– Det tar sju, åtta år att börja nå sin potential. Ännu inte halvvägs i satsningen på att
nå sin potential som löpare
Foto: Deca Text & Bild Johan Larsson var bara en sekund från att erövra en SM-medalj vid GöteborgsVarvet. Det var ändå fortsättningen på en positiv trend som inleddes för två år sen, då den då okände lundalöparen slutade sexa i SM-klassen på Stockholm Halvmarathon. Den gången var han en dryg minut efter Mats Granström, en löpare som han faktiskt sprungit jämnt med tio år längre bak i tiden.
– Jag kom tvåa bakom Mats på Terräng-DM, när jag bodde i Växjö och var 16-17 år, berättar Johan Larsson, som hade tagit upp löpningen för att stärka sin kapacitet som redan konditionsstark fotbollspelare.
Efter att ha sprungit Växjöloppet på 35 minuter fick Brittatorp upp ögonen för tonåringen och ett halvårs träning tillsammans med FIG-löpare under Janne Bengtsons ledning var nog för att konkurrera med den yppersta småländska eliten.
– Men jag fick otroligt ont i knät efter det loppet. Jag kunde inte ta ett löpsteg.
Johan fick diagnosen hopparknä, tränade alternativt under stor disciplin i ett halvår, men när smärtorna avtog hade suget efter löpningen släckts. Fokus vändes i stället till gymmet, för ett stillasittande liv var aldrig något alternativ.
– Jag sprang ett par, tre gånger i veckan, för att inte bli för klumpig, berättar Johan, som annars hade släppt löpningen.
Eftersom han alltid hade gillat tävlingsmomentet prövade han athletic fitness – en tävlingsform som blandar styrke- och explosiva moment (chins, dips, rodd på en minut) med ren bedömning av fysiken. Men karriären blev blott en tävling lång. Miljön var inte alls den rätta för Johan. Under alla dessa år avstod han från att tävla i löpning.
– Jag vill tävla om de främsta placeringarna, förklarar Johan, som inte gillar att göra något halvdant.
Under tiden hade han flyttat till Lund för att utbilda sig till socionom. Nästan 80 kilo tung på sina 170 centimeter ställde han, eftersom en granne skulle springa loppet, i augusti 2007 upp på en halvmara i Landskrona - och vann överlägset på 1:16.
2009 sprang Johan Lundaloppet, en mil på mindre än 34 minuter, och kom i kontakt med Daniel Ekmans träningsgrupp efter det.
– Jag tränade sporadiskt med dem den sommaren. Jag var inte hundra på hur jag skulle göra, men i september bestämde jag mig för att satsa.
Johan stegrade träningen från runt tre mil till sju-åtta/vecka och resultaten kom snabbt. Nästa vår var han redan nere under 31 minuter på inte helt flacka Lundaloppet, bara 47 sekunder efter klubbkamraten Johan Wallerstein, som det året kvalade in till EM, på 5000 meter.
– Det var kul att kunna se resultaten, tidigare hade det gällt vikter, vad jag kunde pressa i bänk, eller klara i marklyft. Nu var det minuter och sekunder.
På Göteborgsvarvet strax därpå skrällde Johan med att bli nästbäste svensk i ett lopp där otaliga dukade under för den plötsligt uppkomna värmen.
– Det passade mig inte alls. Jag tappade massor mot slutet, tillstår ändå Johan.
Han beskriver sig som väldigt disciplinerad vilket avspeglas i fasta rutiner: Läggdags klockan nio varje kväll och uppstigning klockan fem för att hinna med det första träningspasset före arbetet, som sedan några veckor tillbaks är som enhetschef på vård och omsorg inom Lunds kommun.
– Jag tränar hårt, går ”all in”. Ekman är ovärderlig, annars hade jag drillat mig själv för hårt.
– Men jag har en bra känsla för vad jag klarar av. Jag förundras över vissa löpare som verkar sakna det helt. Det gäller trots allt att ta sig från punkt a till punkt b så fort som möjligt och då spelar det ingen roll hur fort det går i början.
Johan Larssons inställning lovordas av namnen Wallerstein, som sett honom utvecklas snabbt:
– Jag beundrar hans idoghet. Han har en ovanlig träningsflit och höga målsättningar. Han är envis, driven, och har en otrolig kroppskännedom. Det är väl tekniken som är hans begränsande faktor just nu.
– Jag måste bli snabbare, menar Johan Larsson, som lägger in hundringar för att göra något åt det. Träningen pulseras annars mellan lätta veckor på 13 mil och hårda på 19 mil. Johan tackar sin grundläggande styrka och i grunden varierade träning för att han varit helt förskonad från skador.
Han tränar fortfarande styrka, ett par, tre gånger i veckan, men nu bara med den egna kroppsvikten.
Redan ifjol var Johan bara tio sekunder från SM-medalj på halvmaran och inför Göteborgsvarvet var siktet inställd på medalj efter SM-helgen i Linköpingsterrängen som hade blivit till en besvikelse.
– Jag var inte alls nöjd med min prestation där. Jag hade varit sjuk i veckan och bestämde mig inte förrän de sista timmarna att jag skulle starta. Ett par kilometer in i loppet förstod jag att det skulle bli tufft.
Men du är inte den som bryter ett lopp, eller hur?
– Nej, det är en princip som jag har. Man kan inte kliva av bara för att man har en dålig dag och inte hänger med. Det är av respekt inför motståndarna.
Göteborgsvarvet betecknar Johan som en otrolig erfarenhet, den snöpligt missade medaljen till trots.
– Jag har svårt att ligga i rygg. Antingen har jag legat klart före, på lopp i Skåne, eller också har jag hamnat i ingenmansland, som på SM-loppen i Stockholm. Men nu blev det perfekt. Jag sprang med Lerdahl första fem, och sen kom vi ikapp Uhrbom och Fredrik Johansson, lite längre fram även Kleist.
– Från åttonde kilometern låg vi tillsammans, en nyttig erfarenhet. Efter 11-12 kändes det så bra att jag tänkte att jag kunde öka vid 18. Men uppför den andra bron kom det en stor seghet och jag fick pressa för att hänga med.
– Jag släppte vid 19, men kom väldigt nära på slutet. Anders Kleist och Fredrik Uhrbom drog mest, så de var värda medaljerna, hade varit orättvist annars.
I all sin noggrannhet sätter Johan höga krav på sig själv såväl i arbetslivet som med löpningen. Satsningen är uttalat långsiktig, de tre år som han har tränat strukturerat är bara inledningen på en längre plan.
– Det tar sju, åtta år att börja nå sin potential. Mitt mål är att springa EM-maran.
Ambitionen är alltså att lyckas på en distans som Johan ännu inte ens har prövat. När ska det ske?
– Jag tror att det blir nästa år, men först måste jag bli snabbare. |