Tisdag 30 september 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Magnus Fridell (vik.)
073-506 21 74
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Intervjun:
Lena Aruhn

friidrott.se:s intervjuare: Jonas Hedman


Visst fattades som synes 8 hundradelar till 400m-perset,
men de tre segrarna vid Europacupen i Gävle 2005
var ändå tveklöst karriärens höjdpunkt!
foto: Hasse Sjögren


Alla friidrottare har sin historia och det gäller oavsett på vilken nivå man tävlat. Att vägen till eliten inte alltid är spikrak och självklar visar 400 m-löparen Lena Aruhns exempel. När Lena i somras avslutade sin elitsatsning var det en verkligt annorlunda friidrottskarriär som nådde sin punkt.
 

Lena var nämligen ungdomstalangen på sprint som tröttnade redan som 15-åring, drabbades av anorexi, kom tillbaka och spelade innebandy i högsta nationella serien och sprang långlopp i några år för att sedan landslagsdebutera som sprinter som 28-åring, etablera sig i landslaget fyra år senare och göra sin allra bästa säsong som 35-åring!

– Jag är jättetacksam för vad jag har fått vara med om på friidrottsbanan! Av alla upplevelser är Europacupen i Gävle 2005 den bästa. Då vann jag 400 m och fick föra pinnen i mål som etta i båda stafetterna. Vi satte svenskt rekord på 4x400 m, vann totalt och avancerade till Superligan!

Lena gjorde sju raka finnkamper 2001–2007, tävlade i tre internationella mästerskap och nådde sin allra bästa tid på 400 m som 32-åring då hon 2002 sprang på 52.32. Bara två svenskor har någonsin sprungit fortare:

– Jag fick ut väldigt mycket av min kapacitet, speciellt mina 11.58 på 100 m och 23.47 på 200 m. 400 m-tiden borde jag ha kunnat pressa lite till.
 

Herrskapet Aruhn gläds åt 200m-perset i juli 2005

Allt började med Lidingö-OS

38 år gammal valde Lena Aruhn i slutet på juni i somras alltså att avsluta karriären som aktiv friidrottare – 26 år efter att hon som Lena Udd gjorde sin första tävling!

– Jag är född och uppväxt på Lidingö och det var på skoltävlingen Lidingöolympiaden som jag som tolvåring 1982 gjorde min första friidrottstävling. Jag sprang 60 m och hoppade längd och efter det tyckte Anders Julin i IFK Lidingö att jag skulle börja träna friidrott, och så blev det. 

Tolv år gammal sprang Lena 60 m på 8.37 vilket verkligen indikerade en sprinttalang.

– De första åren var härliga! Vi åkte på träningsläger till Helsingborg och hade hur kul som helst! Men jag var inte så intresserad av att träna.

När hon var 15 sökte Lena trots allt till FIG:et på Lidingö även om intresset för friidrott då dalat.

– Jag hade körtelfeber på testerna och kunde inte vara med alls och kom därför inte in. Men det var inte därför jag slutade utan mer för att jag inte hade intresset för att träna så mycket. 

Några år senare, när Lena gick ut gymnasiet, drabbades hon av anorexi – ätstörningar.

– Jag var redan då 1.73 lång och vägde som minst 42–43 kg. När det var som värst var jag bara en hårsmån från att åka in på akuten. Det fanns inte så mycket kunskap om anorexi då vilket gjorde det extra svårt att bemästra sjukdomen. Man missar ju mycket av det sociala när man inte kan äta i grupp.

Innebandy och långdistans!

Det tog 7–8 år innan Lena blev så bra att hon kunde börja träna ordentligt igen.

– Idrottsintresset hade jag kvar hela tiden och tittade alltid på mästerskapen på TV. 1993–1994 var jag med och startade ett innebandylag på Lidingö. Vi började i Korpen men tog sedan plats i seriesystemet. Jag märkte då att snabbheten fanns kvar.

Innebandyträningen upplevde hon dock aldrig som så tuff och började därför träna långdistanslöpning parallellt.
 

– Jag sprang faktiskt Lidingöloppets tremil några år i mitten på 90-talet och gjorde också ett par halvmaror. Innebandyn gick bra och jag fick erbjudande om att provspela för Skogås/Trångsund. Det gick bra och resulterade i att jag spelade för dem i två säsonger varav en i högsta serien.

Friidrottsintresset fanns dock kvar och när Stora SM gick på Sollentunavallen 1995 så var Lena faktiskt med på 400 m.

– Jag vet inte riktigt varför men det var väl för att det gick i Stockholms-området. Jag hade en tid just under 60 sekunder!

 
25-årig nybörjare som blev 35-årig inne-EM-löpare!
foto: Hasse Sjögren

 

Vem vill träna en 25-årig nybörjare?

Då 1995–96 försökte Lena få tag i någon som ville träna henne.

– Men det var svårt. Själv har jag alltid trott att jag haft något i mig. Men jag var 25 år gammal och det kändes som att det inte var någon som tyckte att det var värt tiden att hjälpa en som var så gammal.

– En kompis tipsade mig om Massi Bianchessi i IFK Lidingö och han sa ja. Han kom ihåg mig från när jag tävlade som ungdom och vårt samarbete blev helt rätt. Massi la in mycket styrketräning för att bygga upp mig. Det behövdes verkligen för att tåla friidrottsträningen.

Våren 1996 slutade Lena med innebandyn och från och med hösten 1997 var det bara friidrott.

– Fram till 2002 sprang jag bara två gånger i veckan, få lopp med hög kvalité. Det gav snabba resultat i början. I juni 1998 debuterade jag i landslaget genom att springa tredjesträckan på 4x100 m i Europacupen i Malmö!

Men efter den snabba stegringen av träningen kom skadorna.

– Sommaren 1998 opererade jag menisken i knät. Det var ett ganska enkelt ingrepp och jag kom tillbaka snabbt. Men jag har haft för lite brosk i knäna under hela karriären och det har stört träningen.

På försommaren 1999 hoppade Lena längd i en klubbmatch och gjorde illa knät igen. Det resulterade i att Peter Wange på Artrokliniken på Sankt Görans sjukhus i Stockholm opererade henne i början på juli.

– Han flyttade knäskålen lite och borrade i brosket för att försöka skapa en läkning och det tog sedan ett halvår innan jag kunde gå igen. Året efter började foten låsa sig och den har varit överrörlig sedan dess, trots operation 2000 och 2003. Jag har Peter att tacka för mycket, utan honom hade jag aldrig kommit tillbaka.

Första hela säsongen som 31-åring

2001 gjorde Lena sin första hela säsong som friidrottare. Det resulterade i bl a ISM-guld på 400 m i Göteborg, silver på 200 m vid Stora SM i Växjö och en tredjeplats på samma distans i Finnkampen!

– Jag sprang inte 400 m utomhus den sommaren annat än stafett i Finnkampen men kände ändå hela tiden att det var på den distansen jag skulle kunna göra de bästa resultaten. Jag är inte tillräckligt bra i accelerationsfasen men däremot stark i fullfartslöpningen. Därför har korta stafetten också passat mig ganska bra.

2002 kom det stora lyftet.

– EM i München var aldrig något mål för mig. Jag ville bara förbättra mina tider den sommaren men på Europacupen i Sevilla tangerade vi det svenska rekordet på 4x400 m och sedan kvalade jag in även individuellt på 400 m!

I Sevilla träffade hon också tränaren (och tidigare landslagslöparen på 800 m) Urban Johansson. De blev ett par, Lena flyttade till Umeå och 2003 gifte de sig. Urban har sedan dess också varit hennes tränare.

I München-EM 2002 blev det till slut tre starter för Lena eftersom hon också sprang sista sträckan i 4x100-laget. I långa stafetten gick Sverige till final och slutade sjua med Lena på andra sträckan. Lika många starter gjorde hon f ö fyra år senare på Göteborgs-EM, då sprang hon 200, 400 och 4x400 m.


Mot perset 52.32 i Finnkampen 02
foto: Hasse Sjögren

I juli 2002 sänkte Lena sitt pers med sju tiondelar till 52.67. Efter EM vann hon sedan Finnkampen på 52.32 och det blev hennes bästa tid.

– Jag blev förvånad när Nadja Petersen inte kom ikapp och förbi på upploppet. När jag tittade upp på ljustavlan efter loppet stod det ”PB” efter alla sex namnen. Alla i startfältet satte personligt rekord!

 


 

På topp som 35-åring

Sin klart bästa sommar hade Lena som 35-åring 2005 då hon efter 52.77 i Globen i februari radade upp fem tävlingar under 53 sekunder och ytterligare två just över. Men det blev inget VM i Helsingfors, det kom att fattas en tiondel till kvalgränsen 52.30. Hennes serie av lopp är dock den bästa svenska 400m-säsongen någonsin.

Topptiden 52.40 kom vid Europacupen i Gävle och den helgen blev höjdpunkten i Lenas karriär.

– Jag tävlade i italienska Celle Ligure på torsdagen före Europacupen, tog morgonplanet till Stockholm på fredagen och så blev det tre lopp och tre segrar på Gavlestadion!

2005 satte hon också personligt rekord på 100 m (11.58) och 200 m (23.47) och var alltså bara 0.08 från perset på 400 m.

Totalt gjorde Lena fem Europacuper och ofta var det både två och tre lopp varje gång.

– Det var egentligen inte så bra för mig att blåsa ur kroppen med en så tuff tävling så tidigt på säsongen med allt vad det innebär av mjölksyra. Jag var ofta sur i kroppen i en hel månad efter det och borde ha givit kroppen mer återhämtning.

Allra sista loppet i landslaget blev segern i
långa stafetten vid Finnkampen 2007.
foto Ryno Quantz

 

Början till slutet på karriären var Finnkampen i Göteborg 2007. I 200 m-loppet kände Lena sig kraftlös och sedan var det dags för 400 m.

– Jag hade en onormalt hög puls och pratade med landslagsläkaren Sverker Nilsson som sa åt mig att inte springa. På kvällen började jag fundera på om hjärtklappningen hade något samband med att jag ätit en hel del antiinflammatoriskt under flera år. Det gjorde jag för att kunna hantera alla skadekänningar.

Hon slutade med medicinen och hade sedan så ont i rygg och kropp att hon inte kom igång med träningen förrän i februari i år.

– Jag gjorde några tävlingar i juni men kände att det inte fanns så mycket mer att ge, jag kunde inte träna tillräckligt mycket för att göra de resultat som behövdes för att jag skulle vilja fortsätta.

Slutat som aktiv - men börjat som ledare

I samband med ett träningspass den sista juni bestämde hon sig.

– Jag var och tränade själv på Gammliavallen och fattade beslutet där och då. Jag tog av mig spikskorna, satte mig ner och sa till mig själv att nu är det slut. 

När hon ser tillbaka på specialdistansen 400 m menar Lena att det för henne handlade om att hitta "dagens lagom".

– Det gäller att inte gå ut för hårt på 400 m eftersom risken då är att man tappar allt för mycket på slutet. Men det är ju också så att om något är lätt så är det ingen utmaning. Och utmaningar är viktiga för mig! 

 
foto: Ryno Quantz

Sedan 2003 arbetar Lena på John Bauergymnasiet i Umeå. Men hon har inte på något sätt släppt friidrotten, tvärtom är hon numera ordförande i sin klubb Ume FI!

– Jag gillar verkligen friidrotten – till och med lukten av tartan! När jag går in i Bosöhallen på Lidingö så känner jag mig "som hemma"!



PS. Några undrar säkert hur bra hon långdistanslöperskan Lena Udd var då på 1990-talet? Svar: Hon gjorde 1:34 på halvmaran och 2:29 på Lidingöloppets 3-mil. Inte illa av en sprinter ....