Direkt efter JVM-guldet 2000
foto: Hasse Sjögren
friidrott.se:s lyssnare: A. Lennart Julin
Så var det att bli världsmästarinna:
- När jag tog medalj i Annecy för två år sedan var det på tur kan man säga. Det var ju inga speciellt bra resultat eller så. Nu var det annorlunda, jag hade ju bäst tid i förväg och var snabbaste i försöken och semifinalerna.
- Det känns skillnad när man vet att man har chansen att vinna. Det var en konstig känsla och jag var så nervös. Armarna skakade så mycket när jag skulle gå ned i blocken att det var tur att det blev en tjuvstart.
- Jag brukar lägga en liten bit av tartan i annan färg, t ex vit från startlinjen, på banan ett par decimeter framför startlinjen. Sedan bara stirrar jag på den, det är en bra grej. Annars är det lätt att tankarna bara svävar bort.
- Det var nästan hemskt i finalen. Jag hann tänka hela tiden under loppet och vid sjunde häcken märkte jag att jag ledde klart. Då blev jag rädd och tänkte "Hjälp, jag leder, hjälp jag leder. Bara jag inte ramlar, bara jag inte ramlar!"
- Att det var motvind gjorde ingenting. Det är klart att det går fortare om man har litet vind i ryggen. Men det är ju inte så pjåkigt med 13.02 med 1.7 i ansiktet. Och det var bara segern som gällde idag. Det här var det klart skönaste!!!
- JVM var hela tiden det stora säsongsmålet även om det var nära med OS. Och nu efter stafetten är det slut, definitivt för i år. Skönt att det slutade så bra.
Så började det en gång -
för inte alls länge sedan:
- Det var Kurt Sundin som ringde och frågade om vi skulle vara med USM inomhus i Borlänge 1986 – och det gick så bra. Fast när vi började träna var vi inte ens bäst i klubben, det var Anna och Kicki Norberg.
- Egentligen var vi inte speciellt intresserade av att börja friidrotta. Jag trodde inte det fanns något roligare än gympan vi hade hållit på med sedan vi var åtta år.
- Även om vi inte tränar gymnastik på riktigt numera så håller vi på ganska mycket för skojs skull med att gå på händer och göra flick-flackar och sidvolter och så. Här där vi bor i Santiago finns det en gymnastikgrop att hoppa i och den har vi utnyttjat!
- Jag tror att utan gymnastiken hade det aldrig gått så fort att bli bra i friidrott. Jag tror vi hade en bra grundstyrka från gympan.
- Jag minns allra första gången vi körde häckskolning. Gud, vad svårt det var! Oj, vad jag skämdes inför träningskompisarna för att jag var så dålig! |
Triumfens ögonblick!
foto: Hasse Sjögren
|
Så ser framtidsplanerna ut:
- Vi har bestämt oss för att vi vill till USA. Det är så himla bra att man kan kombinera allt med studier och idrott. Får vi som vi vill och allt det praktiska blir klart så åker vi förmodligen i januari till University of Illinois.
- Jag har inga riktiga bestämda planer ännu vad jag skall studera där. Just nu är jag litet sugen på något med marknadsföring eller så. Jag gick ekonomisk linje på gymnasiet och läste just marknadsföring. Men i morgon kanske jag har kommit på att jag vill läsa något annat.
- Benke (Blomkvist) har betytt mycket som tränare. Det funkar bra och även när vi åker till USA kommer han att vara med och lägga upp träningen tillsammans med coachen på universitetet.
- Det är inget som skrämmer att jag nästa år ställs mot seniorer som har gjort bättre tider. Tvärtom tycker jag att det skall bli kul att möta ännu hårdare motstånd. Inomhus-EM i vintras när jag gick till final var verkligen kul.
VÄRLDSMÄSTARINNETRÄNARENS TANKAR
Coach och adept efter synnerligen väl förrättat värv i Santiago.
foto: Hasse Sjögren
Bengt-Erik Blomkvist:
- När jag fick hand om Susanna och Jenny när dom började på FIG:et i Falun såg jag direkt att det verkligen fanns utvecklingspotential. Tjejer som har en stark tävlingsinstinkt är inte så vanligt och de hade dessutom bra snabbstyrkeegenskaper.
- De svarade också på ett annat sätt på träning. Sanna exempelvis hade en verklig förmåga att utvecklas tekniskt, att snabbt ta åt sig det vi gjorde.
- Nu börjar vi komma någonstans med häcktekniken, men det finns fortfarande utvecklingspotential.
- Styrkemässigt har vi gått försiktigt fram för att undvika skador så även vad gäller de fysiska egenskaperna ser jag stora möjligheter till utveckling.
- Jag tror inte det skulle vara några problem för Sanna eller Jenny om häckhöjden om några år skulle höjas som en del vill. Fast själv tycker jag att man inte behöver ändra något, det finns fortfarande mycket att göra för att utveckla grenen med dagens 84 cm-häckar. Bl a har ju Gail Devers pekat på vad som är möjligt för en som är i topp också som slätsprinter.
- Jag tycker att för många för tidigt specialiserar sig på sprint och aldrig på allvar testar häck. Det går mycket bra att kombinera i junioråldern. Det finns också mer att ta av i häcklöpning och träningen utvecklar på många olika sätt. Sanna har ju gått framåt mycket också på 100m slätt. Så jag hoppas att det här kan inspirera fler att våga pröva på kombinationen sprint och häck.