 Hoppkänslan försvann men nu har
Steve Hooker återfunnit den.
Foto: alj  12 apr, 2012.Att australiensaren Steve Hooker är regerande olympisk mästare sedan Beijing 2008 är en kunskap som får en automatisk allmän uppfräschning nu när det är olympiaår igen.
Men för den friidrottsinsatte förknippas nog namnet Steven Hooker ändå främst med två av - inte bara den moderna utan faktiskt hela - friidrottshistoriens allra mest exceptionella demonstrationer av starka tävlingsnerver under extrem press:
* OS-segern då för fyra år sedan kan i efterhand framstå odramatiskt enkel med nya oympiska rekordet 5.96 och 11 cm tillgodo på tvåan. Men i själva verket hängde Hooker nästan konstant "på repen" en hårsmån från att bli utslagen:
I kvalet gick han in på 5.65 och tog denna höjd i tredje och sista och i finalen blev det också två inledande rivningar på såväl 5.80 som 5.85, 5.90 och 5.96! Det var inte förrän med 5.90 i sista som han tog en ensam ledning i tävlingen.
I en videointervju i vårt Mediabibliotek (skrolla ned till februari 2009) berättar Hooker hur han själv upplevde vad som väl bäst kan liknas vid ett långdraget balanserande på mycket slak lina.
* Men ännu mer imponerande var trots allt ändå Hookers prestation året efter i Berlin-VM. Dit kom han skadad utan att ha kunnat hoppträna alls tiden närmast före och osäker på om han hade ens ett säger ett bra hopp i sig innan skadan skulle sätta definitivt stopp.
Läs mer om detta i vår artikel då "VM:s märkligaste prestation".
Mot denna bakgrund framstod Steve Hooker som något av tidernas mentala stålman som kunde framgångsrikt hantera alla slags utmaningar hur hopplöst läget än kunde verka.
Därför var det närmast en chock när man i början på februari i år kunde läsa att Steve Hooker beslutat sig för att avbryta sin hemmasäsong med hänvisning till att han hade led av svår "hoppskräck".
Intervjun i text och video
Visst hade skador gjort att 2011 blivit närmast ett förlorat år (tre tävlingar: 5.45, 5.60 och så noll i VM-kvalet) och visst hade upptakten på 2012 varit uppseendeväckande blek (4.40, 5.00 och 5.00 - när hade han senast hoppat på sådana höjder i tävling?). Men ändå?
Fast samtidigt visade Hooker återigen ovanlig mental styrka genom att inte - som han lätt kunde ha gjort - skylla på någon slags fysisk skada. I stället var han uppriktig och sa som det var, att han förlorat sin mentala "autopilot".
Något som i och för sig brukar kunna hända de flesta stavhoppare någon gång under karriären, men som man sällan eller aldrig snackar om. Framförallt kanske inte om man åtnjuter den slags Superman-status som Hooker fått.
Som han förklarade i intervjun då handlade det bara om att jobba konsekvent och målmedvetet för att successivt hitta tillbaka till hoppkänslan och "autopiloten". Ett arbete som glädjande nog redan tycks ha burit frukt.
För i en ny intervju häromdagen berättar han om 5.20-hopp med sex stegs ansats och om att han ser fram emot att komma igång med tävlandet på högsta nivå redan när Diamond League-säsongen för stavhopparna startar i Shanghai den 19 maj.
Intervjun i text och video
|