  31 jul, 2012.Nivån på 400 meter har haft en sjunkande trend de senaste mästerskapen. Det krävs allt mindre skarpa tider för att ta sig vidare från försök till semi, över 53 sekunder.
Moa Hjelmer känns därför som en trolig semifinalist, i synnerhet som grenen inte varit speciellt vass hittills i år. Endast 13 av de 51 anmälda till OS har sprungit under 51 sekunder under 2012 och Moa rankas som nummer 16.
Vägen från försöken vid lunchtid på fredag, den första OS-dagen, går till semi på lördag kväll. För att ta steget till finalen ytterligare 25 timmar senare är det troliga att det inte får ta mycket mer än 50.5 sekunder från startskottet. Dvs runt halvsekunden under vad Moa presterade i guldloppet på EM.
Men vilka är de mer givna finalisterna?
Statistiskt toppas listan av ryskorna Krivosjapka och Gusjtjina. Men deras tider på 49 låga kommer från de ryska mästerskapen och all erfarenhet säger att de sällan upprepas på efterföljande internationella mästerskap.
Krivosjapka har till exempel fem av sina sju senaste årsbästan från de nationella mästerskapen, stora undantaget är EM-bronsloppet i Barcelona 2010. Året före var hon också trea på VM. I sommar hade hon bara gjort ett lopp på hemmaplan (49.43) innan hon blev mästarinna.
Gusjtjina, växlade över till 400 från kortare distanser lagom till OS i Beijing, där hon slutade fyra. Precis som Krivosjapka har hon hållit sig på hemmaplan i sommar och tävlat sporadiskt. En strategi som även gäller för den tredje ryskan, EM-ettan från Barcelona, Firova.
Visst framstår de alla tre som givna i finalen, men deras frånvaro på galorna har lämnat över scenen till flitiga Amantle Montsho som befäst den ledande position som hon skaffade sig ifjol, då hon var obesegrad från juni och framåt, inklusive VM. I sommar har hon lidit två förluster.
Den första kom tidigt, i Eugene, genom Sanya Richards-Ross, föregångaren på VM-tronen och grenens dominant under en handfull år. 2012 har SRR åter klivit upp i topp, tagit sin första IVM-titel och bara förlorat ett lopp i sommar (till Novlene Williams-Mills).
Men det har till viss del också berott på sparsamt tävlande, endast en DL-gala, och det är endast där i Eugene som hon har sprungit under 50 sekunder, förvisso med besked, 49.39, som sen slipades ner till 49.28 vid OS-uttagningarna på samma bana.
Williams-Mills är för övrigt den sjätte och sista under 50 sekunder i år och för ovanlighetens skull den enda jamaicanska som verkar vara aktuell för medaljkampen.
Övriga två, Whyte och Day, må ha sprungit några tiondelar fortare än Hjelmer (Whyte även under 50 sekunder ifjol), men förstnämnda har haft en lång säsong med en nedåtgående form på de två senaste galorna.
Och den senare, Day, är ett väldigt oprövat kort. Hon har knappt satt sin fot utanför Jamaica med undantag för ett misslyckat VM i Berlin och har faktiskt aldrig sprungit fortare än 52.77 utanför Karibien.
Det mest logiska finalnamnet utöver de sex ”49:orna” är utan tvekan mästerskapsspecialisten Ohuruogu, som när hon vann i Beijing kom till OS med 50.80 och sänkte sig med över en sekund. Efter OS var hon tillbaks på de sämre tiderna.
Det var ändå inget mot året före, då hon testade ett lopp på över 53 sekunder (efter en avstängning) innan hon åkte till VM och vann på 49.61!
De två senaste åren har Ohuruogu knappt varit under 51 sekunder, men i genrepet på Crystal Palace för ett par veckor sedan kom 50.42, den bästa tiden som hon har presterat före ett mästerskap, och en oväntad seger över Montsho.
Då har vi en enda finalplats kvar, om ingen av favoriterna misslyckas. Pretendenterna är i första hand från USA - allt annat än skönspringande McCorory, som slog igenom ifjol (4:a i Daegu) och Trotter. Den senare slog till med ett lopp på de amerikanska uttagningarna som bara kommer till under ett OS-år, 50 blankt slog ut allt som Trotter gjort på fem år. Så ledde det också till 30-åringens tredje OS-start.
Men om vi ska titta utanför de givna ramarna och söka överraskningar, som inte bär svensk landslagsdräkt? Spana efter Regina George, Arkansasbaserad nigerianska, som trots att hon tävlat hela vägen sen i januari lyckades persa och bli tvåa – bakom Montsho - på de afrikanska mästerskapen, som avgjordes parallellt med EM. Finns det någon kräm kvar i hennes ben?
En annan universitetsstudent är Marlena Wesh, som representerar Haiti, och som har en tendens att tjurrusa. Ukrainska mästarinnan Lovynenko sparades till stafetten på EM, som hon förde hem till guld, men har redan sänkt sig med två sekunder i år till låga 51 och behöver nog mer tid innan hon är mogen för finaler. Shaunae Miller vann Junior-VM redan som 16-åring, men sen har utvecklingen avstannat en aning och i år hamnade hon utanför prispallen på samma mästerskap.
Ingen av dessa är framme vid den nivå som Moa Hjelmer redan har kommit upp till.
|