sätt lär in rörelsemönster för långsiktig utveckling och inte för kortsiktiga resultat i ungdomsåren. Dessa specialister motiverar också barnen och ungdomarna att fortsätta där träningsgruppen är ett utmärkt medel för att trivas.
I en ideal värld lämnar dessa, på ett mjukt sätt, över till junior/seniortränare med kompetens som överensstämmer med de krav en sådan träning kräver. Detta utan att behöva "lära om". På så vis har vi experter på olika nivåer. I dag överlåter vi i många fall träningen av de yngsta till de tränare som är mest oerfarna. Jag upplever också att vi många gånger ser hur ungdomar triggas till att maximera resultaten i unga år med stagnation som följd.
Naturligtvis är detta något av en utopi. Några av våra största klubbar har säkert muskler att klara ett sådant system, men hur gör småklubbarna som kanske är beroende av eldsjälar eller engagerade föräldrar? Naturligtvis får man göra det bästa av situationen.
Alla ledare behövs!
Låt mig också poängtera att ALLA ledare behövs och vi har sett många exempel på hur en ledarroll och en tränarroll kan jobba tillsammans med olika uppdrag i en träningsgrupp. Jag tror på mentorskapet som form. Jag tror på att vi måste sätta oss vid sidan av klubbprestige och dela med oss av kunskap. Jag tror på dialogen.
Jag tror på flera tränare per träningsgrupp som samarbetar och driver utveckling. Jag tror också på ödmjukheten i att kunna ge och vilja ta emot hjälp och goda råd.
Det finns en sådan fantastisk samlad kunskap hos oss. Låt den släppas loss ordentligt!
Anders Albertsson
Tävlingsledare SamsungGalan, Generalsekreterare Inomhus-EM 2013
Arkiv