Onsdag 16 april 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Fredrik Trahn
010-476 53 31
070-913 67 96
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter

Intervjun:

Staffan Strand

friidrott.se:s intervjuare: Jonas Hedman



Största segern - inne-EM 2002!
foto: Hasse Sjögren


Staffan Strand var bara åtta år när han gick med i Väsby IK, friidrottsklubben hemma i Upplands Väsby norr om Stockholm. De första åren tillhörde han de bästa höjdhopparna i sin åldersklass i Stockholm och vann som 12-åring distriktsfinalerna – motsvarande UDM – inomhus och kom tvåa utomhus.
 

Därefter växte konkurrenterna ifrån honom och han kvalificerade sig faktiskt aldrig för USM – han var helt enkelt inte tillräckligt bra. Den som letar efter hans namn i den svenska årsstatistiken i Sverige-Bästa böckerna gör det förgäves ända fram till 1993.

Den sommaren satte han 17 år gammal personligt rekord med 1.88 men det var ändå otillräckligt för en plats bland de 30 bästa höjdhopparna 18 år och yngre i landet. Men innan året var slut lyckades han ändå komma med i statistikboken genom att hoppa 1.91 på Bosön i december.

De följande åren svarade Staffan sedan för en resultatutveckling som är bland de mest extrema någonsin:

– Jag tog två meter första gången vintern 1994 – 2.04. På sommaren blev det sedan 2.11 och vintern 1995 2.19. Utomhus höjde jag perset till 2.22 när jag vann SM på Sollentunavallen. Så på mindre än två kalenderår höjde jag perset med 34 centimeter och åren därefter fortsatte det.

En bild säger inte bara mer än tusen ord utan i det här fallet också mer än tusen siffror

I det här diagrammet visas Stefan Holms och Staffan Strands resultatutveckling säsong för säsong fr o m inomhus 1988 (när de var P12) t o m utomhus 2008 (dvs punkterna i kurvorna markerar i tur och ordning inne 88, ute 88, inne 99, ute 99 osv).

Och tydligare kan det väl egentligen inte visas hur olika utvecklingen kan se ut under tonåren och ändå leda fram till i stort sett samma kapacitet som vuxen.

Fram t o m inne 1990 (P14) var de jämna, sedan stod det som synes i princip still för Staffan i ett par-tre år vilket gjorde att Stefan drog ifrån rejält. Differensen var otroliga 41 cm (!!) när det var som störst vintern 1992 (P16). Men sedan kom Staffans otroligt branta uppgång och 1995 (P19) var han ikapp igen.

Sedan följdes de två åt tätt ända fram till 2003 - dvs i åtta år!! - innan Staffans fotproblem gjorde att han återigen tappade.


1996 mästerskapsdebuterade Staffan vid inne-EM i Globen, 1997 vann han JEM22 i Finland på 2.28 och 1999 kom han femma på VM både inne och ute. Det året rankades han som sexa i världen av Track & Field News.
 

Bäst i världen vintern 2002


Åren 1998–2002 var Staffans bästa – framför allt vintern 2002 då han otvivelaktigt var världens bäste höjdhoppare.

– Segern på personliga rekordet 2.35 i Globen var en helt fantastisk känsla! Det var världsårsbästa och tredje året i rad som jag satte personligt rekord i Globen, minns Staffan.

Men det var ingen perfekt hoppning tekniskt.

– Formen var väldigt bra och jag tog 2.25, 2.29 och 2.32 i första men ribban darrade efter varje hopp. Jag var otroligt taggad och publiken lyfte mig men tekniskt sett hoppade jag egentligen bättre på EM en månad senare. I Globen tog jag 2.35 i andra och gjorde sedan tre försök på 2.38 där jag var uppe på höjden

– Jag trivdes väldigt väl i Globen! När man värmde upp utanför träffade man alltid bekanta, det var härligt publiktryck, åskådarna kom nära och jag hade mycket vänner och klubbkamrater på plats. Och så den fantastiska publiken, vilket ljud! 

Inomhussäsongen 2002 drog Staffan igång i slutet på januari med att vinna i Weinheim på 2.28. Tre dagar senare blev han femma i Arnstadt på 2.25.

– Sedan hade jag ett riktigt bra träningspass i Sätra men fick därefter känning i foten. Sedan vann jag i polska Lodz på personliga rekordet 2.34. Jag pluggade ju i USA under den här tiden och åkte tillbaka till Minneapolis i två veckor efter Globen-tävlingen.

Den 20 februari vann han i Aten på 2.32 och blev fyra dagar senare tvåa på 2.31 i Liévin.

– Det var fantastiska veckor! Förberedelserna inför inne-EM i Wien gick perfekt och det var en fantastisk känsla att vinna guld! Men det var också en lättnad eftersom det förväntades att jag skulle vinna med tanke på vilka resultat jag presterat. Segerresultatet var 2.34 och det var min femte raka tävling över 2.31.

 

Fler höjdpunkter


Innesäsongen 2002 tillhör Staffans bästa minnen från friidrottskarriären. Ett annat är första tvåmeterstävlingen.

– Vintern 1994 hade jag varit hyfsat nära några gånger och på IJSM i Malmö släppte det. Jag tog först 2.01 och sedan också 2.04 – personligt rekord med totalt fem centimeter. Allt stämde!

– Ett annat minnesvärt ögonblick är första landskampen – ungdomsfinnkampen på Stockholms Stadion 1994. Då höjde jag perset från Malmö med ytterligare sju centimeter till 2.11. Det var då jag kände att jag skulle kunna lyckas. Första segern i en seniorlandskamp var också speciell. Det var mot Finland i Helsingfors 1996.

Staffan var med i två OS och de har sin givna plats på listan över de bästa minnena från friidrottskarriären.

– I Sydney 2000 var vi sju man som tog 2.32 eller bättre. Den höjden räckte faktiskt till silver. Tyvärr tog jag höjden i tredje försöket och slutade delad sexa. Men det var en fantastisk känsla att vara med och kämpa om medaljerna!

– OS gick ju i slutet av september så jag hade en lång period av träning utan tävlingar före. Det fungerade väldigt bra då, jag byggde upp självförtroendet och kom i bra form både fysiskt och psykiskt.

 

GE Galan och Staffan Strand var en succékombination:
Här efter segern och karriärperset 2.35 vintern 2002.
foto: Hasse Sjögren

Besvikelserna


När det gäller de mindre positiva minnena nämner Staffan två.

– VM i Edmonton 2001 var en stor besvikelse. På sommaren hade jag vunnit DN Galan och hoppat 2.31 i Båstad. De sista två veckorna före VM var jag hemma i Minneapolis och tränade. Det blev en perfekt uppbyggnad där jag hade några brutala träningspass och bland annat hoppade 2.30.

– Men på plats i Edmonton hoppade jag svajigt i kvalet. Finaldagen kändes det aldrig riktigt bra. Jag försökte verkligen men det slutade med en delad sjätteplats på 2.25. Jag måste ha haft något virus i kroppen för efter VM blev jag ordentligt förkyld. Jag lämnade 2001 med en otrolig revanschlust.

– Den andra besvikelsen är från första tävlingen 2003. Då hade jag tränat bra hela hösten men så i Wuppertal i slutet på januari gick foten sönder direkt. Det var tungt.

 

Skadeproblemen


Redan 1998 märkte Staffan att han allt oftare fick ont i vänstra fotleden, upphoppsfoten. Våren 2002 tävlade han i Sydafrika och på den dåliga banan fick han åter ont.

– Som höjdhoppare får man problem med antingen fotleden, hälsenan eller knäet. För min del handlade det om för hög belastning under för lång tid i kombination med intensivt tävlande. I Sydafrika våren 2002 högg det till i foten i andra tävlingen och därefter blev den aldrig helt bra

Trots problemen tog Staffan brons på EM i München 2002.

– Hösten 2002 hade jag tränat riktigt bra men så blev det strul med foten direkt i första inomhustävlingen 2003.

Men inomhus-SM i Sätra i månadsskiftet februari-mars blev minnesvärt. Både Staffan och Stefan Holm klarade nya mästerskapsrekordet 2.32!

– Vi tog båda i andra försöket men eftersom jag hade fler rivningar så vann Stefan. Men i den tävlingen kunde jag på grund av foten inte gå in med full blockering mot ribban. Det vill säga jag vågade inte sätta i foten ordentligt och hoppade därför upp ganska långt från ribban. Mellan hoppen masserade jag foten och kylde med is.

Fotproblemen ledde till operation i september 2003.

– Tre bennabbar i fotleden slipades ner. Nabbarna hade begränsat rörelseförmågan i leden.

2004 var Staffan tillbaka på tävlingsbanan igen men låg hela sommaren på höjder i intervallet 2.20–2.25.

– Men på SM i Karlstad lossnade det, jag fick till några riktigt bra hopp och klarade till slut 2.30! I OS-kvalet i Aten tog jag 2.25 och på 2.28, som räckt för final, låg ribban och darrade i både andra och tredje innan den föll ner. Men den sommaren var jag inte stabil på de högre höjderna och det märktes i OS.

– Fotleden hade jag kontinuerligt ont i från 1998 till karriärslutet. Jag gjorde i princip inte en enda tävling eller ett enda höjdhoppspass där det inte gjorde ont.

 

Så började det


– Jag såg några höjdhoppstävlingar på TV och tyckte att det såg kul ut! Sedan var det en granne i Upplands Väsby som tog med mig till Vilundavallen där Väsby IK tränade
.

Då var Staffan åtta år. Samma höst gjorde han sin första höjdhoppstävling.

– Det var Väsbymästerskapen på Vilundavallen. Jag tävlade i P10 mot upp till två år äldre killar och slutade trea på 1.00. Men jag betraktar mig som den moraliske segraren eftersom de gjorde upphoppet med båda fötterna!

1988 – som tolvåring – gjorde han 19 tävlingar och vann 13. De övriga kom han tvåa i.

– Vintern efter tävlade jag i Falun men blev tvåa på 1.55, samma höjd som vinnaren. Det var kul att få tävla utanför Stockholm och det var rätt sällan som jag förlorade mot en jämnårig. Det var Stefan Holm som vann! Hur mycket jag minns från tävlingen är svårt att säga, jag har ju sett det på film flera gånger i efterhand.

(I samma tävling var för övrigt Kajsa Bergqvist med. Tre 76:or som så småningom nådde den yppersta världseliten och som kom att avsluta sina höjdkarriärer samma år – 2008!)
 

TV-debut som 12-åring


1988 ingick Staffan också i en grupp ungdomar från bl a Huddinge och Väsby som körde en friidrottsskola i Sveriges Television som visades på vardagsmorgonarna under sommarlovet under namnet "Startskottet".

– Vi bodde en del på Bosön eftersom det mesta av programmen spelades in på Bosövallen och Stadion. Anders Gärderud var programledare och jag minns att jag också satt med honom i studion.

Ur tidningen Friidrott nr 8/1988:
På bilden finns faktiskt två europamästare, längst fram till vänster Staffan Strand (höjdhopp inomhus 2002) och trea från höger i bakre ledet Ann-Louise Skoglund (400m häck 1982).

 

Som 14-åring vann Staffan i premiärupplagan av SAYO på Sollentunavallen. Samma år segrade han i distriktsfinalen inomhus och kom trea utomhus. Men när han nästa år var åldersmässigt mogen för USM var han det inte resultatmässigt.

– Jag hoppade 1.71 som bäst och tangerade därmed perset från året före, men det räckte inte för att Väsby IK skulle anmäla mig till USM.

Skol-SM kunde han vara med på men insatserna var ytterst diskreta: 1991 15:e (näst sist) 31 cm från segern, 1992 14:e (också näst sist) 24 cm från segern och 1993 10:e (fyra från slutet) 25 cm från segern.

– Första gången jag var med i en riktig SM-tävling var 1994 när jag fyllde 18. Men då gick det desto bättre – personligt rekord och brons!


Gillade höjd och älskade att träna


Hur kom det sig att du fortsatte efter att ha varit så framgångsrik men sedan blivit passerad av "alla"?

– Jag var i en bra träningsgrupp i Väsby, jag tävlade framför allt mot mig själv och så gillade jag verkligen höjd. Men det är klart att det inte var så kul att inte kunna konkurrera under de där åren.

– Samtidigt är det ju så att det är många vägar som bär till Rom. Man måste inte vara bäst i ungdomsåren för att kunna bli bra som senior.

Som mest tränade Staffan 9–10 pass i veckan.

– Om inte kroppen eller min tränare sagt ifrån så hade jag tränat ännu mer. Jag gillar verkligen fysisk aktivitet! Det som drev mig var kontinuerlig förbättring men man sätter ju inte personligt rekord i höjd så ofta. I träningsmomenten finns så mycket annat att mäta!

– Kontinuiteten märks ju också på att jag inte hade några resultatmässiga toppar i karriären, som bäst tre tävlingar på 2.34 och en på 2.35.


USA tur - och retur 


Hösten 1996 flyttade Staffan till USA, Minnesota och Minneapolis för att plugga och träna.

– Jag ville kombinera studier och träning på högsta nivå och då var Minneapolis ett utmärkt ställe. I USA uppmuntrar man framgång på ett annat sätt än i Sverige och som idrottsman är det en fantastisk miljö att verka i!  

Stefan pluggade i USA från 1996 till 2001. Han tog först en Bachelor-examen i Computer Engineering och sedan en Mastersexamen i samma ämne. Därefter forskade han inom Storage Area Network i fem år.

Staffan bor sedan maj 2004 åter i Stockholm där han jobbar på Hitachi Data Systems.

– Vi jobbar med datalagring och informationshantering och jag är ansvarig för konsultverksamheten och säljstöd. När jag började jobba så insåg jag att verkligheten är mycket roligare än teorin och därför kommer jag inte att slutföra min forskning som jag hann genomföra till hälften innan jag gick ut i arbetslivet.  

 

Nybliven pappa


Tiden i USA gav inte heller bara utbildning och starten på yrkeskarriären. I Minnesota träffade han nämligen också blivande hustrun Tiffany. Sedan ett par månader tillbaka är familjen Strand utökad med sonen Samuel.

På frågan om han kan tänka sig att engagera sig i friidrotten i framtiden svarar Staffan:

– Jag har ett stort friidrottsintresse och läser friidrott.se varje dag. Om jag ska engagera mig så blir det nog i form av styrelseuppdrag, assisterande tränare eller något annat som går att kombinera med ett heltidsjobb och familj. Min passion är ju elitidrott och jag hjälper faktiskt en australiensare lite. Han har hoppat 2.22.

Staffan tränar fortfarande 5–6 gånger i veckan men då handlar det om styrketräning, löpning och cykling.

– Jag hade inga fantastiska förutsättningar för att bli bra i höjd. För mig var det hård, målmedveten träning som gällde. Men jag älskar att träna och kontinuiteten var min styrka – att jag tränade varje dag – det är jag stolt över. Drivkraften var att kontinuerligt hoppa högre och högre för att bli bäst!


Allra sista tävlingen: Seger på lag-SM 2008 på Slottsskogsvallen.
foto: Hasse Sjögren