Tisdag 2 september 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Fredrik Trahn
010-476 53 31
070-913 67 96
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter

Intervjun:
Karin Torneklint


friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi


foto: Ryno Quantz

 

Tack Karin för Sannas bländade teknik!
 

 

Bakom Susanna Kallurs oerhörda framgångar denna säsong ligger tränarduon Agne Bergvall och Karin Torneklint. Den senare var med om att fostra Sanna till häcklöpare redan i början av hennes friidrottskarriär.
 


Karin har kommit tillbaka de två senaste säsongerna och har haft hand om häckträningen. Eftersom Sannas häckteknik varit bländande under hela säsongen undrar friidrott.se förstås vad som har hänt och hur det har gått till.

Karin Torneklints första möte med Sanna och Jenny skedde i mitten på 90-talet när hon delade på ansvaret över en ungdomsgrupp i Falu IK med Lisbeth Polgård:

- Det jag minns är att det kom två tvillingar som var exakt lika och jag funderade "hur ska jag kunna skilja på dom?"

Sanna började med höjd och mångkamp. Hade hon kunnat bli bra i vilken gren som helst?

- Hon körde mångkamp tills hon började på FIG:et (Friidrottsgymnasiet i Falun) och hon var snabb och explosiv. Hon kunde ha blivit en bra mångkampare, men hennes akilleshäl var spjut, skrattar Karin. Hon var inte bra i kula heller, men det kunde hon ha lärt sig. Det är svårare om man inte har någon kastkänsla i spjut.

- Men en gång var Lisbeth inte där och jag klämde in alla på häcklöpning, berättar Karin, som vunnit ett SM-guld på 100 meter häck. Det syntes direkt att Sanna hade känsla för häcklöpning! Hon hade rätt driv.

Karin var med och tränade systrarna i slutet på högstadiet och en bit in på gymnasiet, men sen hann hon inte med mer och lämnade över till Bengt-Erik Blomkvist.

Karin födde två barn och kom så småningom tillbaka till friidrotten som ledare i den grupp som barnen ingick i. Men engagemanget låg på den nivån, under tiden som Karin jobbade som egen företagare, när systrarna Kallur ringde och frågade om hon kunde komma tillbaka.

foto: Hasse Sjögren


Det var efter OS i Aten. Benke hade tackat för sig och den nya konstellationen Agne Bergvall och Karin Torneklint skapades.

- Från början skulle jag bara ta hand om två dagar i veckan, men sen blev det en helt annan situation.

Karin hade givetvis följt den kallurska utvecklingen, men vad var det för stora skillnader som hon kunde notera när hon åter kunde jobba med Sanna halvdussinet år senare?

- Hon var starkare, mer explosiv. Tekniken var ganska lika. Jag pratade mycket med Benke för jag ville inte ändra mycket, utan knyta an till hur de hade tränat med honom.

Samtidigt kom alltså Agne in med ett program som innehöll mycket mera volym. Den praktiska fördelningen av träningsledningen är att Agne skissar träningsprogrammen och Karin tar hand om häckdelen

- Men det är som en fyrklöver. Alla lägger sig i. Sanna och Jenny har väldigt många åsikter och vi diskuterar fram programmen.

På träningsläger och vissa tävlingar får tränarduon chansen att sammanstråla med adepterna, annars blir det mycket telefonkontakt. I mitten på september hade Agne tagit sig från Växjö till Falun för att göra en utvärdering av säsongen och lägga planerna för nästa tillsammans med de tre andra bladen i fyrklövern.

- Sanna och Jenny har haft ganska lika upplägg. Det skilde mycket i vinter när Sanna hade sin opererade tumme, betonar Karin, som även fått lägga om under våren och sommaren på grund av Jennys skadeproblem.

- Jenny springer mer på låga häckar och jag anpassar till dagsformen, men stommen i deras program är ganska lika.

Ibland kan man undra över hur andra internationella häcklöperskors träning ser ut. Tekniken lämnar ju en del att önska och det är många som har snubblat och sluggat sig fram denna sommar.

- Jag förstår att dom trillar, så fruktansvärt brutalt som vissa springer! bekräftar Karin, som dock inte fått några frågor utifrån om tvillingarnas träning, den överlägsna tekniken till trots.

Vad går då att förbättra ytterligare - kan Sanna ta ett steg till?

- Ja, hon kan få till allt, höja nivån ännu mer, göra fler lopp som går riktigt fort. För då kan man putsa även i toppen. I år orkade hon inte hela vägen, men jag ser inga begränsningar. Vi ska inte ändra på några stora saker, berättar Karin som inför den gångna säsongen förde in hög frekvens under längre sträckor på träningen.

- Både Sanna och Jenny är väldigt aktiva och har synpunkter. Det är jättekul. Och de har med sig impulser från andra. Vi har till exempel ändrat uppvärmningen lite grann. Nu kör vi ett ganska hårt pass på förmiddagen, för att komma in i häckkänslan, ett rent häckpass.

Under EM i Göteborg, med en trupp på över 70 aktiva, var Karin enda kvinnliga tränaren i den svenska truppen. Det är ingen slump, fastslår hon.

- Det beror på många saker. Tjejer är inte lika benägna att offra sitt privatliv, att leda träningar under sena kvällar. Jag klarar det för att jag arbetar med Agne och att jag har gjort en deal, att jag får ta med barnen till träningarna.

- Det svenska friidrottslandslaget är så underbart. Jag känner att det är okej att jag har med dem, så har det inte varit förut i idrottsvärlden. Jag tror att det kommer att bli en förutsättning för killarna också i framtiden, för att de ska kunna ställa upp som tränare.

- Vi har få kvinnliga tränare på FIG:en. Man har glömt att matcha in dom. Det är svårt att kombinera det jobbet med att ha barn på grund av de sena träningstiderna. Jag styr över min egen tid och har de flesta träningarna mellan tio och ett, berättar Karin.

Hon har ett eget företag där hon tar konsultuppdrag inom utbildning och leder ett projekt för Region Dalarna om entreprenörskap i skolan. Villkoret för att hon skulle acceptera det uppdraget var just att hon skulle få rå över sin arbetstid.

- Tjejer är sämre på att skapa sig en tillvaro av det slaget, så vi ska inte bara klaga på killarna. Det handlar om att våga chansa lite, inte fastna vid att man måste ha en fast lön. Jag tror att många mår dåligt av att sitta fast.

En ny syn på tränarrollen krävs också för att vi ska kunna trygga tillväxten av nya Sannor, menar Karin.

- Friidrotten är jättestor nu. Det finns hur många unga som helst som vill börja. Men vi måste skapa bra förutsättningar för högstadiegrupper. Det krävs mycket engagemang. Jag har inget patent på hur vi ska lösa det. Men klubbarna måste uppvärdera de uppdragen, ge ersättning. Det är en ödesfråga, man måste ha ekonomi till det. Sen kan det rulla på ganska bra, eller jättebra som här i Falun tack vare Ulrik Mattissons engagemang.

De bästa minnena från den egna karriären är knutna till SM-guldet på 100 meter häck, 1992. Då hon vann på 13.55

- Nu har Sanna sprungit en sekund snabbare! Men jag tittar inte så mycket bakåt, säger Karin som tycker att friidrotten satt stora spår.

- Det som jag lärde mig där har hjälpt i hela livet, att vara disciplinerad, fokuserad även i motgång. Och för att vara tränare eller ledare måste man jobba med sej själv. Att träna äldre ungdomar är en jätteutmaning.