Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Söndag 20 augusti 2017

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Frida Hogstrand
redaktör
073-626 98 88

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Efter 12 år blev drömmen verklighet




Den 22 augusti 2004 var 14-åriga Sofie Skoog och tävlade i en ungdomsfriidrottstävling hemma i Värmland. Samma kväll stod 28-åriga Stefan Holm på olympiastadion i Aten. Det var OS-final och han hade rivit två gånger på 2.34. När ribban kom upp på 2.36, tangerat personligt rekord, flög han över i första och säkrade OS-guldet. Det ingen av dem visste då var att de 12 år senare skulle uppleva ett OS tillsammans som tränare och adept.


Det var där och då som Sofie Skoogs OS-dröm väcktes.

– Jag kom hem och fick se det där, och då började man väl drömma på riktigt, berättar Sofie när vi träffas på förlägret i portugisiska Rio Maior, bara några dagar innan resan till OS-staden med nästan samma namn börjar på riktigt.

– Men det är ju så med ett OS, det är ofta det är just en dröm och inte alltid som det blir verklighet. Men nu ska jag dit, fnittrar hon.

En bra bit från eliten

I vintras, alltså nästan 12 år efter att drömmen om en OS-start väcktes till liv, började den 26-åriga värmländkan känna att den där drömmen faktiskt kunde bli sann. Då knaprade hon ungefär en centimeter i varje tävling och kom närmre och närmre OS-nomineringsgränsen.

Men vägen dit har varit lång. Till skillnad från många andra i OS-truppen hade Sofie nog ingen tanke på de här olympiska spelen för fyra år sedan, när London stod som värd för världens största idrottsevenemang. Då var hon 22 år gammal och hade hoppat 1.80, och var alltså en ganska bra bit från den absoluta världseliten.

I fjol hände dock något. Först blev hon uttagen till inomhus-EM i Prag och efter en strålande utomhussäsong, som kröntes med ett SM-guld och nytt personligt rekord i Söderhamn, blev hon också klar för sitt första världsmästerskap. Då var det inte så konstigt att hon fortsatte att utvecklas under vintern.

– Jag hade ju 1.88 som pers inne förut, men så tog jag .89, .90 och .91 i de tre första tävlingarna, och när man tar de höjder som man ju ändå försöker på, ja då brukar nästa höjd vara kring OS-kvalet. Så då fick jag ändå vara där på försök och då blir man ju lite hungrig på det. Men sen var det väl först i Växjö på Nordenkampen när jag tog 1.94 som jag kände att shit, nu tog jag ju faktiskt OS-kvalet!



”En sjuk känsla”

En klarad höjd, och i det här fallet också ett personligt rekord, kan så klart kännas på olika sätt. När det kryddas med en sannolik OS-biljett så är det en helt sjuk känsla, menar Sofie Skoog.

– Det var ju totalpers också. Hela den tävlingen var väldigt bra för mig. Alla hopp var egentligen bra så jag fick en skön väg hela vägen upp. Då är det väldigt lätt att jobba på de här små detaljerna som man behöver för att komma ännu högre. Är det något som strular efter vägen så kan det bli att man inte får den där självsäkra avslappnade grejen i ansatsen, men nu var det så att vi verkligen kunde gå in på detaljnivå. Det var små, små justeringar, och det är så himla skönt när man är där och jobbar för då vet man att man ligger väldigt, väldigt rätt, berättar Götahopperskan.

Lång väntan på besked

Men det dröjde nästan ett halvår innan hon fick det slutgiltiga beskedet att hon kunde börja förbereda sig för en resa till Brasilien. Sofie berättar att beskedet först skulle komma på måndagen efter EM.

– Vi var ju ganska många som de behövde fundera på och det var ju också många som klarade gränsen i sista sekund, så de fick väl mer arbete helt enkelt, skrattar Sofie.

Men ett dygn försenat kom till slut samtalet som hon väntat på.

– Och det var ett spännande dygn när man gick med telefonen i handen hela tiden. Och jag hade dessutom lag-SM i Norrköping på onsdagen den veckan och skulle tävla klockan fyra. Uttagningen blev officiell klockan två så det var också speciellt att gå in och tävla när man fått reda på ett sådant besked.

När beskedet kom ringde hon direkt till en som varit med förr och som vet precis vad det är som väntar, OS-guldmedaljören från 2004 Stefan Holm. Och det var en lättad tränare hon ringde.

– Han bara pustade ut ”ja” på ett lättat sätt. Han blev supersuperglad! Det var ett väldigt roligt samtal att ringa.

Höll Holm på halster

Hon berättar att hon passade på att retas lite med honom.

– Jag sa så här att ”du, Karin har ringt”. Och han svarade bara ”ja?”. Då svarade jag ”ja” tillbaka. Sen tog han i lite med, ”JA!?”, och då berättade jag att ”du, jag får bli med dig till Rio”, och då skrek han bara rakt ut!

– Sen ringde jag också Christian Augustsson (mental coach, reds. anm.) och sedan gick jag och la mig, för jag hade inte sovit så mycket eftersom jag var så nervös.

När det sedan bar iväg till lag-SM med klubben fick hon också berätta den glada nyheten för sina lagkompisar.

– Det var jättekul att ha hela Göta med sig då. Det blev många kramar!



Stefan ett stort stöd

Sofie menar att det har varit väldigt skönt att ha med sig Stefan hela vägen eftersom han har varit med om samma situationer själv.

– Speciellt nu när jag är debutant på ett OS, men också när jag varit det på EM och VM, så kommer det ju mycket frågor. Hur är det med alla procedurer med calling och så? Stefan har ju svar på allting, och det kanske inte alla tränare har. Men han har verkligen gjort allt, och han har ju hoppat höjd också, så då vet han hur det är. Då kan jag ju fråga ”hur stort är det i matsalen egentligen, alla säger ju att det är gigantiskt?”. Då kan han svara att ”ja, det är verkligen gigantiskt. Du kan gå vilse”. Alla allmänna grejer med kläder, mat och så som man kanske undrar på, han vet hur det är och har svar.

Sofie Skoog är inte den enda svenska höjdhopperskan i Rio, även Trångsvikens Erika Kinsey är med i truppen, något Sofie är väldigt glad för.

– Vi är verkligen vänner, vi är inte bara höjdhoppskompisar. I eftermiddag ska vi till ett café, eller en supermarket och ta en glass eller en dricka bara för att komma ut lite.

Inspirerande med andra sporter

Hon vill också hänga med i vad de andra i truppen gör, och då har förlägret i Rio Maior varit perfekt. Precis som många andra av friidrottarna har Sofie passat på att titta på andra idrotter, brottning och boxning bland annat, för det tycker hon är kul och inspirerande.

– Det är kul att se andras satsning. Och även många av friidrottarna här har ju kört kvällspass för att vänja sig med Rio-tid, och då är det väldigt kul att titta för att man ska ha något roligt att göra på kvällen, berättar Sofie som själv har tränat på morgonen då hennes kval avgörs under dygnets första halva.

Och det har varit viktigt för henne att ha andra idrottare på plats.

– Boxning har jag aldrig sett live förut och knappt ens på TV. Och alla som är här är verkligen så himla duktiga, seriösa och fokuserade på det de gör och det är sjukt inspirerande för mig att vara i en sådan här miljö.



Försenad formtopp

EM i Amsterdam var Sofies andra mästerskap i år. I mars kom hon femma på inomhus-VM i Portland i USA och i Amsterdam menar hon att hennes niondeplats var godkänd. Det blev 1.89 som högst, men Sofie hade mer i kroppen. Det visade hon några dagar senare när hon satte utomhuspers i Eberstadt genom att hoppa 1.93.

– Min formtopp kom i Eberstadt fast vi kanske trodde att den skulle ha kommit på EM. Så det var väldigt skönt för mig att få känna att jag fick ut det jag kände att jag hade i kroppen. Det kan vara en väldigt stor frustration ibland när man känner att formen är bra och så svarar man alla medier att ”det känns jättebra, och det går väldigt bra”, men så hoppar man inte högre än 1.90.

Efter Eberstadt blev det Diamond League i London där hon med lite sliten kropp var supernöjd med 1.89. Sen bar det hem till Karlstad GP-tävlingen på Tingvalla.

– Då var det jätteskönt att få komma hem och jag fick vara hemma nästan en och en halv vecka innan jag drog hit. Det var första gången som jag egentligen fått träna på hela sommaren.

För så mycket höjdhoppsträning har det alltså inte blivit tid till med två tävlingar i veckan, menar Sofie.

Välplanerade tävlingar

Säsongen har varit annorlunda jämfört med tidigare år. Sofie har fått hoppa flera Diamond League-tävlingar, ett antal klassiska hoppgalor och sedan kompletterat dessa med de viktiga Folksam Grand Prix-tävlingarna på hemmaplan.

– Varje tävling har betytt väldigt mycket och vi har planerat varje tävling utefter vad vi velat ha med oss. I Madrid ville vi ha värme och i London ville jag hoppa på en stor arena inför mycket publik, dessutom den förra OS-arenan, förklarar hon.

Till Rio Maior kom Sofie i slutet av förra veckan. Här har hon dock inte haft med sig Stefan Holm som coach då han redan är i Rio, men en minst sagt rutinerad ersättare fick följa med – Stefans pappa och tränare Jonny Holm. Här har det blivit både enklare hoppass och styrka, och det i extrem värme. Som mest var det 37 grader när hon hoppade. Men hon älskar värmen.

– Jag tycker det är supergött. Visst, jag går inte ut mitt på dagen för då är det för varmt, men vid tio är det perfekt för mina ben, berättar hon.



Nära till allt

Sofie tycker att förlägret har varit väldigt bra. Speciellt upplägget kring måltiderna.

– Det är så himla ordnat för oss. Det är lunch och mellan lunch och middag är det mellanmål, och de är extremt bra i restaurangen, konstaterar Sofie som är laktosintollerant och faktiskt har kunnat äta allt på plats.

– Jag äter väl var tredje timme eller så, säger hon.

 

I Rio Maior är allt väldigt centrerat. Det finns träningsanläggningar för alla möjliga sporter och allt ligger väldigt nära. Och just närheten uppskattar Sofie.

– Mellan mitt rum och matsalen är det inte många meter, och däremellan ligger gymmet i en korridor. Och träningsarenan ligger en fotbollsplan bort.

Tydligt mål

Sofie Skoogs höjdhoppskval går på morgonen den 18 augusti. Det passar henne bra då hon tycker om att hoppa just på morgonen.

– Så jag har en vecka där för att anpassa mig till tiden och så, vilket är ganska bra.

Och målsättningen är tydlig – final.

– Det är det enda som gäller. Men det är klart, så är det ju i ett kval att då blir det ju fokus på final, men jag vill ju göra mig själv nöjd och hoppa det jag gjort hittills den här säsongen och gärna lite till. Jag känner att formen är bra och att den blir bättre och bättre för varje dag, och då vill man ju så klart plocka ut det på de här två dagarna som det är bestämt att det ska vara höjd på i Rio.

Och Erika Kinseys närvaro kommer betyda mycket för henne också i Rio.

– Det har vi pratat om. Det är så skönt, för då kan vi prata gemensamt om vilken buss man ska ta, och allt runt omkring i den stora OS-byn. Det är ju mycket man ska hålla koll på så nu när vi är två kan vi dubbelkolla allt och så. Det är superduperskönt verkligen!

Text och bild:
Magnus Fridell

 

Sofie om sina OS-minnen

Sofie Skoog berättar för Friidrottskanalen om sina OS-minnen och om vilken idrott hon absolut inte vill missa i Rio.

 


Jonny Holm om Sofies chanser

Friidrottskanalen träffade Jonny Holm och lät honom berätta om vilka chanser han tror att Sofie har i OS. Han berättar också om sina bästa minnen från den magiska kvällen då Stefan Holm tog OS-guld.