 14 mar, 2012.Februari 2012 innebar flera personliga rekord och ett SM-guld för Alexander Brorsson. Han har tagit sin häcklöpning till en helt ny nivå där han varit stabil under 8 sekunder.
Vägen dit har varit allt annat än enkel då han för två år sedan fick diagnosen utbränd. Det var de egna höga prestationskraven som till slut gjorde att kroppen sa ifrån.
- Kraven jag hade på mig själv blev alldeles för stora. I 9-10 månader kunde jag inte springa, det var svårt att ens gå promenader. Det var det absolut värsta året i mitt liv. Jag insåg då att jag var tvungen att göra en förändring i livet, säger Alexander.
Med hjälp av sin familj och sina vänner och med en mycket stark vilja kunde Alexander nästan ett år senare börja träna igen.
- Det som hände har lärt mig otroligt mycket. Min syn på livet har förändrats och jag vet att allt som jag behöver finns omkring mig. Det känns okej om jag inte slår personligt rekord varje gång, det är inte hela världen längre.
Redan i somras, bara ett och ett halvt år efter diagnosen, gjorde Alexander debut i Finnkampen och sedan dess har hans utveckling bara fortsatt.
Vinterns framgångar förklarar han med att han har tagit sitt friidrottande till en mycket högre nivå, bl a när det gäller att vara noga med sin återhämtning. Han har också arbetat med att försöka släppa de orimligt höga kraven som han haft på sig själv.
- Jag kan njuta nu av minsta lilla framgång. Jag är fortfarande grym tävlingsmänniska och vill såklart vinna, men jag är inte längre rädd för att förlora.
I sommar ligger fokus på att komma med till EM i Helsingfors, där han inte tror att kvalgränsen på 13.80 ska vara något problem att klara.
- Med tanke på hur bra det gått i vinter och hur mycket jag sänkt mitt personliga rekord, så anser jag att det är fullt möjligt för mig att ta mig till EM. Förra året sprang jag 14.08 och det tror jag definitivt att jag kommer att slå.
- Jag har tränat mycket snabbhet för att kunna springa häck ännu snabbare. Min styrka är snabbheten och att jag kan behålla farten över häckarna, men jag behöver träna mer på själva häckpassagerna. Jag är inte direkt känd för min häckteknik.
Trots att de största kraven Alexander haft på sig själv är släppta så är han fortfarande en person vars målsättning är hög.
- Jag kommer att göra allt för att bli så bra som möjligt. Jag vill se hur bra jag kan bli, det tycker jag är väldigt spännande, och när jag gör saker vill jag göra det ordentligt.
Som 10-åring gjorde han sin första friidrottsträning, men fram till 2006 då han började på FIG i Växjö så var det fotboll som gällde i första hand. Han bor fortfarande kvar i Växjö där han studerar ekonomi på universitetet och har sin tränare Tobias Nömgård. Att det blev häck för Alexander är något av en slump då han skadade knät och inte längre kunde hoppa längd och höjd.
- När jag vann USM-guld 2005 kände jag att det var friidrotten som jag ville satsa på.
- En av anledningarna till att jag tycker att friidrott är så roligt är att jag verkligen trivs med att vara friidrottare. Det är så mycket runtomkring med bl.a. kompisar och träningsläger som jag verkligen gillar.
Det som hände för två år sedan är något som Alexander fått arbeta med varje dag men det är också något som han nu kan se det positiva med eftersom det fått honom att förändra stora delar av sitt liv och blivit starkare mentalt.
- Om det inte hade hänt så tror jag faktiskt inte att det hade kunnat gå så bra för mig som det gjort nu. Så i slutändan var det nog bra att det hände.
|