 2 aug, 2012.Två veckor av OS-idrott är ju fullproppad med fantastiska prestationer. Men ändå har det nästan varje gång varit en enda person eller en enda händelse som blivit det alldeles speciella som hela spelen "för evigt" kommit att förknippas med.
Och i de allra flesta fallen har denna "grej" hämtats från friidrotten som alltid haft rollen som spelens mest exponerade och uppmärksammade idrott. Man behöver inte tänka längre tillbaka än fyra år till Beijing då Usain Bolt gav en hel idrottsvärld ren svindelkänsla.
Men hur har det sett ut i tidigare OS, vilka har varit de personer och de händelser som blivit i ordets verkliga bemärkelse historiska? Utan några krav på att vara den oomtvistliga sanningen kommer här en lista för alla OS efter andra världskriget:
London 1948: 17-årige Bob Mathias vann tiokampen!
Helsingfors 1952: Emil Zatopek tog hem den "omöjliga" trippeln 5000m, 10000m och marathon.
Melbourne 1956: Inget självklart. Just då fick förstås dubbelmästarna Kuts (5000m/10000m) och Bobby Morrow (100m/200m) stor uppmärksamhet men dessa prestationer har bleknat bort i det historiska perspektivet.
Rom 1960: Abebe Bikilas sensationella marathontriumf, som kom att förebåda den östafrikanska löparvågen. Fast det insåg man ju inte då när det hände. På plats var nog kvinnliga supersprintern Wilma Rudolph i stället mest omsusad och uppmärksammad.
Tokyo 1964: Bob Hayes dundrade hem en utklassningsseger på 100m på 10.06 på en uppsprungen stybbana.
Mexico City 1968: Bob Beamon 8.90 i längd, världsrekord med 55 cm. Friidrottshistoriens största chock någonsin. För evigt hågkommen blev också den tysta prispallsprotesten av 200m-löparna Smith och Carlos mot rasförtrycket i hemlandet USA.
München 1972: Inget som "överlevt". Dubbelvinsterna för Borzov (100m/200m) och Viren (5000m/10000m) var stora då. Särskilt Virens eftersom han föll i 10000m-finalen men kom tillbaka och vann på nytt världsrekord. Fast ingen av dem kan utmana simmaren Mark Spitz om att ha stått för den "historiska" insatsen i München.
Montreal 1976: Alberto Juantorenas "omöjliga" dubbel 400m/800m.
Moskva 1980: Redan innan spelen ens startat kom hela evenemanget att reduceras till dubbelduellen mellan superbritterna Sebastian Coe och Steve Ovett på medeldistans. Att de vann "fel"grenar (Ovett 800m och Coe 1500m) gjorde dessutom dramaturgin maximal.
Los Angeles 1984: Carl Lewis skulle kopiera Jesse Owens legendariska fyra guld (100m, 200m, längd och 4x100m) från Berlin 1936 - och lyckades!
Seoul 1988: Ben Johnsons otippade seger och världsrekord på 100m - som sedan ett par dagar senare förvandlades till historiens största dopingskandal.
Barcelona 1992: Kevin Youngs makalösa 46.78 på långa häcken firar nu 20 år som ohotat världsrekord och borde ha varit ett sådant magiskt historiskt ögonblick. Men ändå etsade det sig aldrig riktigt fast (i skuggan av USA:s Dream Team i basket?).
Atlanta 1996: Michael Johnsons dubbel 400m/200m där hans nya 200m-världsrekord 19.32 kändes som ett rekord för "evigheten". (Fast tolv år senare dök en viss Bolt upp.)
Sydney 2000: Cathy Freemans 400m-triumf var den ultimata drömhändelsen som alla önskade men som också skapat nästan omänskligt hysteriska förväntningar på huvudpersonen.
Athen 2004: Inget som man självklart direkt kommer att tänka på. Hicham El Guerroujs dubbeltriumf 1500m/5000m var dock förstås stor friidrottshistoria.
Nu är det bara att vänta på vad den kommande dryga veckan kommer att bjuda på av magiska prestationer och ögonblick. Kommer någon/något att bli "grejen" som detta OS för evigt kommer att förknippas med?
|