Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Måndag 14 oktober 2019

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


"Det är väldigt ärofyllt att få representera Sverige, och det är alltid en så bra känsla inom landslaget vilket bidrar väldigt mycket."


Carolina Johnson stod för den bästa svenska F19-insatsen någonsin i terräng-EM när hon kom sjua i Hyéres.
 

I somras tog hon ett imponerande silver i 3 000 meter hinder i junior-EM i Eskilstuna. Därefter har framgångarna blivit fler och sjundeplatsen i F19-klassen i terräng-EM var så bra att hon blivit Månadens Friidrottare i december. Möt Linköpings Carolina Johnson.

När Carolina Johnson inledde fjolåret hade hon ett tydligt mål: medalj på junior-EM på hemmaplan i Eskilstuna, och efter första tävlingen under USA-lägret i Los Angeles i april var förhoppningarna höga.

– Det var en väldigt bra start. Då kände jag att vilken bra säsong jag har framför mig nu.

Men det blev inte riktigt så som hon hade tänkt sig. Bara några veckor senare fick hon en inflammation i foten som höll i sig länge och hon kunde inte tävla något alls i början av sommaren. Alltså inte den bästa uppladdningen för någon som har medaljambitioner på ett internationellt juniormästerskap.

Första loppet blev dessutom just på Ekängen i Eskilstuna den 16 juli när försöken i 3 000 meter hinder avgjordes.

– Jag hade inte sprungit på åtta veckor när jag kom till EM. På lördagen veckan innan, när vi kom till precampet i Falun, sprang jag mitt första pass, så det var en liten chansning, berättar Carolina som försökte göra allt för att uppladdningen trots allt skulle bli så bra som möjligt.


Jättehärlig känsla

Hon berättar att formen, av naturliga skäl, var som ett litet wildcard. Hon hade försökt köra med så mycket altarnativ träning som möjligt för att hålla formen uppe, men det var omöjligt att säga hur långt det skulle räcka.

Försöktheatet gick bra, Carolina gick segrande ur det med ungefär en och en halv sekund före Sävedalens Amélie Svensson som kom trea och också tog sig vidare till final. Totalt var de tre svenska tjejer i finalen då Västerås Moa Rothman tog sig vidare från det andra heatet.

– Jag skulle ju bara ta mig vidare och jag var taggad inför finalen. Då var det mest bara att köra, berättar Carolina.

Och körde gjorde hon, hela vägen till en silvermedalj.

– Det var en jättehärlig känsla! Man vill ju alltid vinna, men efter den lite speciella uppladdningen var det ändå skönt att känna att om det här är en nivå jag kan vara på när jag varit långt ifrån att få en optimal uppladdning, så finns det mer att ge. Jag är jätteglad över medaljen, men man strävar alltid efter mer!

Även om målet var tydligt, det skulle bli medalj, så var hon lite förvånad att det gick så bra som det gjorde.

– Jag visste ju inte hur formen skulle vara så därför blev jag lite förvånad, minns Carolina.

Junior-EM-silver i Eskilstuna, efter en vår som inte alls blev så som hon hade hoppats.

Ville få in bra träning

Efter junior-EM ville Carolina passa på att ta igen den träning som hon missat under säsongsupptakten, och beslutade sig därför för att inte springa junior-SM. Däremot sprang hon Friidrotts-SM i Söderhamn, där hon också fick en helt ny erfarenhet.

– Efter 800 meter ramlade jag på ett hinder för första gången. Det var lite surt. Jag kom fyra och kände att jag hade så mycket mer att ge i mål.

Hon skulle dock få med sig en medalj från Söderhamn, ett silver i 5 000 meter, hennes första senior-SM-medalj i karriärens andra 5 000-meterslopp.

– Jag ville verkligen få revansch och få ut allt som jag inte fick ut på hinder.

I början av september förbättrade hon sedan sitt personliga hinderrekord på ett regnigt Slottsskogsvallen i Göteborg. Det gjorde att hon också fick springa Finnkampen.

– Det var ärofyllt och roligt och ytterligare ett mål som blev uppfyllt.


Nytt liv i USA

Carolina Johnson tog studenten i somras och dagen efter Finnkampen satte hon sig på flyget till USA och Los Angeles där hon nu kombinerar studier i business med löpning på University of California, UCLA. Där trivs hon väldigt bra och menar att det är en bra miljö att vara i.

– Det är en jättebra miljö och coachen har jättebra kontakt med Ulf (Friberg, reds. anm), min coach i Sverige, så det funkar jättebra. Det är bra möjligheter och omgivningar här.

Under hösten har det blivit fyra tävlingar på andra sidan atlanten.

– Det har känts ganska bra och det har ju varit en ny upplevelse. Loppen har verkligen varit tajta och tuffa, men jag känner att jag har lärt mig väldigt mycket. Jag har tagit med mig saker att förbättra från varje lopp.

Efter att ha kommit på en elfteplats i Regionals i Seattle i mitten av november, kvalificerade sig Carolina till Nationals i Louisville, Kentucky där hon blev 75:a.

– Jag hade en bra känsla inför dem. Att kvala första gången är väldigt bra, men det gick inte riktigt så som jag ville, även om jag var på övre tredjedelen. Det var väldigt tajt, men inte alls vad jag ville.

Men vissa saker har hon kunnat ta med sig därifrån.

– Jag lärde mig mycket om hur man ska lägga upp ett så tajt och tufft lopp, och det var ju ganska likt hur det var på terräng-EM.


Terräng-EM-banan innehöll vissa tuffa partier med korta riktigt branta backar.

Måste försöka få ut allt

Redan innan Nationals hade hon blivit uttagen till den svenska truppen i terräng-EM som enda 19-åriga tjej. Och målet var tydligt när hon kom till Hyères – få ut det hon inte fick ut på Nationals. Hon berättar att det var ett roligt lopp.

– Det var bra stämning längs hela banan med lite extra utmaningar. Här i USA har jag sprungit drygt sex kilometer och nu var det två kilometer kortare, så då fick jag ställa in mig på att köra direkt från start samtidigt som jag var tvungen att springa smart.

Carolina säger att hon borde ha lagt upp loppet på ett annat sätt, att hon skulle ha ökat tempot lite mer i mitten av loppet då hon släppte ifrån sig täten lite för mycket.

– Jag brukar ha den känslan, att jag har mer att ge i mål, och det är något jag måste jobba på, att få ut allt.

Men samtidigt tappade hon inga placeringar utan la sig bra i början och plockade igen några placeringar på slutet.

– Det var bara någon halv sekund upp till sexan, så jag borde ha spurtat lite tidigare och också höjt tempot lite mer i mitten av loppet. Då hade jag kanske kunnat ta några placeringar till. Men det var väldigt små marginaler.

Det blev en sjundeplats, den bästa svenska F19-placeringen någonsin, och Carolina medger att det gav en extra kick att få dra på sig landslagskläderna.

– Det är väldigt ärofyllt att få representera Sverige, och det är alltid en så bra känsla inom landslaget vilket bidrar väldigt mycket. Alla aktiva och coacher, hela teamet betyder väldigt mycket.


Började sent

Vägen till landslaget brukar för de flesta friidrottare ta ganska många år att vandra, men för Carolina Johnson har det gått snabbt. Första gången hon dök upp i Sverige-statistiken var som 16-åring, utomhussäsongen 2012, och då på 1 500 meter. Och det var precis i samband med att hon på allvar började med friidrott.

– Jag började när jag började gymnasiet, och det är ju ganska sent. Men jag har så klart varit väldigt aktiv hela mitt liv och älskat att tävla och så.

Carolina berättar att hon testade friidrottens olika grenar i tioårsåldern men att hon inte blev så trött på träningarna och mest ville springa. Hon la därför friidrotten på hyllan och ägnade sig åt andra idrotter i stället.

– Jag körde tennis och fotboll, red och spelade handboll. Men jag sprang väldigt mycket själv också. Mina favoritträningar var alltid fysträningarna, säger hon och skrattar hon.

Ett av karriärens första hinderlopp sprang Carolina på junior-SM i USM17/JSM i VÄsterås 2013.


”Hinder är min grej”

Första gången som Carolina kom med i hinderstatistiken var sommaren 2013, då hon var tvåa i F17-klassen. Och varför det blev just hinder som hon satsat på har hon funderat över.

– Det blir lite som en extra utmaning med hindrena, och är det något jag gillar så är det just utmaningar. Går det bra med något vill man ju fortsätta med det, säger Carolina som sprang sitt första hinderlopp vid Världsungdomsspelen i Göteborg 2013 och samma år också startade i ungdomsfinnkampen.

– Jag märkte då att det här med hinder var min grej.

Hon medger också att hon även tycker om andra distanser som 5 000 meter och 1 500 meter.

– Jag älskar att tävla, och så länge jag får göra det är det mesta kul.

Carolina berättar att det i framtiden kan bli lite längre distanser som hon springer, men att fokus just nu helt och hållet ligger på 3 000 meter hinder och 5 000 meter.

– Men att testa något 10 000-meterslopp kan också vara kul, samtidigt som jag vill springa 1 500 meter för att bli snabb.


”Har en bra inställning”

Carolina Johnson gillar utmaningar, och det är ett av skälen till att hon tycker om att springa så mycket.

– Sen att resultatet bara beror på mig, på hur bra jag presterar och har laddat upp. Sen att man verkligen får ta ut sig, att det alltid finns saker att förbättra och mer att ge.

När hon får utvärdera sig själv som löpare, sina styrkor och svagheter, lyfter hon fram sin inställning som något positivt.

– Jag vill alltid göra mitt bästa. Jag har en bra inställning och vilja att verkligen lyckas. Jag ser positivt och möjligheter i allting.

Och inställingen gör att hon ibland blir lite frustrerad när hon inte känner att hon kunnat ta ut sig så mycket som hon egentligen velat.

– Det har funkat i många lopp att ta det lite lugnare i början och avsluta snabbare, och det är ju så man ska springa. Men jag måste våga börja lite snabbare än vad jag gjort för att känna att jag har givit allt i mål.

Junior-VM i Eugene 2014 slutade med en 15:e-plats i heatet för Carolina Johnson.


Vill tillbaka till Eugene

Nu väntar en ny säsong, och med det också nya målsättningar och utmaningar. Carolina berättar att hon ser fram emot att få göra en hel tävlingssäsong och ladda upp på det sätt som hon vill.

– Sen är målet dels NCAA-finalen i Eugene, där jag sprang junior-VM 2014, och dels senior-EM i Amsterdam och Finnkampen. Självklart också att slå mina tider och gå framåt.

Tittar man mer långsiktigt, fem år fram i tiden, hoppas Carolina på att få uppleva de olympiska spelen i Tokyo.

– Då är jag på väg att fylla 25 år och har många år kvar att utvecklas och lyckas.

– Att se långsiktigt är viktigt, och det gör vi. Vi har både kort- och långsiktiga mål.

Av: Magnus Fridell
Foto: Deca Text & Bild


>