Torsdag 23 oktober 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Magnus Fridell (vik.)
073-506 21 74
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Intervjun:
Dan Waern

 
friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi

 Den förste svenske drömmilaren

 


Statusen som internationell superstjärna bekräftas
även av det faktum att Dan som synes figurerade
prominent på TFN:s omslag.

 

Eftersom det nu gått 46 år sedan Dan Waerns löparkarriär fick ett abrupt slut med en diskvalifikation för brott mot amatörreglerna är han rimligen "bara ett namn" för alla som själva är under 60 år.

 

Det kan därför finnas anledning att påminna om att Dan Waern var vår senaste internationella superstjärna på manlig medeldistans som satte flera världsrekord på 1000m och som rankades 5-5-2-3-3 på 1500m resp 8-x-7-x-4 på 800m i Track & Field News ansedda världsranking åren 1957-1961.

Har du tänkt på att det är 50 år sen du sprang den första svenska drömmilen?

- Jo, jag såg det nånstans. Det brukar komma upp i tidningarna när det är jubiléer, men det är ingen som har frågat mig om det. På den tiden var det ofta som man sprang den distansen, lite engelskt eller amerikanskt influerat. Likaså med tusen meter.

Du var runt tio år när Gunder och Arne tävlade mot varandra. Följde du med vad som hände redan som barn?

- Nej, inte alls. Vi hade ingen radio. Jag kommer ihåg en gång då en grannpojke tog ut radion i trädgården. Där satt vi och lyssnade på utsändningen när Gunder och Arne sprang. Men det var nog enda gången.

Dan växte upp i Sköldinge i Sörmland förutom en treårsperiod i Norrköping. Han höll aldrig på med någon organiserad träning.

- Det var mycket spel i skolan på rasterna och när jag kom hem kunde mamma säga att hon behövde jäst som jag skulle gå och köpa. Det tyckte jag om. Då kunde jag springa ner och spela fotboll hela eftermiddan.

Hon fick vänta med bakandet?

- Jo, men hon visste det, så ofta var det att hon behövde jästen till nästa dag.

När Dan var 15 flyttade han till Flen för att börja jobba. Han lindade motorer och på fritiden blev det boxning

- Det var den bästa vinterträningen som man kunde syssla med. Precis som i friidrotten var det intervaller, treminutersronder, tre minuter med hopprepet, tre minuter skuggboxning. Löpningen var ännu inte någon huvudidrott.

I Sköldinge hade han sysslat med allt möjligt och det skollopp i terräng som han hade varit med i kom han "nånstans mitti" i konkurrens med äldre pojkar. Men i Flen ställde han upp i ett 800-meterslopp och vann.

Kommer du ihåg tiden?

- 2:17.8. Samma som jag sen sprang tusen meter på (och som ännu gäller som svenskt rekord!) Jag förstod att jag aldrig skulle bli en bra boxare. Jag gjorde många mål i fotboll och sprang massor. Då tänkte jag att det här verkar vara roligt.

Man kan alltså säga att Dan förbättrade sig med 200 meter under sin karriär som avslutades 1961 med att han diskvalificerades på livstid för brott mot amatörreglerna, samma öde som drabbade Hägg och Andersson ett och ett halvt decennium tidigare.

Men det gick trögt i början. Dan stod tämligen still i utvecklingen under ett par år.

- När jag var 19 klarnade allting, jag vet inte, kanske ökade jag tempot på träningarna. Jag visste att jag skulle bli bra.

Hur kunde du göra det?

- Det var en känsla som jag hade, svarar Dan och tar en klunk. Och känslan visade sig stämma.

Han kom ner till 4:03 på 1500 och året därpå vann Dan Junior-SM. Träningsformen upptäckte han tidigt och höll sedan fast vid under hela karriären oavsett tid på säsongen.

- Jag kom automatiskt in på intervaller. 10x400 meter med ett varvs jogg, i början gick jag nog. Det kunde bli två varvs jogg också. Tempot var högt på 400-ingarna. Det kunde annars bli 5x800 eller 20x200.

Förste man under fyra minuter blev alltså Roger Bannister den 6 maj 1954. "The most sought after target in athletics". Se videoklipp från hela loppet!

Nio-tio år tidigare hade Gunder Hägg och Arne Andersson varit bara en och en halv sekund ifrån drömgränsen. Drömmilen blev så småningom ett begrepp, men hur stort var det bland er aktiva elitlöpare?

- Det var ingen som pratade om det. Det fanns väl där, nämndes nån gång. Visserligen var jag för ung, inte färdig för det. Men jag blev ändå besviken när dom gjorde det.

Tre år senare (1957) kände sig Dan mogen för uppgiften. Första försöket gjordes i början på juli på Slottsskogsvallen och målet var att slå John Landys världsrekord på 3:58.0. Draghjälpen räckte inte till. Waern fick gå upp i täten redan på tredje varvet och kom i mål på 4:00.1. Han var mer besviken över att inte ha slagit världsrekordet än att ha missat drömgränsen med en futtig tiondel.

Men det skulle inte dröja mer än två veckor innan han lyckades. Däremellan var han i Åbo och drog, ofrivilligt, finländarna Salsola och Salonen till världsrekord på 1500 meter.

Dan har inga starka minnen av sina drömmilar, som till slut blev åtta till antalet, men upplägget var ungefärligen detsamma varje gång med ett kvickt första varv, långsammare andra och tredje, där haren klev av. Waerns avslutningsvarv imponerar verkligen. På de tre första drömmilarna, inom en dryg månad, gick de på 57.9, 55.7 respektive 56.6.

- Jag trodde alltid på mig själv. Jag kunde mala ner vem som helst i Europa på sista varvet. Det var (australiensaren Herb) Elliott som förstörde, för han började innan mig! Han var så stark.

Var fick du självförtroendet ifrån?

- Det fanns inte någon som tränade lika hårt som jag. Jag visste det, för jag tränade med alla de bästa. Jag minns en gång på Slottsskogsvallen när vi skulle köra 10x400. Några killar var försenade och de hoppade in under träningens gång. Jag fick slita som ett djur för att vara först på varje intervall!

Waern var ingen mängdlöpare. Han tränade hårt tre gånger i veckan och tog det lugnt i två dagar före loppen. Och de kunde komma tätt, som värst sprang han ett 50-tal tävlingar på ett år. En av anledningarna till att han kunde tävla så flitigt utan att slita ut sig anser han vara att han tränade hårt efter loppen!

- Jag hade ju latat mig i två dar för att bli sugen på att löpa. Då sprang jag oftast 20x200, helst på gräs efter loppen. Och när jag sprang SM var det både 800 och 1500, alltid fyra lopp på två dar. Det var bra.

Hur många fler drömmilar kunde det ha blivit om du inte hade stängts av?

- Haha, ja du, jag var som bäst då, slog svenskt rekord på 800 meter. Jag skulle ha fortsatt mot EM i Belgrad 1962 och kanske OS två år senare. Jag var inte mätt.

De flesta arrangörer tjänade storkovan på att locka med Dan Waern som affischnamn till sina tävlingar. De stora galorna gjorde upp tidigt, men sen kunde det komma erbjudanden lite när som helst. Det blev många tävlingar!

- Ja, jag tyckte att det var roligt att tävla och ville tjäna lite pengar också. En gång ringde de från Västerås och sa "nu händer det ingenting här på 14 dagar. Vad säger du, ska vi sätta ihop en gala?" Och var det ledigt och passade in, så sa jag ja.
- "Kan vi säga att det är ett världsrekordförsök?" "Ja, gör det", svarade jag om det kändes bra.

Det kunde bli en tusenlapp som förtjänst minus vad resan gick på. Vid ett tillfälle föreslog Dan 50 öre för varje åskådare, så att arrangören inte skulle förlora på om det skulle bli regn.

- Det kom tio tusen, det var det mesta som jag tjänat någon gång.

Och motståndet, ställde du några krav?

- Aldrig. "Ta det bästa ni kan" brukade jag säga.

Hur fick du utlopp för din energi när du inte fick tävla längre? Slutade du att springa tvärt?

- Jag hade köpt den här gården 1960 med skogsbruk, så jag hade något att lägga händerna på. Och ett par år senare ringde de från Elfsborg och frågade om jag inte kunde träna deras fotbollsgrabbar. Det gjorde jag i sju-åtta år, en bit in på 70-talet.

Så du sprang med dem på träningarna, eller kanske snarare sprang ifrån dem?

Dan skrattar till bekräftelse. Han har alltid fortsatt att motionera på något sätt, så att han får "transpirera varje dag". Enda avbrottet var för ett par år sedan då han fick besvär med att hjärtat rusade. Ett problem som han har blivit kvitt med efter en operation.

- Nu har jag fallit så djupt att jag har börjat gå med stavar! Säger 74-åringen roat.

Dan följer friidrotten så smått. Han hjälpte medeldistansaren Michael Öhman (JVM-final på 1500m 1998!) som var från Bollebygd, där Dans gård ligger, och blir då och då ombedd att komma till tävlingar där man ska försöka slå hans ännu gällande rekord på tusen meter. Han får åka hem varje gång med rekordet intakt.

- De ringde från Stadionklubbarna häromveckan. De ska tydligen göra ett nytt försök på galan i augusti. Det är roligt att komma upp och titta.

Men är det inte fler som har frågat dig om hjälp med träningen? Dina tider har ju trots allt stått sig bra i 50 år?

- Nej, det är ingen som har hört av sig direkt. Men det beror väl också på att jag bor avsides. Löpning är egentligen väldigt enkelt. Men många tränare ska krångla till det så in i helsike. Det gäller att hitta en kille som kan satsa allt…och att han har rätt föräldrar. Man kan inte göra vem som helst till världsmästare.

Det var just erkännandet som Dan var ute efter, att bli någon, som var drivkraften.

- Jag kom från lite splittrade förhållanden. Det gav ännu mer anledning att ta revansch.

Fick du det?

- O, ja! Jag fick aldrig någon fullträff i de stora mästerskapen. Men jag gjorde ett bra hantverk. Det tycker jag.

 


Anm: Dan Waerns 3:38.6 på 1500m från 1960 gör honom fortfarande idag 47 år senare till vår 8:e snabbaste genom tiderna! Han kom tvåa på EM 1958 och fyra på OS 1960.