Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Söndag 20 augusti 2017

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Frida Hogstrand
redaktör
073-626 98 88

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Äntligen sjukampscomeback




I helgen gör en av landets bästa sjukamperskor genom tiderna comeback i samband med mångkamps-SM. Nadja Casadei, numera tävlandes för Athletics 24Seven, har tagit sig igenom en resa som ingen människa vill uppleva, men nu är hon tillbaka och ska göra det hon älskar mest av allt – tävla i sjukamp.

De flesta känner till historien. Nadja Casadei gjorde 2013 en sin näst bästa mångkampsserie någonsin då hon blev bästa svenska i Europacupen i mångkamp i Schweiziska Nottwil. Senare under säsongen drabbades hon av en avsliten hälsena vilket gjorde att hon inte kunde nå målet att kvala till VM i Moskva. Men det var inte det enda bakslaget hon fick det året, inte heller det största.

Under hösten fick hon beskedet att hon drabbats av cancer, och det som skulle bli en höst bestående av rehabträning för att komma tillbaka från en svår idrottsskada blev i stället en höst där hon bedrev en kamp mellan liv och död.

Kampen blev lång och hård, men för drygt två år sedan fick hon beskedet som hon längtat efter – cancern var borta och de tuffa behandlingarna, som hade brutit ner henne både mentalt och fysiskt, var över.

Ville hålla för träning

Direkt började då en ny resa, den att försöka ta sig tillbaka till idrotten.

– Jag har hela tiden försökt komma tillbaka till en bra form igen så att jag håller för träning. Det var egentligen för ett år sedan som jag började känna mig frisk och bra från cancern, berättar Nadja som också hade drabbats av så kallad cancertrötthet vilket gjorde att hon sov väldigt mycket och inte orkade hålla igång träningen på ett sådant sätt som hon egentligen ville.

– Men förra året började jag känna mig att nu börjar det försvinna mer och mer, och då har det i stället varit hälsenan som hämmat mig. Jag har inte kunnat springa häck och jag har fått byta höjdhoppsben, berättar hon.

Tanken var att rehabilitera hälsenan under tiden som hon var sjuk, men musklerna svarade inte så hon tappade hela rehabperioden när hon gick på cellgifter.

– Så jag har hela tiden legat efter med den.

Vågade äntligen

För ett knappt år sedan ringde Nadja Casadei ett samtal som skulle påverka hennes liv mycket. Hon slog då numret till Agne Bergvall, som hon alltid gillat, och frågade om han ville bli hennes tränare.

– När vi var ute på tävlingar som ungdomar jag och Carro (Klüft, reds. anm.), kunde inte alltid Miro (Zalar, Nadjas dåvarande tränare, reds. anm.) vara med, men då fanns alltid Agne där och hjälpte mig. Och jag gillade det, att även fast han hade Carro så hjälpte han mig. Jag märkte de fina egenskaperna hos honom redan då, berättar Nadja och fortsätter:

– Sen var det meningen att jag skulle gå friidrottsgymnasiet här nere i Växjö, men jag vågade inte flytta hemifrån. Och då tänkte jag när jag ville ha en förändring för ett år sedan att Agne har jag alltid velat träna för, men jag har aldrig vågat. Jag ska nog fasen göra det nu. Och då ringde jag honom och frågade om han ville hjälpa mig de sista åren.

Hans svar var glasklart, berättar hon.

– Han sa: Ja, det lär bli en utmaning, men absolut! Han har verkligen fått ta mig från noll och ingenting. Jag kunde inte göra något alls när jag kom till honom, så på så sätt har vi kommit skitlångt, men båda vill vi både mer och längre.

I början av deras samarbete pendlade hon mellan Stockholm, Växjö och Karlskrona, men sedan i våras bor hon i Växjö där Agne håller till.



Bytte hoppfot

Hälseneskadan kunde Nadja alltså inte bli helt bra ifrån under sjukdomsperioden och det visade sig att hon när det var dags att börja försöka hoppa höjd fick ordentliga problem.

– Jag märkte när jag skulle börja hoppa igen att jag inte kunde hoppa höjd på det benet. Men vad skulle jag göra? Så jag och Agne bestämde att vi skulle byta höjdhoppsben, så nu hoppar jag från andra hållet vilket är väldigt nytt för mig, förklarar Nadja och berättar att hon är väldigt ojämn i sitt hoppande.

– Men jag kan i alla fall hoppa lite.

Hon ger dock inte upp höjdhoppandet.

– Jag känner att får jag ett halvår med bra träning så kommer jag kunna hoppa bra tillslut, men jag är fortfarande lite bebis där, skrattar hon.

Blev hypokondrisk

När läkarna berättade för Nadja att hon var fri från cancern såg hon framför sig att hon skulle kunna gå tillbaka till sitt gamla vanliga liv, men riktigt så har det inte blivit.

– Jag fick den här cancertröttheten då jag ville sova hela tiden, jag var jättetrött och orkade inget. Det var väldigt mentalt tungt eftersom alla sa att jag var frisk.

I stället började hon bli hypokondrisk och hon beskriver hur minsta lilla förkylning kunde få henne att tro att cancern var tillbaka.

– Och så fort jag blir trött på träning känner jag att nu stannar hjärtat på mig. Sådana grejer har jag fått kämpa mycket med. Men det har blivit bättre och bättre, och de senaste fyra månaderna har jag känt att jag inte behöver vara rädd. Det känns bra, jag kommer inte dö när jag tränar, och får jag en förkylning så är det inte cancer, jag kanske bara har tränat hårt, förklarar hon.

– Det har varit mentalt ganska tufft, men nu känns det bättre och då kände både Agne och jag att vi skulle försöka.

Första mångkampen på tre år

Det som hon skulle försöka med var att genomföra en mångkamp, och nu i helgen är det dags. 33-åringen från Karlskrona är anmäld i mångkamps-SM och kommer tävla i sjukamp för första gången sedan sommaren 2013.

– Framförallt vill jag se att jag orkar mentalt. Sen fattar jag att nivån inte kommer vara hög och jag är inställd på det, men jag måste börja någonstans, annars kommer jag sitta här och aldrig mer få tävla.

– Agne hjälper mig mycket mentalt och pratar med mig.



Kämpat varje dag

Hon beskriver perioden efter sjukdomen som väldigt lång och jobbig, men då hon verkligen känt att hon velat ta sig tillbaka till tävlingsbanan och slå sitt personliga sjukampsrekord, så har hon kämpat varje dag.

– Under tiden som jag har försökt komma tillbaka så har jag inte känt så mycket att jag kan, kroppen har inte riktigt svarat. Men samtidigt har jag känt att skit samma, det kanske är så här det är att ha det tungt. Just den här motgången kanske är så här, att jag känner att kroppen inte svarar. Men de senaste månaderna har jag känt att den faktiskt gör det och då har jag blivit ännu mer taggad på det jag vill göra, berättar Nadja.

– Jag har väldigt mycket försökt tänka att det är jävligt jobbigt och det känns inte bra just nu, men ger jag inte det här en chans så kommer jag sitta där i soffan och undra om jag hade kunnat ta mig igenom det. Så det är väl lite utmaningen, att det får göra ont, jag får sitta och gråta efter varje pass, för någon dag kanske jag får betalt för det här. Och får jag inte betalt så får jag i alla fall betalt för känslan att jag faktiskt har gjort allt, då kan jag vara stolt.
Nadja beskriver att den största utmaningen under vägen tillbaka har varit att få kroppen att just svara på träningen.

– Tidigare kunde jag gå från ett träningspass och känna att jag hade blivit lite snabbare eller lite starkare, men nu har det inte riktigt varit så.

Nadja i lag-SM-kvalet 2014 - första tävlingen efter cancern.

Trappat upp träningen

Dessutom har hon haft det tufft med hälsenan och inte kunnat träna så som hon velat då hon inte kunnat skjuta ifrån ordentligt. Då har Agne hela tiden lirkat för att anpassa träningen.

Men på sista tiden har hon börjat köra tuffare träning, och äntligen har kroppen börjat svara.

– Jag sprang en trehundring för en månad sedan och förra veckan sprang jag igen, och då satte jag jättepers. Alltså inte ”gamla Nadja-pers”, utan ett ”Agne-Nadja-pers”. Och då kände jag att nu jäklar svarar kroppen! Och det är jättekul! Nu känner jag mig motiverad, men egentligen inte redo för att tävla, och det är ju för att jag jämför med hur det var innan allt det här började.

Hon vet inte alls hur kroppen kommer att kännas efter första sjukampsdagen i morgon. Hon berättar att om hon vaknar upp på söndag morgon och inte kan gå så har hon i alla fall gjort en första dag och vet att hon håller, vilket kommer stärka henne mentalt.

– Jag har ju ingen koll och just nu är jag lite rädd för att jag inte ska orka, för att kroppen bara ska stanna. Jag har alltid litat på min kropp innan, men nu vet jag inte om jag kan lita på den, förklarar hon och berättar att det också är en av orsakerna till att hon nu väljer att tävla.

– Agne vill visa för mig att jag faktiskt kan lite på kroppen. Att jag ska kunna gå in i höstträningen och känna att jag har självförtroendet igen.

”Vill bli så jävla bra jag kan”

För hon ser inget slut på karriären än. Hon vill tillbaka, hon vill bli bättre och hon vill också göra ytterligare mästerskap.

– Jag vill bara bli så jävla bra som jag kan bli, och det känner jag att jag har möjlighet till. Kan jag genomföra den här helgen på ett okej sätt så går jag in i min första grundträningssäsong med det här i bagaget, och då tror och hoppas jag att det kommer lossna lite. Då kan jag stänga den här cancer- och hälseneboken. Då har jag verkligen börjat på något nytt.

Hon har också en tydlig bild över vad som krävs för att lyckas.

– Jag tror att är man bara jäkligt motiverad, sköter sin träning, sköter sin kropp och sin kost, så kan man bli bättre även om man blir äldre. Vi är väldigt åldersfixerade. Och gör jag det här vet jag att jag kommer att få göra fler mästerskap, det går lite hand i hand.

Hämtar kraft från andra

Nadja Casadei är inte den enda friidrottare som genomgått svåra perioder i livet, även om hennes kamp mot en dödlig sjukdom sticker ut en del. Hon berättar att hon hämtar mycket kraft från andra som också kämpar och lyckas ta sig tillbaka från tuffa perioder i livet.

– Jag älskar folk som visar att det går och som skiter i andra som säger att det där fixar du aldrig, det där kommer aldrig gå. Det finns så många exempel inom friidrotten, vi har så många fina förebilder.

Målet för helgens tävlingscomeback är att ta sig igenom grenarna på ett godkänt sätt. Nadja berättar att hon och Agne gått igenom gren för gren och satt upp en acceptansnivå utifrån vad de tror att hon kommer att prestera, bara för att hon inte ska få en chock när hon ser resultaten.

– Jag kanske kan göra 5.200 poäng, och då bryter jag ihop av glädje. Men tar jag mig upp över 5.000 poäng så är det också bra, även om det inte låter så mycket för mig som gjorde 5.200 direkt som 15-åring. Men det är här jag är och alternativet är att jag slutar.

– Det finns en ny början, och jag vill börja den nu.

Text: Magnus Fridell
Foto: Deca Text & Bild