 - Nu fick jag den rätta känslan när
pusselbitarna föll på plats.
Foto: Hasse Sjögren  24 sep, 2007.Det var dagen då allt stämde för Anton Andersson. När han fick teori och praktik att stämma överens och allt bara flöt. Plötsligt så var det bara där, det där 17.10-metershoppet på SM i Eskilstuna som helt plötsligt gjorde Anton till VM-hoppare.
Dagen innan kvaltiden gick ut till VM i Osaka kunde han kvittera ut en efterlängtad biljett till Japan.
- Jag har tänkt en del på det där hoppet men jag har egentligen inga svar nu heller varför jag fick till det. Jag har alltid vetat hur jag ska göra ett sånt hopp i huvudet men inte kunnat utföra det med kroppen, men nu fick jag den rätta känslan när pusselbitarna föll på plats, beskriver augustis "Månadens Friidrottare" Anton Andersson.
En djupare analys än så kan han inte göra av hoppet där han ökade ett några minuter gammalt pers med 43 cm. Möjligtvis kan han hänvisa till att han alltid vetat att han haft kapaciteten men inte fått ut den förrän då när den övriga harmonin i livet också var på plats; flickvän, boende, ekonomi som går ihop och träning som fungerar.
17.10-hoppet öppnade en ny dörr för Anton. Inte bara en VM-start (utslagen i kvalet efter 16.48), utan allt det som en sådan för med sig och som utvecklar en idrottsman.
- Jag är en helt annan människa efter VM! Jag fick smak på hur det kan vara och jag vill vara där igen, helt klart. Jag lärde mig enormt mycket och fick ser hur det går till med allt, det är riktigt inspirerande. De är ju duktiga men de är inga onåbara monstermänniskor, de kan ju också vara vanliga 16.50-hoppare.
Efter VM vann Anton Finnkampen (på 16.61w) och sedan fick han starta i Golden League-finalen i Berlin.
- Det var häftigt. Hoppade inte så bra men jag njöt verkligen av situationen och kände att VM-starten gjorde mig lugnare i det stora sammanhanget. Vill verkligen känna de känslorna igen, berättar Anton.
Nu är det tre veckors viloperiod för Anton och han vilar upp sig hemma hos föräldrarna i Halmstad. Han säger att han är sugen att dra igång igen och får tvinga kroppen att vila för att den behöver det.
Hösten är ordnad med ett 25 procent-arbete på ett gruppboende i Göteborg för unga människor med förvärvade hjärnskador från exempelvis trafikolyckor eller stroke. Det ger gott om tid till träning och lagom med pengar för att betala hyra och mat.
I utbildningsväg sneglar Anton på polishögskolan men mer tankar på studier har efter 17.10-hoppet fått stå tillbaka.
- Jag vill främst fortsätta och vara skadefri nu och utveckla mig till en jämnare och högre nivå runt 16.70-17.10. Då kan jag hävda mig bättre och få chansen att komma ut lite på andra tävlingar också.
Längre fram finns förstås andra tankar:
- Visst har man alltid drömt om ett OS och 17.10 är inte mitt max, säger mannen som numera har just de siffrorna med i sin autograf.
|