 19 jul, 2006.1993 och året därpå hittar man ett nytt namn i statistikböckerna. Bland de yngsta tjejerna som hoppar tresteg återfinns Erica Wall, nästan uppe i elva meter utan hoppzon, ännu inte 14 år fyllda. Sen försvinner spåren och Bollnästjejen återfinns först efter millennieskiftet och återkommer sporadiskt i längd och tresteg.
Nu är det juli 2006. Erica har hunnit bli 25 och på månadens allra första dag blir hon också sexmetershopperska. Och ungefär som man inte glömmer hur man cyklar när man väl har lärt sig det, så har hon fortsatte att hoppa över den gränsen i varenda tävling sen dess:
1.7 Bahcospelen, Bollnäs 6.08
3.7 FGP Norrtälje 6.19
8.7 VU, Göteborg 6.07
14.7 SM-kval, Sollentuna 6.04
15.7 SM-final, Sollentuna 6.04
En serie som kröntes med SM-brons i lördags, alltså. Vad har hänt, Erica?
– Det har lossnat!
Men hur då? Har du gjort några förändringar?
– Jag har tränat lite mindre, svarar Erica, nästan förläget när hon vandrar från medaljutdelningen på Sollentunavallen.
– Och så har jag slutat med konståkningen, men det var flera år sen.
Men vi tar det från början. Vem är Erica Wall? Varför hittar man henne i sifferböckerna redan som 13-åring och sen som sent blommande längdhopperska lika många år senare?
– Jag började med konståkning när jag var fyra och med friidrott när jag var elva. Det gick jättebra i ett par år, men jag slutade för att satsa på konståkningen. Det gick inte att hålla på med båda.
Varför valde du konståkningen och inte friidrotten?
– Det var väl där som jag hade alla mina kompisar. Men när jag var 20 och blev inget bättre i konståkning, gick jag tillbaka till friidrotten.
– Det var inte lätt att komma från Bollnäs, tillägger Erica och berättar om upplevd favorisering av huvudstadsåkare.
– Jag var riktigt bitter på konståkningen och ville börja på något nytt.
Har du ångrat ditt val någon gång?
– Nej, absolut inte!
Vilka fördelar har du av att ha tränat konståkning i så många år?
– Jag är väldigt smidig och spänstig, kanske rytmisk, om det nu är till någon hjälp.
Erica bytte förening, till Söderhamn sommaren 2003, och började träna betydligt hårdare. Men hon fick problem med hälsenorna och ett och ett halvt år försvann. Men det har ändå dröjt fram till de senaste veckorna innan det stora lyftet kom. Ifjol var hon Sveriges artonde bästa längdhopperska med ett toppresultat på 5.73. Några förändringar måste väl ändå ha inträffat?
– Jag har bytt tränare för tre månader sen, till Göran Johnsson och Lasse Lindahl, och minskat min träning. Men jag har kanske haft det i kroppen.
Vad har blivit bättre?
– Jag har blivit mer explosiv och snabb, kanske inte på att springa 100 meter, men jag behöver mycket mer styrka.
Hur kommer det sig att du ligger efter på den punkten?
– Jag har tränat mycket för mig själv i Bollnäs. Jag har kanske inte vågat ta i och så tycker jag att det är tråkigt, erkänner Erica, som utan omsvep menar att allt kan bli bättre
– Jag har fortfarande inte hunnit smälta det här. Det har gått så fort, säger hon dagen efter SM-medaljen samtidigt som hon inte alls är nöjd med insatsen i Sollentuna.
– Jag hoppade inget bra. Sex meter känns som min lägsta nivå nu. Ansatsen stämde inte. Jag flyttade framåt och det stämde ändå inte. Jag var kanske nervös.
– Men jag ska hoppa längre! Nu ska jag fajtas! Jag är beredd att träna så hårt som det krävs.
Och det tänker Erica göra i en helt ny miljö. Hon ska börja läsa medicin i Lund.
– Kombinationen studier och idrott har alltid gått väldigt bra, slår hon fast.
– Det är klart att det kommer att bli tufft, fortsätter hon på sin klingande hälsingemelodi.
Bollnäs har varit Ericas fasta plats hela livet och hon är verkligen sugen på att pröva något nytt.
– Det är så litet! Jag vill komma iväg, men jag kommer nog tillbaka efter studierna, om jag klarar dom. För jag är en Bollnästjej!
Och vilka är de idrottsliga målen?
– Den här säsongen vill jag hoppa 6.30 och absolut ta en plats i Finnkampen. Långsiktigt vill jag vara med på de stora mästerskapen.
Kommer du att klara av ifall du fastnar igen på den här nivån, i stället för att ta ett steg till i utvecklingen?
– Ja, jag har alltid varit envis. Om jag fortsätter jobba så vet jag att någon gång kommer det.
|