Onsdag 26 november 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Magnus Fridell (vik.)
073-506 21 74
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Michel själv
om supersommaren


friidrott.se:s intervjuare: Lorenzo Nesi
foton: Deca Text & Bild


 

Några veckor in på sommaren 2010 hade Michel Tornéus besegrat såväl ettan som tvåan från senaste OS.  Hans utomhussäsong kom statistiskt att bli den bästa som en svensk längdhoppare presterat.
 

Michels sommar fick en sprakande inledning den sista maj, på Kreta. Han prickade åtta meter och det inte bara en gång.

– Det går inte att starta bättre, 8.18 med lite för mycket medvind och att slå ett av de tyngsta namnen, (OS-tvåan) Godfrey Mokoena på det!

– Träningen hade gått bra hela året, men jag var inte beredd på att det skulle bli så långt. Jag hade hoppats på att nå åttametersgränsen. Men jag hade en bra dag och det är lätt att hoppa där.

Michels mål för säsongen var att bli stabilare kring åtta meter och efter trippen till Kreta kunde han känna en större säkerhet. Skulle det till och med räcka till att få hoppa på Roms Olympiastadion?

– Jag hade stärkt mina aktier, att få vara med på Diamond League blev det som stod för mycket av förändringen till en högre nivå i år.



Men trots att premiärtävlingen gått så bra var det inte en helt säker Michel som debuterade i den nya Diamantligan.

– Om det var någon tävling där jag inte kände mig hundra, där jag tvivlade som mest, så var det i Rom. Oj, Diamond League, med alla de bästa!

Trots att Michel inte nådde längre än 7.79 – ett resultat som skulle visa sig bli ett av årets sämsta – och en sjunde plats så tycker han att Rom spelade en viktig roll.

– Det var en av de mest lärorika tävlingarna. Jag var inte så långt ifrån de andra. Jag förstod att om jag bara gjorde som jag brukade kunde jag vara med och slåss med de bästa och det hade jag med mig till nästa Diamond League-tävling, i England.

Innan dess hann Michel både snudda vid perset genom att vinna en mindre gala i Génève på 8.10 och att vinna i landslagsdressen, på Lag-EM i Budapest.

När Michel kom till Gateshead och den andra DL-tävlingen hade han funnit sig till rätta. Det var inte värre att möta världsstjärnorna än vad det förut hade varit att förbereda sig inför en tävling i Sätrahallen i Stockholm.

– Jag kunde gå in och känna mig hemma, kanske nervöst på rätt sätt, som något positivt. Jag kände mig inte slagen i förhand.

Utgången blev sensationell. Michel slutade tvåa efter att ha besegrat olympiske mästaren Irving Saladino!

Michel tävlade i Grekland, Italien, Schweiz, Ungern, Spanien, Storbritannien, Finland och Monaco inklusive en EM-final innan den första tävlingen i Sverige blev av, först i mitten på augusti, på Folksam Grand Prix i Göteborg. Det var en medveten strategi.

– Redan inför säsongen tog jag ett beslut, att jag skulle tävla mycket utomlands. Jag vill möta nya människor, inte hålla mig i trygga Sverige. Jag måste vara med och slåss med de stora killarna. Det är ju inte så många svenskar med på mästerskapen.

– Det kändes lite konstigt, men jag hoppas att vi kan få till några bra galor i Sverige. Med vårt klimat är det skönare att åka till sydliga breddgrader. Dessutom är det bra att lära sig att klara problem med språk, transporter som inte fungerar och andra svårigheter som kan uppstå utomlands.

– Jag väntade trots allt tills jag var 24 tills jag kom ut på touren. Jag var inte mogen för det innan. Jag kände när träningen gick bra i våras att jag måste komma ut och få bra konkurrens i varje tävling. I Sverige kunde jag hoppa dåligt och klara mig ändå.

Det flitiga tävlandet och ständiga kringflackandet har inte tärt på krafterna.

– Det är klart att det har varit segt ibland, och att jag har saknat familjen och flickvännen, men samtidigt är det här mitt jobb och min hobby, så det har varit kul. Jag har ju inte flugit i längre än tre timmar innan jag har kommit hem igen.

Vid en första anblick kan det se ut som om det var ifjol som Michel tog ett stort kliv framåt med en förbättring av det fyra år gamla perset med nästan två decimeter. I år har han bara lagt på en centimeter till.

Men tittar man lite djupare kan man se att han ifjol hoppade över 7.80 vid fyra tillfällen. I år har han gjort det på 12 av 14 tävlingar. Snittet på Michels tio bästa tävlingar – medvindsresultat inräknade – överträffar vad någon svensk längdhoppare har presterat, till och med bättre än Mattias Sunneborns bästa säsonger.

– Fantastiskt, det är bara ett svenskt rekord som saknas! Målet har varit att bli stabilare. När jag hoppar på mästerskapen måste jag klara det vilket väder det än är.

– Jag har varit skadefri i två-tre år. Jag har utvecklats mer. Förra hösten gick jag framåt i snabbhetsuthållighet. Men inomhussäsongen blev lidande, för jag fick inte ihop snabbheten och hoppstyrkan.

Men de pusselbitarna passade ihop till utesäsongen, som varade i tre intensiva månader.

– Jag brukar inte tävla så länge, men jag hittade en bra nivå.

Michel har många fina minnen från i sommar. Det första han nämner är andraplatsen på DL-tävlingen i Gateshead.

– Jag slog OS-mästaren Saladino! Men jag kommer också ihåg hur jag gick iväg och såg Linus vinna höjdhoppet. Oscar Gidewall och Yannick Tregaro (Michels respektive Linus tränare) retade mig för att jag var den sämste svensken på Diamond League-tävlingen, skrattar Michel.

– Men EM också, att ta sig till final på den tävling som jag hade fokuserat på sen i mars. Och att gå in som nummer två i kvalet, tror jag, missa plastelinan med 17 centimeter och ändå persa med 8.12 i första hoppet! Det är ju det som man strävar efter, att stryka den ena målsättningen efter den andra på papperet.


Michels ljusa stunder var så många att de fortsätter välla fram.

– Även Finnkampen, att kunna gå in och hoppa 7.95 i slutet på säsongen i ett kallt Helsingfors, och Lag-EM, att vinna en landskamp och vara med om att ta upp Sverige till högsta ligan.

Det finns bara en enda tävlingsdag som Michel går och grämer sig över.

– Det är EM-finalen som jag fortfarande kan gå och tänka på. Två centimeter från att få tre hopp till! Om jag bara hade kommit på plankan hade vad som helst kunna hända!