 - Man måste våga satsa, annars går det inte. Det är bara att köra hårt, det går inte att fundera så mycket.
Foto: Hasse Sjögren  28 jan, 2008.En slitvarg utan like. En hårding som aldrig ger ser. "Det är inte så mycket att fundera över - det är bara att köra tills man kräks."
Omdömena om och uttalandena från "Månadens friidrottare" i december Erik Sjöqvist är många. Allt som oftast handlar det om att se positivt på läget, satsa friskt och se livet och löpningen som en kul utmaning.
I början på december fick han som 35-åring sitt internationella genombrott. Fjärdeplatsen i terräng-EM i spanska Toro med två sekunder fram till medalj var långt över hans egen förväntan.
- Jag hade nog hoppats på en plats bland de tio, men att vara med och kriga om medaljerna hade jag inte tänkt. Både loppet och banan passade mig, hårt och flackt och det gick ganska sakta till det var tre kilometer kvar. Jag låg ju där i klungan och trodde inte att jag kunde slå så många men jag var piggare än de flesta på slutet, säger Sjöqvist på telefon från träningslägret i Sydafrika.
- Man springer ju för fulla muggar, man hinner inte tänka så mycket, det är bara att köra på. Visst var det lite snöpligt men jag är otroligt nöjd.
Förklaringen till framgångar på den här nivån är som så många andra gånger; frisk och skadefri under en längre period. Erik har tidigare dragits med skador under längre perioder, ischiasnerven och baksida lår var länge den stora akilleshälen.
- Sen är det ju hälsenorna och vaderna som alltid spökar lite, men så är det.
Eriks lopp och insatser på banan och terrängen är ofta spektakulära. Vi minns alla hans enorma satsning på 5000m i VM i Osaka förra året. I ensamt majestät anförde han loppet på sitt eget sätt längst fram. Varv efter varv låg han där och borrade i täten medan en hop afrikaner sluggade som vildhundar bakom. Ett jagat villebråd som som mest hade 15 sekunders lucka.
Enligt honom själv hade han bara en chans, att hålla igång tempot från början. Dödsstöten var obönhörlig när klungan till slut kom farande förbi Erik som inte orkade hålla emot när det var 700 m kvar. Ensam, utpumpad, slut och slagen låg han kvar på banan efter loppet på Nagai Stadium i den varma japanska sensommarkvällen.
Bara Erik kunde summera det på sitt sätt:
- Man måste våga satsa, annars går det inte. Det är bara att köra hårt, det går inte att fundera så mycket. Lite bättre tränad så hade det funkat.
Kritiken i media var inte nådig: "En som gör så där har inte där att göra." Men för medel-långansvarig Ulf Friberg, förbundskapten Thomas Engdahl och för Erik själv var det en fullständigt naturlig taktik. Hade han någon chans att lyckas var det på det sättet det skulle gå till.
Just nu avslutar Erik ett fyra veckor långt träningsläger i Potchefstroom på 1500 meters höjd i Sydafrika. Träningen rapporterar han har fungerat bra med mycket kvalitet och snabbdistans.
Efter Sydafrika-lägret blir det en kortare inomhussäsong och utomhus i sommar finns ett stort mål som hägrar för Erik: svenska rekordet på 5000m. Sex sekunder skiljer perset från Gärderuds över 30 år gamla rekord på 13:17.
Historierna om Erik och hans lopp är många och den ena mer fascinerande än den andra. Friidrottskarriären började egentligen när han 1998 sprang Midnattsloppet som motionär och division 7-fotbollspelare på tiden 31:38 och blev 18:e man. Efter den dagen var bollkickandet över och friidrotten tog plats i Eriks huvud och kropp.
Samtidigt med friidrottandet läser Erik till civilekonom vid Södertörns Högskola. Utan att ha några direkta framtidsplaner känner han sig trygg med den breda bas som utbildningen ger. Böckerna är med på lägret i Sydafrika och när han kommer hem väntar inte bara tävlingar utan även tentor.
Vid sidan om löpningen och studierna finns musiken i Eriks liv. Men det är ett annat kapitel.
- Nä, nu ska vi ut och köra långpass, 25-30 kilometer blir det väl, det blir skönt, vi ses, avslutar Erik som om det var den mest naturliga saken i världen.
|