  2 nov, 2012.I vintras ställde vi i en notis frågan ”OS-medalj, hur svårt kan det vara?” med anledning av att Nigerias FIF:s ordförande Solomon Ogbo då uttalat att man siktade på att göra sitt bästa OS någonsin medaljmässigt, dvs att man skulle överträffa medaljutdelningen 1-1-2 från Atlanta-OS 1996.
Vi dristade oss då att antyda viss skepsis vad gällde realismen i den ambitionen eftersom 150-miljonersnationen Nigeria under senare år spelat en mycket diskretare roll internationellt än på 1990-talet. Att facit så sent som vid VM 2011 blev blygsamma en 5:e, en 6:e och två 8:e platser var ju en tydlig signal om den aktuella slagkraften.
Det var därför svårt att se att så mycket skulle kunna hända på bara ett halvår (= sedan man hade dragit igång sin OS-satsning). Särskilt med tanke på den markanta standardhöjning som – genom främst Jamaica och USA – skett i världstoppen på sprint, Nigerias klart starkaste friidrottsbransch.
Men hur gick det då i verkligheten för Nigeria i London? Hur många medaljer tog man? Svaret blev inte överraskande – noll! Det enda realistiska medaljhoppet Blessing Okagbare gick till final på 100m, där hon dock blev 8:a och sist, och slogs ut i kvalet i längd (där hon ju tog ett då oväntat brons i Beijing-OS fyra år tidigare).
Bästa nigerianska placeringen nu var 4:a på kvinnliga 4x100m och därutöver togs man tre poängplatser: Förutom Okagbares 8:e på 100m en 7:e i manligt tresteg (Tosin Oke) och en 8:e på kvinnliga 400m häck (Ajoke Odumosu). Därtill erövrade man en finalplats (diskad på kvinnliga 4s400m) och fyra semiplatser medan övriga 13 starter gav stopp direkt i första tävlingsomgången (dvs försöksheat eller kval).
Räknat i placeringspoäng blev det alltså totalt 9, dvs precis samma summa som man nådde i Daegu-VM ett år tidigare. Egentligen alltså ett väntat normalutfall i dagens läge och ingenting att säga så mycket om. Det finns ju ingen "quick fix" för att skapa OS-medaljörer.
Men utfallet var alltså fjärran från förbundsordföranden Ogbas högtflygande prognos i februari och man kan fråga sig hur han reagerade på denna ganska brutala krock med verkligheten. Jo, han verkade ha förträngt allt vad han hade tidigare sagt och framstod i stället som en stark kandidat till årets ”Bagdad-Bob-pris”:
- Vi är glada över våra aktivas prestationer. Vi uppfyllde de mål vi hade satt upp för OS. Det var fantastiskt att vi kvalade in till tio semifinaler och fem finaler på OS.
Läs hela artikeln på allafrica.com.
Han lyfte också särskilt fram höjdhopperskan Doreen Amata för att hon hoppat 1 cm högre (1.90 mot 1.89) i kvalet än hon gjorde i förra OS. Att hon hoppade 5 cm lägre än i kvalet i Daegu i fjol (då hon sedan kom 8:a i finalen) verkar han inte ha noterat.
Visst finns en enorm outtagen friidrottspotential i Nigeria, men det kommer att krävas mycket mer tid än ett halvår för att omvandla den till faktiska OS-medaljer.
PS. Ogbas verklighetsbeskrivning har förstås inte fått stå oemotsagd på hemmaplan. Häromdagen kom en replik på allafrica.com i form av ett mycket kritiskt debattinlägg från en tidigare aktiv.
|