  3 aug, 2012.Det tog fyra olympiska spel innan en svensk kvinna blev uttagen i stavhopp. Angelica Bengtsson har just fyllt 19 och har erövrat fyra globala ungdoms- och juniortitlar på vägen till sitt första globala seniormästerskap. Hon måste anses ha en rimlig chans att ta sig till final, precis som hon gjorde för en månad sedan på EM.
IAAF fortsätter hårdnackat med 4.60 som direktresultat till finalen – en notering som endast 15 av de 40 deltagarna klarat i sommar. Det slutar alltid med att 4.50 räcker, samma som Angelica hoppade i sin senaste tävling och som då medförde ett JVM-guld. En höjd hon klart ytterligare två gånger på sina sju tävlingar under sex veckor.
Medaljstriden blir väldigt intressant. Jelena Isinbajeva har efter comebacken i fjol hållit sig, när hon inte bommat helt, mellan 4.60 och 4.80 på de få tävlingar som hon har genomfört - med ett enda men verkligt lysande undantag: 5.01 på XL-Galan i vintras.
Den andra stavgåtan med nästan lika stor potential och lika oregelbundet tävlande heter Jenny Suhr. Trots att det är kvinnan som hoppat nästhögst genom tiderna har återkommande skador för det mesta hållit henne borta från de stora scenerna. När amerikanskan väl tävlar blir det helst i skymundan och där hon begär ribban upp till runt 4.90 efter att ha vunnit, innan hon försvinner igen.
Murer vann de två tidiga DL-galorna på amerikansk mark innan hon gick in i en träningsperiod. Genrepet i Monaco var misslyckat, men hon har vunnit de två senaste VM som hon har ställt upp i (hoppade över IVM i vintras).
Just Monaco hade en överlägsen segrarinna i Spiegelburg, som med 4.82 också prickade årets hittills högsta resultat utomhus. Tyskan har ett par tävlingar till på minst 4.70, men misslyckades på EM och har haft svårt att övertyga på mästerskapen.
I Helsingfors var det i stället Ptacnikova som tog steget upp till guld. Men så räckte också 4.60 för att vinna. Tjeckiskan hoppade faktiskt fem centimeter högre på föregående EM – och slutade femma den gången. På OS kan sådana höjder inte räcka till pallen.
Vinterns stora lyft var Bleasdale, 91:an som under junioråren fanns i Angelicas skugga, men som nu var ända uppe på 4.87 och ett IVM-brons. Hon har inte lyckats upprepa den nivån under sommaren och detsamma kan sägas om fjolårets nästan obesegrade Strutz. Tyskan knep visserligen silvret på EM, precis som i Daegu, men det alltså i en blek final.
Ytterligare en positiv bekantskap från ifjol är cubanskan Silva med en väldigt ren teknik. Nivån kring 4.70 höll sig även över inomhussäsongen. I sommar har hon saknat topphoppen, men håller en lägstanivå runt 4.60 vilket borgar för en säker finalplats.
Ur den väldigt erfarna generationen från början av 80-talet finns fler säkra finalister i VM-ettan från Berlin, Rogowska, som är tillbaka efter skada, men bara hunnit med två tävlingar - lovande 4.70 i debuten följdes av tre kryss i Monaco. VM-titlar har också Feofanova, om än snart tio år gamla. Märk väl att hon har 17 raka mästerskap (OS, VM, EM) utan att ha missat finalen och medalj från båda OS-starterna.
Den som verkar behöva tävla sig i form är Boyd. Under den australiensiska säsongen (svensk vinter) jobbade hon sig upp från 4.30 till 4.76. Den europeiska sejouren har varit än mer arbetsam, men återigen har Boyd steg för steg klättrat, så att hon nu är upp över 4.60 och med den trenden är OS-finalen given. Däremot är kvalförmågan rena motsatsen till Feofanovas. Boyd har aldrig tagit sig till final förut.
Toppar bland de yngre är den tredje ryskan Savtjenko som till och med vann DL-premiären i Doha och sällan hoppar lägre än 4.50 och Ryzih, som efter barnstjärneåren (vann Ungdoms-VM som 15-åring) börjar bli lite mer stabil , snart 24 år gammal.
Vi avslutar paraden av tänkbara finalister med Kiriakopolou, som inte bara besteg pallen på EM utan även har goda minnen av London, där hon krönte det lyckosamma fjolåret med ännu gällande perset 4.71.
|