Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Fredag 18 augusti 2017

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Frida Hogstrand
redaktör
073-626 98 88

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter



Elin Westerlund flög över häckarna i Skara.

"I och med att jag hade varit skadad och bara kört rehab i ett och ett halvt år, så var det orimligt att det skulle gå så bra"


Fyra personliga rekord inom loppet av drygt tre veckor. Det är en utveckling som inte är alltför vanlig, speciellt inte om man heter Elin Westerlund. För faktum är att det dessförinnan var två år sedan hon senast satte ett personligt rekord. Men under några varma sommarveckor i juni utvecklades Spårvägens häckspecialist enormt mycket, sänkte perset med drygt två tiondelar och kvalificerade sig till sitt första individuella seniormästerskap. Därför var det självklart att hon skulle bli månadens friidrottare i juni.

Det började i Sollentuna den tredje dagen i juni 2016. Det var den första dagen av den klassiska tredagarstävlingen Sayo och Elin gjorde sig redo för försöken på 100 meter häck. Hon kom från en mycket bra inomhussäsong där hon persat på 60 meter häck när hon vann SM-guldet i Malmö, men ändå hade hon inga förväntningar på sig själv i utomhussäsongens första tävling.

– När man går in utan förväntningar och bara maxar kan det ju gå lite hur som helst. Men det gick ju bra, berättar Elin.

I försöksheatet var vinden något för stark, och det märktes när klockan stannade på 13.22 – två tiondelar under det personliga rekordet, men alltså tyvärr inte ett godkänt rekord. Tur var då att det även var planerat för en final lite senare på kvällen. Då hade vinden också mojnat något och i godkända +0.8 meter per sekund sprang Elin i mål som vinnare på 13.28.

– Det var bra förhållanden och bra förutsättningar för att springa snabbt, berättar Elin som hade planerat för att klara den EM-kvalgräns som hägrade och som hon klarade direkt.

Favoritbanan i Skara

Tre dagar senare tog Elin sitt pick och pack och styrde mot Skara. SkaraRacet är en favorittävling för henne och hon hade förhoppningar om att det återigen skulle bli låga tider.

– Det är näst intill alltid bra förhållanden där, i år var det sol också. Och i och med att jag hade mitt förra pers därifrån så har jag en liten förkärlek till Skara. Det är ju så, man har en speciell relation till vissa platser.

Hon berättar att hon dock hade en något loj inställning till tävlingen. På natten hämtade hon upp några kompisar på flygplatsen och körde till den lilla staden på västgötaslätten känd för sitt sommarland och dansbandsindustri. Sen var det uppgång tidigt för att tävla.

– Jag hann liksom inte tänka så mycket, det var mer att bara gå in och springa. Och det verkar vara ett vinnande koncept för mig det här med att inte tänka så mycket, så det var bra, skrattar Elin som återigen putsade det personliga rekordet, och det två gånger om. I försöken stannade klockan på 13.21 och i finalen rök ytterligare en knapp tiondel då tiden blev 13.13.

Och faktum är att hon inte minns så mycket av loppen vilket hon ser som ett bevis för att de var bra lopp.

– De bästa loppen kommer man inte ihåg så mycket av. Under de lopp som går lite sämre hinner man tänka en massa grejer, men när det går riktigt bra tänker man inte så mycket och då är det inte så mycket att komma ihåg heller, konstaterar hon.

Rolle Bergman har betytt väldigt mycket för Elin.

Tillbaka i Sollentuna

Med bara några få dagar kvar av den första riktiga sommarmånaden var Elin tillbaka på Sollentunavallen för den sista tävlingen inför EM i Amsterdam. Sollentuna GP lockade med ett starkt startfält med inslag av internationellt duktiga tjejer och återigen var det väldigt bra förhållanden.

– Jag var väldigt redo för att springa. Träningarna hade gått jättebra och jag hade inget som störde mig. Magkänslan sa att det skulle gå bra, och det gjorde det, skrattar Elin som vann på 13.11, alltså ännu ett personligt rekord.

Precis som till Skara så har Elin en speciell relation till Sollentuna och Sollentunavallen. Det var där hon kvalade till sin första internationella tävling och i stort sett varje gång hon sprungit på de blå banorna har hon sänkt sitt personliga rekord. Dessutom har hon klippt gräsmattan där många gånger då hon arbetat som vaktmästare på vallen.

Men varför gick det då så bra i juni? Elin menar att hon hade förberett sig och tränat bra, och när tävlingarna drog igång i juni fick hon direkt resultaten med sig.

– Jag var avslappnad och säker på min löpning, berättar hon.

Retfull EM-debut

I juli fick Elin göra sin första individuella start i ett internationellt seniormästerskap. Allt såg bra ut inför EM i Amsterdam. Formen var riktigt bra och hon såg fram emot sin riktiga debut på den internationella scenen. Men väl där gick inte allt som hon hade tänkt sig.

– Nej, det gjorde ju inte det, skrattar Elin som i försöksheatet stupade på den sjunde häcken och föll till marken.

Och det där med att snudda vid häckarna hade förföljt henne hela sommaren.

– Även i de lopp jag sprang i juni slog jag i häckar. Fan, jag har sprungit så himla tokigt. Jag har slagit i häckar, kommit fel och till och med ramlat på träning. Men jag har verkligen sprungit med full kraft.

Och varför det blivit så tror hon beror på att hon antagligen inte var redo för att springa så snabbt som hon gjorde.

– Jag har blivit snabb väldigt fort, mycket snabbare än vad jag varit förut. Samtidigt har jag inte varit tillräckligt stark för att klara av det fullt ut. Ett litet snedsteg för mig gjorde att jag tappade fullständigt. Ett pyttelitet islag, som egentligen inte ska påverka alls, har fått mig helt ur balans.

– Jag springer mer på kraft nu, förut sprang jag bara på teknik, och då kommer man också slå i lite häckar. Det är inte hela världen, man får ta det.

Elin berättar att hon ändå kände sig glad efter fallet på EM. Det första hon gjorde var att skratta och sedan kände hon sig glad även under de efterföljande intervjuerna.

– Det var verkligen så där ’jaha, en gång till’. Jag låg där och kollade upp och började fundera på om jag skulle springa vidare, men nej, det var ingen mening.

– Jag tog det inte så himla hårt, jag gjorde verkligen inte det, men det är klart att det är tråkigt att trilla och speciellt på ens första mästerskap. Men det är sånt som händer.


Det blev ett snörpligt slut på EM-äventyret.

Efterlängtad comeback

På många sätt har Elin Westerlund i år fått ett genombrott och en nytändning i sin friidrottssatsning, men förhoppningen var egentligen att så skulle skett redan för två år sedan. Då kom Elin på allvar tillbaka till friidrotten efter några års frånvaro - året innan hade hon sprungit lag-SM, Karlstad GP, SM och Finnkampen - och kvalade till EM i Zürich direkt i sin första tävling. Innan EM fick hon dock dra på sig landslagskläderna och springa lag-EM, men samma vecka som hon kom hem från Tjeboksary bröt hon foten och någon EM-start blev det inte. Det gjorde också att hon under hela fjolåret avstod från allt tävlande, därför var årets comeback efterlängtad precis som känslan att äntligen få uppleva framgång.

– Det har varit fantastiskt. Jag har varit så himla glad att bara vara igång och träna och tävla igen. Det har varit så himla kul och jag har verkligen saknat det. Jag har lärt mig att uppskatta allt på ett helt annat sätt i och med att jag hade ett så långt uppehåll. Allt har varit så himla kul och det känns som att framgångarna har kommit på köpet.  Det har bara lossnat för mig och det har varit jättehärligt!

Och hon var faktiskt förvånad att det gick så bra under sommaren.

– Det kändes som att det inte fanns något stopp. Det flöt bara på, och i och med att jag hade varit skadad och bara kört rehab i ett och ett halvt år, så var det orimligt att det skulle gå så bra.

Trots EM-fadäsen är Elin Westerlund väldigt nöjd med sin säsong. Om hon ska betygsätta den så ger hon den en nia av tio möjliga. Hon har kunnat köra på bra och inte haft något som stört henne. Tidigare har hon fått sin beskärda del av diverse olika sjukdomar som dottern drog med sig hem från förskolan, men i år har hon knappt haft en förkylning.

Lättsammare inställning till friidrotten

Något som Elin har utvecklat under de senaste åren är att hon inte längre tar idrotten på liv och död. Hon berättar att hon i sin ungdom gick ”all in” i allt som hade med idrott att göra och allt var för henne svart eller vitt.

– Det var inte bra, det blev bara en massa press och tråkigheter.

Men när hon kom tillbaka efter sina ätstörningar bestämde hon sig för att idrotten skulle vara rolig, inte blodigt allvar.

– Jag gick in för att vara mer avslappnad och hålla fast vid att det skulle vara kul. Tycker jag inte att det är kul, då kan jag lika gärna skita i att gå till träningen. Visst finns det pass då man inte är på topphumör, men då får man känna efter lite och kanske ska man inte köra det passet.

Så har Elin resonerat de senaste åren och det har verkligen fungerat för henne. Det kan också vara en av orsakerna till hennes utveckling i år.

– Så fort jag har kommit på mig själv att vara lite för seriös så ser jag det både resultatmässigt och på träning och humöret. Då är det dags att slappna av lite och ta en paus under några dagar eller någon vecka. Då försöker jag bara göra något annat ett tag.

Delar av träningsgruppen som Elin hyllar. "De är helt fantastiska!" 

Impulsen tog henne tillbaka

Under flera år var hon alltså borta helt och hållet från friidrotten och under de åren hade hon ingen som helst längtan tillbaka, men Elin är en impulsmänniska och fick en dag för sig att börja igen och då gick hon in med hull och hår.

– Jag var trött på att inte träna och att bara sitta hemma, och jag tänkte att friidrott är den enda träning jag kan och då var det ganska naturligt att det var det jag ville testa på igen. Och så fastnade jag väldigt hårt. Det var kul och jag hittade tillbaka till det som gjorde att jag fastnade för det från början.

Elin tränar tillsammans med bland andra Moa Hjelmer, Isabelle Eurenius och Nil de Oliveira i Rolle Bergmans träningsgrupp, och kompisarna där har betytt mycket för hennes utveckling.

– De är helt fantastiska! Vi har verkligen hittat rätt och alla är vi lite speciella. Vi är starka karaktärer men vi funkar tillsammans och har riktigt kul!

Hon berättar att alla har någon som ligger på ungefär samma nivå och att de kan pusha varandra på träningarna.

Att hon en dag hittade Rolle Bergman är hon väldigt glad för.

– Hans träningsfilosofi har verkligen betytt extremt mycket. Rolles upplägg är på många sätt annorlunda mot de flestas. Hans förmåga att formulera träningen efter dagsform och person samtidigt som han lyckas trigga igång oss alla till att prestera bra genom små kommentarer varje träning, är helt makalös.

”Har inte bara mig själv att tänka på”

För drygt fyra år sedan föddes Elins dotter Emilia. Den då 22-åriga Karlskronatjejen, som då hade gjort ett idrottsligt uppehåll, var en förhållandevis ung mamma, speciellt i Stockholmsregionen där snittåldern för förstföderskor är drygt 31 år. Men i hennes blekingska hemstad var det betydligt vanligare med unga mammor.

– Där är det nästan mer ovanligt att man skaffar barn efter att man fyllt 25 år, berättar hon.

Hon menar att dottern också varit en bidragande orsak till att hon ser positivare på idrotten i dag än vad hon gjorde i sin ungdom.

– Absolut. Jag har inte bara mig själv att tänka på nu. Allt är annorlunda runt omkring mig, det är en helt annan situation. Även om det går dåligt på en träning så kommer man hem och har något annat att lägga fokus på. Det har varit väldigt skönt för mig och jag har kunnat koppla av på ett annat sätt.

Också miljöombytet, flytten till Stockholm 2011, har betytt mycket för henne.

– Jag hade jättebra tränare i Karlskrona och det finns bra träningsmöjligheter där, men jag behövde något nytt. När det finns så mycket negativ koppling till en viss sak så tror jag att det är bra att få något nytt. Det är samma sak som att det är svårt att komma tillbaka till samma jobb efter att man gått in i väggen.

Dottern Emilia är Elins kanske största supporter.


Kombinerar elitidrott och studier

Sedan ett och ett halvt år tillbaka läser Elin till sjuksköterska på Sophiahemmet. Hon har nu valt att gå ner på halvtid för att också kunna satsa på friidrotten, men trivs väldigt bra med sina studier. Hon har länge intresserat sig för vården och ville egentligen läsa medicin, men det hade blivit ännu svårare att kombinera med en elitsatsning.

– Jag gillar vården och får något tillbaka av att hjälpa andra människor.
Under hösten har hon haft praktik vilket gjort att det har varit tufft att få ihop livet, dels med skola och träning, dels med familj.

– Det är ett svårt pussel och det var därför jag valde att gå ner och läsa på halvtid.

Nu väntar en vinter och Elin ser verkligen fram emot att få göra en bra inomhussäsong. Det har hon inte fått göra än, det har alltid kommit någon skada eller något annat som stört henne på vägen. Men nu under hösten har hon kunnat träna på bra och har en bra grund att stå på. Och faktum är att hon tror att 60 meter häck borde passa henne ännu bättre än 100 meter häck.

– Jag är faktiskt bättre över de första häckarna, så det borde kunna gå riktigt bra. Så att göra något bra på inomhus-EM är så klart ett stort mål!

Text: Magnus Fridell
Foto: Deca Text & Bild