 Senaste banloppet: Brons på 800m vid ISM i
vintras.
Foto: Hasse Sjögren  13 nov, 2006.Månadens Friidrottare för oktober, Charlotte Schönbeck, IFK Lidingö, hittar vi i Reno i Nevada, USA. Sprudlande glad och full av energi berättar 800-meterslöparen varför hon helt plötsligt provat och lyckats så bra i terränglöpning.
– ”Jag springer inte terräng, det är för långt.” Så sa jag i början när jag kom hit men så kan jag ju inte riktigt säga nu. Är man med i laget här i skolan så ingår det för 800-meterslöpare och uppåt att även springa terräng, det är bara att köra.
Innan Charlotte kom till USA för att plugga hade hon endast varit med i tre terränglopp i livet samt att hon varit kranskulla i Lidingöloppet. Efter de två lyckade oktoberloppen på 5 km kanske hon nu får omvärdera sin framtid som 800-meterslöpare.
– Det är flera som tidigare sagt att jag skulle passa bättre på 1500 meter, men jag har hela tiden velat bli snabbare på 800 först. Jag kommer att springa båda distanserna inomhus här i vinter och sen får vi se när jag kommer hem till sommaren men jag tror det blir fokus på 1500 då.
Ännu längre distanser eller terräng då?
– Har ingen aning! 5000 meter på bana känns väldigt långt. Däremot kommer jag nog att köra terräng-DM och SM i fortsättningen.
Charlotte läser första året vid University of Nevada, biologi och matematik. Planen är att använda de poäng hon tar där i sin molekylärbiologiexamen som hon avverkat två år av på Stockholms Universitet. En forskartjänst i framtiden hägrar, kanske med koppling till idrott på något sätt.
Universitetet i Reno på 1500 meters höjd är inte känt för att vara ett löparuniversitet. Men en långvarig (går tillbaka till en tävling på Sollentunavallen för fyra år sedan) kontakt med skolans coach Kirk Elias, fick henne att till slut åka.
– Ett år, sen får vi se. Det är bra här men jag saknar Europa, det som är äkta och gammalt och mysigt. Här finns inget sånt.
I början av 2000-talet hade Charlotte en snabb resultatutveckling på 800 meter. Men skador i omgångar har satt käppar i hjulet. Någon utomhussäsong 2006 blev det inte alls.
– Fick ont i foten på våren och sen dröjde det fyra veckor innan jag fick magnetröntga och då var det en stressfaktur i foten, för tredje gången. Inga tävlingar och sju veckor utan löpning. Det var tungt men jag körde mycket cykling, styrka och vattenlöpning istället.
– Kanske är det därför det gått så bra här på längre distanser. Jag byggde upp en jättebra grund i somras och när jag kom hit har vi kört mycket långa intervaller som jag inte brukar köra hemma, 1000 meter och en mile.
|