Onsdag 22 oktober 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Magnus Fridell (vik.)
073-506 21 74
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Intervjun:
Beatrice Dahlgren

friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi

 

Bokslut för sexton friidrottsår

Fasta tider ligger bakom både början och slutet på Beatrice Dahlgrens karriär. Mölndals 400meterslöperska skickades som sysslolös tolvåring av mamma till en friidrottsskola för att få igång en aktivitet. 16 år senare slutar hon på topp som svensk mästarinna och Finnkampssegrare för att slippa passa tider.

- Jag är väldigt trött på det, hade ingen energi kvar, berättar Bea om den strukturerade tillvaron som styrt hennes liv i så många år.

Efter Finnkampen tillkännagav hon sitt beslut att lägga av. Hon fullbordade på bästa sätt genom att dra in maximala tolv poäng efter komfortabla vinster både individuellt och med stafetten.

- Det var en väldigt rolig avslutning, på topp. Vet inte hur det hade varit med en fjärdeplats, men varför hålla på tills jag inte blir bättre? Det krävs ruskigt mycket.
- Jag vill leva ett vanligt liv. Ha lite andra prioriteringar. Resa utan att behöva veta om det finns en friidrottsanläggning i närheten. 16 år är rätt så långt!

Men i själva verket hade Bea tänkt lägga av mycket tidigare. Inför säsongen 06 bestämde hon sig för att göra ett sista försök.

- Egentligen skulle jag sluta efter EM, men det gick så himla bra och jag tänkte att det kanske skulle vara kul att träna inför en säsong utan att vara skadad, som jag hade varit i nästan tre år.
- Men jag bestämde mig också för att om jag skadar mig igen, så lägger jag av direkt.

Det gick alltså alldeles för bra för att sluta, men det krävdes samtidigt en oerhörd disciplin...i att inte träna för mycket!

- Jag har alltid haft problem med fötterna. Det sista året har jag kört extremt mycket fotgymnastik. Jag fick köra konditionspass på cykel. Det blev tre löppass i veckan, intervaller på cykel, totalt sex-åtta träningspass. Men bara rakbana inomhus, 60 meter fram och tillbaka. Jag kunde inte hålla räkningen, men det är väl det som man har tränare till, skrattar Bea.

De sköra fötterna har präglat löparkarriären. Inte ens under Beatrices bästa år, 2004, kunde hon utföra mer än fem löppass per vecka.

- Inte så många, men de var desto hårdare!

Om Bea hade fortsatt skulle hon vid det här laget inlett grundträningen efter kanske tre veckors vila. Men tack vare beslutet att lägga av kom hon igång mycket tidigare!

- Nu har jag sprungit åtta kilometer och hem från jobbet - det är skönt att aktivera sig.
- Jag har egentligen tränat mer här på hösten. Joggat, sprungit intervaller, men jag behöver inte köra löpskolningen!

Det berättar Bea sittandes på jobbet, Lackarebäcksskolan i Mölndal. Hon sitter kvar vid femsnåret medan arbetskamraterna troppar hem. Det är inte ovanligt att Bea jobbar över. Hon är helt enkelt inte van vid att ha tid över efter alla träningsår.

- Det är annorlunda att komma hem. Jag kan ju sluta klockan tre! utropar hon med skräckblandad förtjusning.

Och det går ju att nyttja all den nya lediga tiden till gamla favoritsysselsättningar.

- Jag var ute på Heden med Christofer i går kväll. Vi sprang intervaller och jag får inte ens mjölksyra! Han frågade om jag ville köra några till. Ja, om jag får fem minuter så …

Christofer med efternamnet Sandin är Beas sprinterlöpande sambo, också han med en karriär beprydd med SM-medaljer. Bea fick ihop 19! Allt från ett brons på USM 1994, faktiskt på 300 häck, till gulden på de två senaste Stora SM:s 400 meter. Bea krönte verkligen karriären eftersom det dessutom blev dubbla segrar (400 och 4x400) på Finnkampen 2006-2007.

Med den, i dubbel bemärkelse, underhållande träningen finns det en överhängande risk att hon blir uppraggad till seriematcher i framtiden. Kanske till 800 meter?

- Jag har aldrig gjort en riktigt dålig tid på 400 meter, säger Bea och låter inte helt avvärjande inför tanken på att hoppa in på någon annan sträcka, så länge hon slipper löpskolningen och fotgymnastiken.

Det finns inte mycket som Bea skulle vilja göra annorlunda i sin karriär. Men hon skulle inte haft något emot att få lite mer sällskap och sparring på träningarna.

- Jag har tränat själv de senaste åren. Jag hade en liten grupp med killar innan. Hade gärna haft några 400-tjejer att pejsa emot, då hade jag aldrig gett mig. Det gjorde jag inte mot killarna heller, men då visste jag att jag inte skulle släppa mer än fem meter. Det är inte riktigt samma sak.
- Det är enormt svårt som 400-löpare, det finns ju inga Göteborg. Vi har varit utspridda över hela Sverige - Stockholm, Umeå, Karlstad, Malmö.

En tillvaro som heltidslöpare har hon aldrig velat ha och ett miljöbyte, som storasyrran Gabbi som åkte till Southeastern Louisiana University, har inte heller varit aktuell.

- Jag har pluggat eller jobbat hela tiden, annars hade jag klättrat på väggarna. Enda skillnaden är att jag hade kunnat jobba 60 i stället för 80 procent.
- Det lockade aldrig att få träna i USA. Jag har nog varit lyckligt lottad med personlig kontakt med mina tränare, verkar inte vara så i USA där det är större grupper. Jag har inte sett en tränare som skulle ha gjort det bättre. Och jag har velat vara nära mina föräldrar och jag har haft skolan. Det har varit minst lika viktigt.

Beas karriär präglas av en hög lägstanivå med en förbluffande förmåga att klara av mästerskapsgränser med minsta möjliga marginal.

- Jag har alltid lyckats kvala in med några hundradelar. Jag begriper inte hur det har gått till, 33 eller 37 när det skulle vara 40, 92 när det var 00.

Det är också de tillfällena som skänkt de starkaste minnena.

- EM var en enorm höjdpunkt. Jag visste tidigt att det skulle gå i Göteborg och jag tog mig dit trots två skadeår. Det var det nog inte många som hade trott! Men eftersom jag aldrig har gått vidare i ett mästerskap - förutom finaler med stafetten - är det tillfällena som jag har kvalat som har varit de största glädjestunderna, Ludvika, Karlstad, Globen.

- Och jag kommer alltid att minnas EM i München. Det var öronbedövande när vi sprang stafett och tyskorna vann, att få vara på innerplan och uppleva det, inte sitta på läktaren.

Vad var det då som fattades för att nå ännu längre fram och bli en mästerskapsfinalist?

- Jag har nått så långt som man kan tänka sig med min talang. Till stor del har jag tränat mig till den nivå som jag uppnådde. Jag har inte missat en enda träning, om jag inte varit sjuk eller skadad. Jag har haft bästa tänkbara träningsmöjligheter här i Göteborg.

Bea har alltid varit snabb. I skolan tävlade hon mot killarna. Första steget in i den organiserade friidrotten leddes av mamma Monica som drog med döttrarna till en sommarskola.

- Hon tyckte att vi inte hade något att aktivera oss med. Sen gick jag med i Mölndal den hösten. I början ville jag bara träna. Jag fick luras till den första tävlingen.

Men det ändrades snabbt. Bea var fast efter första tävlingen och det förblev den stora attraktionen under 16 år.

- Jag älskar stora arenor med mycket folk! Jag har aldrig blivit nervös inför det. Det kommer jag att sakna, att få vara i fokus på innerplan!

Den första tränaren, Stefan Rönnäs, såg att hon hade en fallenhet för 400.

- Jag hade nog hellre velat att det var 100, som det inte är lika jobbig träning med. Jag har ett löpsteg som passar för 400 meter.

Senare tog först Annika Dahlgren och sen Lars Jönsson vid som tränare. En fallenhet att träna i alla väder och en nästan obefintlig bekantskap med mjöksyra är de starka sidor som Bea räknar upp som största anledningar till att det har gått så pass bra att springa 400 meter.

- Jag älskar att vara ute i regnet. Då kan jag tänka "mina motståndare är nog inte ute idag".
- Jag får inte mjölksyra, har absolut aldrig hänt på träning och nästan aldrig på tävling. Jag har inte behövt gå och spy efter ett lopp!

Men då kunde du kanske springa fortare?

- Jag har fått höra det, men jag tror helt enkelt att jag inte hade den förmågan.

…eller testat 800 för att se hur länge som du kunde hålla det tempot?

- Det brukar folk också säga, men jag tycker inte att det verkar kul med den träningen, att springa 10-20x400. Det lockar mig inte. Jag har inte sprungit 800 efter 13-14-årsåldern då jag gjorde 2:30-2:40, nånting. Kanske blir det när dom ringer om seriematchen, hehe!

Beatrice läste till lärare i matte och NO. Lackarebäcksskolan i Mölndal har varit arbetsplatsen från första stund för fyra år sedan.

- Jag älskar att gå till jobbet varje morgon. Varje dag flyger iväg - det måste väl vara ett tecken på att jag trivs? Jag tycker om att se barnens glädje, hur de utvecklas. Jag har fått en smidig ingång, ett väldigt trevligt bemötande i och med att flera kände igen mig. Och en bra anpassning, förra året fick jag ledigt för att åka på fem träningsläger. Jag har fått välja själv hur mycket som jag ville jobba.
- Jag kommer inte att bli en gnällig fröken när jag blir 50. Då får jag vidareutbilda mig eller byta till något annat yrke. Jag vill alltid ge 100 procent med det som jag håller på med.