  31 jul, 2012.Under de närmaste dagarna kommer vi att titta litet närmare på utgångsläget och den aktuella situationen i de OS-grenar som kommer att ha svenskt deltagande. Först ut är manlig längd.
Ingen har hoppat längre än 8.35 i år, en oväntat låg standard ett OS-år. Med tolv man inom en decimeter ser grenen oerhört öppen ut. VM-tvåan Mitchell Watt var obesegrad fram till Monaco, och ändå behövde han inte hoppa längre än 8.28 (just i London, om än på Crystal Palace) för att hålla den sviten.
Faktum är att flertalet av de bästa resultaten har kommit till på mindre tävlingar med undantag för EM där stabile Sebastian Bayer vann på 8.34. Han är en av de tre av de 42 anmälda på OS med personliga rekord som sticker ut. 8.71i kom dock på Turins språngbräda under IEM för tre år sen.
Regerande mästaren Irving Saladinos 8.73 är från 2009. De två senaste åren har präglats av skador, men en liten ljusning syntes i Monaco, där han alltså besegrade Watt. Den sista DL-galan före OS gav det märkliga beskedet att bara tre man mäktade åtta meter i behagligt sommarväder och vindstilla.
Den tredje var Chris Tomlinson, britten med tre VM- och tre EM-finaler. Men han är inte värdnationens främsta hopp. Störst potential borde ojämne Greg Rutherford ha, med världsårsbästat 8.35 och den klaraste DL-segern (8.32 i Rom). Statistikledningen delar han med Sergej Morgunov, den ryske vinnaren av JEM och JVM, som i år slagit det 40 år gamla juniorvärldsrekordet och hoppat stadigt över åtta meter.
En annan ryss med lägstanivå över åtta meter är Aleksandr Menkov, som begränsade sitt internationella tävlande till våren, då han vann DL i Doha och var trea i Rom. Mästerskapsnerverna har han bra koll på. Efter två JEM-titlar har 21-åringen spätt på med seger på Lag-EM, sjätte plats i VM-debuten ifjol och brons i vintras på IVM. Med andra ord vore det en stor överraskning om han inte kvalar in till OS-finalen.
Av övriga medaljörer i vintras har nye brassen Mauro da Silva inte alls lyckats under den inhemska säsongen, som varade i maj, och australiensaren Henry Fraynes två första sommartävlingar häromveckan var av ännu lägre dignitet.
Den store mästerskapsspecialisten Dwight Phillips (4 VM- och en OS-titel) är skadad och den trio som USA skickar till OS ger ingen skrämselhicka. Den tidigare JVM-ettan Marquise Goodwin vann visserligen både NCAA och OS-uttagningarna, så han kanske kan lyfta sig igen även om han har haft en säsong som varat sen i slutet på januari och varit fylld av minst lika många sprintinsatser som längdtävlingar. Will Claye är huvudsakligen trestegshoppare, men kan sprätta till längre än Goodwin även i längd.
Till medaljkandidaterna måste alltid den återkommande silvermannen Godfrey Mokoena räknas. I år har han tävlat flitigt utan att riktigt få till det, men ändå plockat tre DL-pallplatser.
Den tredje av de 42 Londonresenärerna med ett ståtligt pers är Louis Tsátoumas (8.66), men han har nästan aldrig hoppat något riktigt långt utanför Grekland och i sommar har det inte ens blivit åtta meter på hemmaplan.
Michel Tornéus visade upp en nyvunnen högre mästerskapssäkerhet på EM. Han är dessutom den ende som har bättrat på perset efter kvalperioden med det pinfärska rekordet, 8.22.
I regel har det räckt med kring åtta meter för att ta sig till final och bara några centimeter till för att nå en poängplats (undantaget 8.17 i Daegu). Medaljerna har börjat delas ut från 8.20 och en och en halv decimeter uppåt.
Men hur blir det i London om typiskt brittiskt väder slår till och vilka är det som kommer att klara av det bäst?
|