 5 okt, 2006.I säsongens elfte timme lossnade det ordentligt för Anna Söderberg. Plötsligt satt tekniken klockrent och formkurvan gick fortfarande uppåt. För konkurrenterna var det tvärt om och helt plötsligt var Anna med i diskusvärldstoppen i GP-galan i Berlin och World Athletics Final i Stuttgart.
- Jag vet egentligen inte varför det gick så bra. Jag har haft hyfsad form hela sommaren men nu fungerade tekniken som den skulle. Det var roliga tävlingar att få vara med på, kanske var det därför det lossnade, funderar Anna som är Månadens Friidrottare i september.
Själv vill hon dock gärna nedtona det två resultaten. Hon menar att det kanske mer berodde på att konkurrenterna inte var så vassa än att hon själv klev fram ett steg. Hon återkommer hela tiden till att hon måste höja sin lägstanivå och bli säkrare tekniskt för att kunna vara med och slåss om samma placeringar på ett mästerskap.
Anna har precis genomgått två operationer, benhinnan och knäet, som varit alltför sargade för att det ska fortsatt gå att träna utan problem. Operation var enda utvägen och nu är det lång rehab som gäller.
- Sjukgymnasten säger tre fyra månader innan jag kan börja träna normalt igen och det känns ju lite tungt. Kanske går att komma igång lite lätt tidigare, rehabträningen är ju väldigt tråkig när man är van att köra hård styrka.
Vad får dig att motivera dig att satsa vidare?
- Jag gillar den här livsstilen. Jag vill se hur långt jag kan kasta och jag skulle gärna vilja komma över 65 meter. Jag har tvivlat på det en hel del men i år har jag börjat tro på det igen.
Den 100%-iga stöttningen på nära håll från maken och tränaren Anders Axlid spelar alldeles säkert också en stor roll för att inspirationen inte har falnat.
Anna har som så många andra på hennes nivå tvingats att hitta en vardag som fungerar med en kombination av träning och studier. Nu är det femte terminen på väg mot sjuksköterska i Göteborg som gäller. Flexibilitet från skolans och Annas sida är nyckeln för att lyckas.
- Svårast är det under våra praktikperioder. Jag har aldrig kunnat åka på några längre läger, max en vecka har jag fått in för att det ska fungera.
- Egentligen är jag lite förvånad att det gått så bra i år med tanke på alla skador jag haft och att jag inte kunnat träna som jag velat. Eller så är det därför det gått bra, jag har haft mer tid till återhämtning.
Anna tar ett år i taget och hoppas självklart att hon ska kunna köra för fullt nästa år. Ett år där hon hoppas kunna få vara skadefri och ha den fysiska möjligheten att verkligen nöta in tekniken för att uppnå sin dröm – att kunna göra exakt samma rörelser i varje kast.
|