Tisdag 2 september 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Fredrik Trahn
010-476 53 31
070-913 67 96
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter

- Tror att jag kan springa åtskilligt fortare - om jag kapar ett par kilo fläsk!


Intervjuare: Lorenzo Nesi
Foto: Tommy Berlin om ej annat anges


Tore 1984: På SM 10000m i klungan som kämpade om bronset är Tore här steget bakom Hasse Nilsson (nu ledare i Enhörna) och steget före Pär Wallin och Tommie Nordh (nu ledare i Fredrikshof).
(Bilden ursprungligen publicerad i Sverige-Bästa 1984.)

 

I mitten på 80-talet var toppen på löparvågen inte några tunna stänk. Under flera år ställde Sverige t o m upp med fullt lag på Terräng-VM, nio man! Tore Axelsson kom snabbt fram när han ställde längdskidorna åt sidan och satsade på löpningen.

Värmlänningen tog sig nästan genast ner till 29½ på milen, tog medalj på Terräng-SM och fick springa VM-terrängen 1985. Men en lång rad av skador satte sedan stopp för karriären.


En kvarts sekel längre fram är han tillbaka. I våras vann Tore 55-årsklassen på terräng-SM med tre och en halv minut. 10000 meter tar endast fyra minuter mer än under glansåren. Men det är bara början på en ny satsning - som leds just på distans av en tränare på andra sidan Atlanten - och som ska ta honom till nya VM-lopp, i Brasilien 2013.

Augusti 1988 i Borås brister det i Tore Axelssons lår. Han bryter ett lopp. Det var unikt och ledde till ett lika drastiskt beslut.

– Jag gav upp totalt, berättar Tore med nästan en mansålders perspektiv på händelsen.

Han hade då brottats med skador under flera år. Det blev helt enkelt för mycket och löpningen som hade varit central för hans liv blev ett minne blott. Åtminstone i 20 år.

– Tiden löpte iväg, konstaterar han lakoniskt, från sitt hem i Utterbyn, en dryg mil norr om Torsby.

Det var i värmländsskogarna, med nästan lika nära till Oslo som till Karlstad, som Tore var granne med traktens bäste löpare, Lars-Erik Nilsson, då i Sörmark. Tore tog med sig fru och två barn och flyttade till Kil, för att bilda lag med Lasse och Jan Hagelbrand. Kils AIK blev landets ledande terrängklubb.

– Jag kände att jag kunde springa så pass att jag kunde slåss med eliten. Innan höll jag på med skidåkning, i de här trakterna är det ingen kultur för löpning.

Vi är i 80-talets mitt. Tore är redan i framme vid löparkarriärens andra kapitel. Han har opererat benhinnorna och nått framskjutna placeringar i SM-loppen i terräng och över 10000 meter. En god dos hård löpning kombinerad med heltidsjobb i skogen, utan någon återhämtning att tala om.
 

... ett par tokveckor på 25-27 mil


– Det var Lydiardmodellen som gällde på den tiden, förklarar Tore och syftar på den träningsfilosofi som skapades av den nyzeeländske tränaren, med stora block av omfattande volym. Tore låg ändå en bra bit från värstingarna, runt 15 mil i veckan.

– Fast med två tokveckor upp till 25-27 mil med Lasse under läger på Kanarieöarna, minns han.

Den ännu hårdare träningen fick nu samsas med att slita på slakteriet.

– Inte vidare bra för löpningen, lyder nästa kärnfulla eftertanke.

När Tore går igenom löpningen på 80-talet dyker solklara ögonblick upp, som etsat sig fast i minnet.

– Jag vart ännu starkare. I mars 1985 sprang jag ett inbjudningslopp i Drammen och hängde på fram till upploppet. Dan Glans sa efteråt att jag hade möjligheter att bli en mycket bra löpare.

– Det betydde mycket. Det var inte långt kvar att vara med de bästa.

aljop12toreaxelsson3L.jpg

Tore 2012: Visst är håret litet glesare och gråare
men löpsteget är ju detsamma som 1984 (se bilden ovan)!


Sen följde VM-loppet i Lissabon med hemmalöparen Carlos Lopes som försvarade sin titel – den siste (?) europén att vinna ett Terräng-VM.

– På en bana där man såg varandra, mötte afrikanerna - en upplevelse bara det.

Kilslöparna erövrade en dubbelseger på terräng-SM i Malmö. Lars-Erik klar etta och även Tore tog sig i mål före Åke ”Biten” Eriksson, som alltså fick nöja sig med bronset. Men sen kom brytpunkten.

– Jag tränade för hårt under en period, fick blod- och järnbrist. Det tog månader. Mot hösten sprang jag Lidingöloppet, i träningsavhållsamhet, på 1:44, säger Tore och låter närmast skamsen.

– Det borde ha varit en väckarklocka, att dämpa mig. Men jag fick för mig att träna lika mycket som de bästa. Jag var lättränad.

– Jag gjorde om samma misstag. Jag var på väg att bli bra, men drabbades av muskulära problem i låren. Sen hade jag problem med skador, konstant.

Det fanns fortfarande perioder då allting flöt på. Läger på Kanarieöarna där tusingarna skvallrade om att formen fanns för 29 blankt på milen, men de bröts ständigt av nya problem.

– Tanken var 28:30 och sen maraton. Jag ville inte harva omkring på 30 minuter.

Kretsade allt kring träningen?

– Visst var det mycket prat om löpning. Viljan att träna fanns i mig, kanske i för stor grad. Kanske att jag skulle ha haft en annan ledsagare, hade behövt någon som dämpade mig.

Vad skilde den tidens träningskultur från dagens?

– En sak, återhämtningslöpning fanns inte. Det var nog ett stort misstag. Inga vilodagar, jobba utan vila. Jag är lite klokare nu.
 

Familjen, flugfiske, jakt - ingen löpning


Efter loppet i Borås, där du bestämde dig att sluta helt med löpningen, vad fyllde du livet med, i stället för träning?

– Familjen, flugfiske, jakt.

Vände du sporten ryggen?

– Nej, jag läste allt, följde med.

Men ingen egen träning?

– Jag motionsåkte skidor, men sprang ingenting. La på mig vikt. Jag var lite lönnfet.

Avbrottet varade alltså i 20 år. Men så plötsligt, sommaren 2008, fick 51-åringen frågan om att ta hand om andra sträckan, 14 kilometer, i Vasastafetten i det lag som Tores jobb Veda Skog skulle ställa upp med.

– Jag träffade på Christer Skoog (anm: 30:29 på 10000m 1987), som aldrig riktigt lagt av. Han sprang ifrån mig en åtta-nio minuter. Men jag var imponerad av mig själv.

Hade du tränat någonting inför stafetten?

– Jag sprang från byn till Torsby, för att se att jag skulle klara 14 kilometer.

Tore började träna igen, fyra-fem mil i veckan. Han ställde upp på Veteran-SM i terräng nästa vår och slutade tvåa. Men nu var det hälsenorna som sa ifrån.

– Jag kunde knappt gå efteråt. Jag fortsatte träna, men fick våldsamma problem.

Tore ramlade in i skadesvängen igen, opererade hälsenorna och fick ont i ljumskarna i stället. Ny operation. Men efter bara ett par månaders rehabåkning på skidor utklassade han i våras allt och alla i sin M55-klass i gamla favoritmiljön, terrängen, på VSM i Linköping.

– Jag var överraskad att det gick så snabbt.

smterr12toreaxelssonL.jpg

Vann M55 här på SM-terrängerna med nästan fyra minuter. Och hade kommit 1:a i M50, 3:a i M45, 7:a i M40 och 11:a i M35 (alltså mot 20 år yngre konkurrenter)! (foto: Deca Text & Bild)



Nu tränas Tore av en amerikan, Tim Schwartz (”Tinman”), per e-post på distans. En kontakt som har uppstått på nätet.

– Jag hade sett att han hade stor kunskap, en fysiolog som tränade många veteranlöpare.

– Jag skriver till honom på min svengelska och får ett schema dag för dag.

Hur skiljer det sig mot hur du tränade under din första karriär?

– Det är mycket mer variation. Grunden är fortfarande att få upp mängden – det finns inget annat för någon. I början var det små intervallinslag. Nu har det ökat och mängden är uppe i nio mil, ska bli 11½ - 12.

– Nu börjar det bli träning! Nu har jag lärt mig.

Och Tinman är imponerad.

– Han nämnde mig och Sonia O’Sullivan, som han också har hjälpt, i samma krönika, berättar Tore, både stolt och lätt generad.

Målet är Veteran-VM i Brasilien nästa år. Tore har hunnit pröva på ett par banlopp i sommar. Han sprang 10000 meter under 34 minuter.

– Jag är inbilsk, tror att jag kan springa åtskilligt fortare, om jag kapar ett par kilo fläsk.
 

- Många glömmer att löpning är väldigt enkelt


Hur ser du på dagens löpare (motionsvåg)?

– Det är mycket krims-krams, så många som glömmer att löpning är väldigt enkelt, det är bara att sticka ut näsan genom dörren. Tro inte att några intervaller på fyra mil i veckan ska göra underverk.

Lars-Erik Nilsson finns fortfarande i närheten, driver en butik i Torsby.

– Vi träffas nästan varje dag.

Annars har Tore nära till norrmännen, inte bara geografiskt.

– Kolla Kvalheim på 80-talet. Johan Kaggestad har snappat upp ett å annat. De lyckas bättre på halva befolkningen än vår, inte bara i skidor, utan även i löpning och cykel.

– Och jag läser gärna norska löpartidningen Kondis. Runners World är mycket tights, Kondis mer lervälling.

Om du ser tillbaka – är det något som du ångrar?

– Ja, det är lite sorgset, att jag började sent är en sak, men om jag hade kunnat hålla mig på mattan. Maraton kunde jag ha blivit bra i med ett till två års riktig träning. Det kunde ha blivit min paradsträcka.

Är det för sent nu med den distansen?

– Jag vet inte, det är lite långt bort. Jag satsar nog först och främst på tio kilometer till halvmaraton. Det är lite behagligt i den farten.

– Att springa hårt är inga problem, resonerar Tore med utblick över 30 år.

Har han till slut blivit mer varsam med sin kropp?
 

aljop12toreaxelsson1L.jpg

Nästan på dagen 28 år (det fattades sju dagar) efter persloppet 29:33 som SM-femma 1984 var Tore den 22 september tillbaka
på Stockholms Stadion för att springa 10000m och noterade då 33:53.68 efter halvor på 16:58/16:55!


 

Anm: Notera också gärna att det var samma fotograf på Stadion 2012 som det var 28 år tidigare, Tommy Berlin!