 2 nov, 2003.Allhelgonahelgen är enligt traditionen tillfälle att tänka extra mycket på och hedra minnet av dem som lämnat oss. Också den svenska friidrottsfamiljen förlorar medlemmar vars personligheter och gärningar varit uppskattade och betydelsefulla:
I början av sommaren uppmärksammade vi att Gusti Laurell avlidit och i slutet av juli resp början av september gick Bernt Israelsson och Bertil Sjödin ur tiden.
Så allmänt kända och inflytelserika i hela friidrotts-Sverige som f d förbundstränaren Gusti var inte Bernt och Bertil, eftersom de hela tiden verkade på klubbnivå. Men det är samtidigt just på den nivån som friidrottens "verklighet" - vardagslivet - utspelar sig.
Bernt och Bertil var lysande exempel på ledare som med aldrig sinande entusiasm engagerade sig i friidrottens oglamorösa "vardag" på det där självklara sättet som gjorde att man fick känslan att de alltid hade funnits och alltid skulle finnas där.
För Bernt Israelsson återfanns friidrottsvardagen hemma i Enhörna, en förening som i över tre decennier varit Sveriges mest framgångsrika på långdistans. Otaliga aktiva, ledare och tränare har kommit och gått under denna era, men det fanns ändå hela tiden en "konstant faktor" där och det var just Bernt.
När helst Enhörna arrangerade en tävling - lokal eller ända upp på NM-nivå - så kunde man vara säker på att Bernt var både först på plats och sist kvar efteråt. I synnerhet månade han alltid om att underlaget skulle vara perfekt för löparna, vilket kunde innebära några lastbilslass med grus i sista stund eller att för hand plocka bort en just nedfallna gren eller kvist.
Och när Enhörnas aktiva var ute och representerade på SM-tävlingar, Stockholm Marathon, Lidingöloppet osv så kunde man vara lika säker på att Bernt med den gula klubbfanan fanns där överallt längs banan hejandes och langandes vätska.
För Bertil Sjödin återfanns vardagen i Fredrikshof. Hans roll var dock inte den energiske fixarens utan den stillsamme men alltid närvarande och alltid optimistiske tränarens.
Träningsprogrammen baserades på den unika kunskap Bertil byggde upp i sin civila gärning som forskare inom fysiologin, och att hans teorier också fungerade i praktiken visade långdistansframgångarna som "Hovet" hade framförallt under slutet av 70-talet och 80-talet.
Bertils kunskaper kom till nytta också utanför Fredrikshof, dels genom att han villigt förmedlade dem till andra tränare, dels genom att han också fungerade som rådgivare/tränare åt många aktiva från andra klubbar.
Svensk friidrott och i synnerhet svensk medel/långdistanslöpning har förlorat två ovärderliga vardagshjältar i Bernt Israelsson och Bertil Sjödin!
|