 Foto: David Fridell  28 nov, 2009.SM-vinnare på kort häck 1982 och nu 2009 svensk mottagare av Europeiska Friidrottsförbundets utmärkelse "Women’s Leadership Award", i snart 30 år har Ann Axelsson varit en aldrig sinande inspirationskälla för friidrotten i Jönköping.
- Jag började friidrotta som tolvåring eftersom flera av mina klasskamrater tjatade på mig. Redan första träningen i Hovslätts IK möttes jag av Maggan Holm, som gav mig ett otroligt positivt första intryck av friidrotten och jag har henne att tacka på många sätt. Utan den glada och välkomnande känsla jag fick redan första passet är det inte säkert att jag fortsatt.
- Det var inte så reglerad och uppstyrd träning på den tiden. Ville vi springa häck fick vi göra det och den känslan är något jag försökt bevara under mina år som ledare. Det måste ske på individens villkor och ibland kan jag bli trött på de tränare som står med sina exakt uttänkta träningsprogram och tidtagarur. Jag tror de glömmer bort människan bakom prestationen och då är det svårt att utvecklas menar jag, säger Ann.
Den aktiva karriären avslutades i samband med att första barnet föddes 1985. En del tävlingar på veterannivå följde men det var ledar- och tränarrollen som snabbt tog överhanden.
- Jag försökte hålla mig hemma när mitt första barn fötts, men ganska snart var jag nere på träningen igen. Vi har alltid haft ganska många kvinnliga ledare i Hovslätt och jag gick nog i bräschen när jag började ta med mina småbarn till träningarna.
- Det är ingen konstig sak, och där hoppas jag att många kvinnor ska våga ta steget, att vara kvar i friidrotten trots att de blivit mammor. De har mycket kvar att ge även om de blivit mammor!
Ann har försökt att inte engagera sig alltför mycket i styrelsearbete, även om det blivit några uppdrag genom åren, utan lägger hellre sin tid på idrottsplatsen och rollen som tränare. Tre dagar i veckan har hon hand om en grupp ungdomar från 15 år och uppåt. Hon är även en av initiativtagarna till ett ”killprojekt” i Jönköping.
- Det är en stor övervikt på tjejer inom svensk ungdomsfriidrott idag. Vi har genom detta projekt, som involverar flera klubbar i Jönköping, försökt få de killar som finns i verksamheten att stanna kvar längre.
- Vi träffas och tränar och gör sedan någon social aktivitet tillsammans. Att känna tillhörigheten tror jag är viktigt för att fortsätta och tycka träningen är rolig. Dessutom blir det en spiraleffekt. Ju fler killar som håller på, desto fler kommer till.
När Ann skall beskriva sin ledarfilosofi nämner hon en aning otippat kläderna allra först.
- Jag skulle aldrig få för mig att komma till träningarna i något annat än träningskläder. Det handlar om respekt tycker jag. Kläderna visar att jag är en i gruppen och inte bara står bredvid. Jag skulle också vilja beskriva mig som rak och tydlig i mitt ledarskap, men det där med respekten är nog ändå det viktigaste.
- Jag brukar skoja med att säga att jag aldrig varit i bråk med en vaktmästare, men jag tror det säger något om mig. Att förstå andra människors vilja och arbete är viktigt och då blir man behandlad med respekt tillbaka.
- Sedan är jag övertygad om att du som ledare måste vara beredd att ta ett större ansvar än bara det som tränare. Att våga träffa de du tränar vid andra tillfällen, att göra sociala aktiviteter med dem, det är viktigt för mig. Dessutom är det roligt att lära känna dem djupare.
Priset för sina ledarinsatser gör henne stolt och hon hoppas och tror att hon kan fungera som en förebild.
- Men jag vill inte vara en förebild bara för kvinnliga ledare. Däremot vill jag visa alla att man kan ta sig fram och lyckas i sitt ledarskap om man vågar ta för sig.
- Det gäller både män och kvinnor, även om det kanske är vanligare att kvinnor väljer att stå tillbaka. Något som jag hoppas och tror att ett sånt här pris kan hjälpa till att motverka. Jag hoppas att fler finner inspiration i sitt ledarskap när de ser att de kan få offentlig uppmuntran för det!
|