Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Söndag 20 januari 2019

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Louise Wiker och "haren" Fredrik Uhrbom var minst sagt nöjda efter målgången i Amsterdam. Foto: Privat

"Det var overkligt på något sätt. Jag var jätteglad så klart och fattade nog inte först att jag gjorde det."


Att förbättra sitt personliga maratonrekord med drygt fyra minuter är imponerande. När man dessutom klarar VM-kvalgränsen med nästan 2,5 minuters marginal är man väl värd att uppmärksammas ordentligt. Hässelbys Louise Wiker är månadens friidrottare i oktober.

 – VM-kvalgränsen var ju satt till 2:39, men för mig och Szacke var inte det uttalade målet att vi skulle gå för 2.39. Vi ville ju så klart ta kvalgränsen, träningen visade ju att jag hade snabbare tider i kroppen och jag ville gärna klara kvalet, men vi hade inte pratat om någon sluttid, mer om en utgångsfart.

Louise Wiker åkte till Amsterdam i oktober med en bra känsla i kroppen. Efter en problemfylld vår hade träningen rullat på bra under sommaren och resultaten i sensommarens och höstens tävlingar visade att formen var god.

Med sig till den nederländska huvudstaden hade hon Fredrik Uhrbom, Spårvägslöparen som på senare år gjort sig känd som en av landets mest anlitade farthållare i maraton.

– Det kändes helt okej, inte super-duperbra som det gjorde i Sevilla där jag satte mitt tidigare pers, men jag hade ett helt annat självförtroende och en annan form från de tidigare loppen.

Skulle spänna bågen

Louise tränare Anders Szalkai hade pratat ihop sig med Fredrik Uhrbom om vilken tid han ville att Louise skulle ligga på halvvägs.

– Szalkai vet att jag är lite försiktig sådär, så för att få hjälp att spänna bågen skulle vi gå ut lite hårdare första milen och hålla ungefär 3:40-fart och sedan se om det höll hela vägen, berättar hon.

Men en bit in i loppet blev det ordentlig motvind och många i fältet tappade.

– Och då blev jag lite skraj att jag kände mig för trött. Vi låg då ungefär en halv minut över vad Szalkai hade sagt till Fredrik. Men sen fortsatte vi bara, och jag kände mig stark, jag kände mig jättestark efter 28 kilometer och framåt, säger Louise och berättar hur skönt det var att inte känna någon smärta i kroppen.

– Det är ju så mycket som kan hända under en mara. Får man kramp, eller att magen börjar krångla, då spelar det ingen roll om man är i sitt livs form. Men jag fick lite sendrag i foten vid 37 kilometer och då började jag bara fokusera på en kilometer i taget.

Under början av loppet, fram till ungefär 15 kilometer, sprang Louise i en klunga som Fredrik anförde, men då blev hon hela tiden trampad på hälarna vilket störde löpningen. Sen gick klungan ifrån när de kom in i motvinden.

– Men jag tror inte att det var en enda av dem som var före mig i mål. Vi tog en efter en, och då tänker man ju att man är stark.


Fredrik Uhrbom drog Louise till en riktig kanontid. Foto: Privat

 

På väg mot kanontid

Hon hade egentligen aldrig någon riktig koll på vilken tid som de var på väg mot. Fredrik sa vid något tillfälle åt henne att om hon fortsatte hålla 4:00-fart så var de på väg mot 2:39.

– Och det gör ju att man vågar gå på lite, för jag kände att 4:00-fart skulle jag klara.

Efter ett tag blev rapporterna annorlunda. Det skulle räcka att hålla 4:05, men efter ungefär 33 kilometer frågade Louise rakt ut vilken tid de hade i sikte.

– För då kände jag mig så stark. Jag ville liksom inte spara något, och då sa Fredrik 2:37 eller något sådant, och det var det sista jag hörde vid 38 kilometer.

Med 500 meter kvar såg Louise en klocka, och hennes trötta hjärna började räkna.

– Och då kom jag fram till att det kunde bli under 2:37. Samtidigt kunde jag ju inte förlita mig på den kapaciteten, skrattar hon.

I mål stannade klockan tillslut på 2:36:39, en tid som var mycket bättre än vad Louise hade hoppats på.

– Det var overkligt på något sätt. Jag var jätteglad så klart och fattade nog inte först att jag gjorde det. Det är klart att man hoppas och drömmer om att det skulle funka och Szalkai sa att jag hade kapaciteten vilket också gjorde att jag i viss mån vågade tro på det.

– Och det kom några glädjetårar, avslöjar hon.

Szalkai har betytt mycket

Under två år har Louise Wiker och Anders Szalkai jobbat tillsammans. Under den tiden har Louise fått bättre självförtroende och vågat tro på sin kapacitet, och mycket av det är Anders förtjänst.

– Han har lagt upp träningar och jag har hela tiden blivit bättre. Under sommaren jobbade vi med snabbhet, vi hade en höstmara i planeringen men körde inte maratonträning. Jag tävlade mycket och vann tävlingar. Hela tiden gick jag framåt och fick kvitto på träningen, att jag blev starkare och starkare.

Hon trivs med att Anders själv är före detta elitmaratonlöpare och har upplevt allt det som hon nu upplever.

– Han kan säga rätt saker utan att jag tänker på att han gör det av en anledning.

Under sommaren tog hon SM-brons på 5 000 meter och SM-silver på 10 000 meter. Hon sprang Finnkampen och halvmaran i Stockholm och menar att hon sprungit med en helt annan trygghet och ett annat självförtroende än tidigare.

– Jag har säkert haft samma kapacitet tidigare, som på VM förra året, men då hade jag inte alla bitar på plats. Det är så himla kul att springa när man tror på sig själv!

Anders Szalkai och Louise har jobbat tillsammans i några år. Här i Dubai Marathon 2014.
Foto: Deca Text & Bild


Tuff vår

Året inleddes dock inte så bra. Under vinterns träningsläger i Sydafrika var formen i topp, men efter att ha stukat fötterna och inte riktigt tagit det på allvar fick hon en del problem.

– Men jag kände att om jag bara får träna på några veckor så kommer jag klara EM-kvalet till halvmaran, för det var det som var målet.

Men det blev inte så. Hon stressade vilket medförde fler känningar i kroppen. Och efter att hon sprungit Göteborgsvarvet konstaterade hon att det inte skulle bli någon EM-start.

– Och då bestämde vi oss för ett nytt mål. Under sommaren skulle vi koncentrera oss på 10 kilometer och sedan köra en höstmara, så från SM-milen i juni vände det. Då kunde jag börja bocka av pass efter pass.

Hon berättar att hon är minst lika nöjd med den bredd hon visat under sensommaren och hösten som hon är med maratoninsatsen i Amsterdam. Vid terräng-SM tog hon också brons på den korta banan och blev fyra på Nordiska mästerskapen i terräng i norska Kristiansand. Vad som gör att hon är en så bred löpare, som är bland de bästa i landet på så många olika distanser, har hon dock svårt att förklara.

– Jag vet faktiskt inte. Jag tycker att det är kul att tävla på kortare distanser, men jag gillar maratonträning bättre. När jag var yngre var jag också ganska snabb, så jag vet inte om det är det jag har med mig, säger hon.

Hann inte med lagidrottandet

Louise Wiker började förhållandevis sent med löpning. Som ung var det lagidrotter som gällde och då hon var en av de mest löpstarka i laget fick hon ofta hålla till ute på högerkanten när hon spelade fotboll. Men när hon började studera hann hon inte med att fortsätta ägna sig åt lagidrotterna, juriststudierna tog mycket tid och hon ville prioritera dem. Men eftersom hon ändå ville träna på något sätt, men under friare former, blev det naturligt att börja springa.

– Och efter ett tag började jag tävla en del. Jag sprang Tjejmilen första gången 2001 och första SM-tävlingen var 2003. Då sprang jag för Hällefors, min moderklubb.

När hon kände att hon ville satsa lite mer valde hon att gå över till Hässelby SK. Då bodde hon också i Stockholm.

2010 fick hon sitt nuvarande jobb som jurist på Arbetsförmedlingen. Då kände hon att hon ville ge sig själv bättre förutsättningar för att också satsa på löpningen. Därför valde Louise att gå ner i arbetstid.

– Det var då brytpunkten kom och jag bestämde mig. Då var jag också trygg i min karriär, hade jobbat några år och hade något att falla tillbaka på.
Den hösten fick hon också representera landslaget för första gången när hon blev uttagen till terräng-NM.

– Det var något jag hade drömt om! Året efter fick jag också vara med i Finnkampen, och det är något jag alltid sagt att jag vill vara med i. Alla känner ju till Finnkampen.

I somras blev det SM-silver på 10 000 meter. Foto: Deca Text & Bild


Som bäst vid 37

På nyårsdagen fyllde Louise 38 år och har precis haft sitt livs bästa säsong. Hon tror att det är först nu som alla bitar har fallit på plats och att det är mycket av anledningen till att hon vid en så förhållandevis hög ålder nu står på toppen av sin karriär.

– Jag har hittat maran som min gren och jag är jättetacksam och glad över samarbetet med Szalkai. Man hinner ju gå på några minor också under vägens gång, och jag hoppas att jag kan vara en förebild som visar att man inte måste börja när man är ung utan att man kan börja senare i livet också. Kanske är man lite mer bestämd med vad man vill.

Louise beskriver sig själv som en extremt envis löpare som aldrig ger upp.

– Om det blir en motgång så ger jag mig verkligen inte.

Det som hon behöver förbättra, och som hon jobbat mycket med under året, är styrkan. Träningsmässigt finns det också mycket kvar att hämta och Anders Szalkai menar att det finns mycket i träningen som de inte gjort än, berättar hon.

– Det gäller bara att vara skadefri. Det är inte säkert att mer blir bättre, men förhoppningsvis kan jag ta till mig det som kommer. Vi har utgått från min överfart som jag har, att jag kommer från 5 000 och 10 000 meter och varit förhållandevis snabb, och använt den. Men jag behöver också förbättra mina miltider. Kan jag kapa en minut där har jag marginal till marafarten.

– Det är jätteinspirerande att känna att jag har långt kvar!

Stort stöd från klubben

För att göra den här satsningen har Louise alltså valt att inte jobba heltid, och med en förstående arbetsgivare och chef som stöttar henne så känner hon att hon har alla möjligheter att fortsätta utvecklas. Just nu befinner hon sig i Sydafrika på ett längre läger och har tagit tjänstledigt hela januari och februari.

– Jag gillar mitt jobb, men ibland känner man att det skulle vara kul att vara heltidsproffs.

Hon lyfter också fram stöttningen hon får från sin förening Hässelby.

– Utan dem hade jag inte kunnat åka iväg så här, säger Louise.


Finnkampen var tidigt i karriären en tävling som Louise ville vara med i. Nu har hon fått representera Sverige i den klassiska landskampen vid ett flertal tillfällen. Foto: Deca Text & Bild 


Drömmer om snabbare tider

Efter att ha klarat VM-kvalgränsen i Amsterdam kan Louise börja blicka framåt mot nästa sommars mästerskap i London, även om hon inte är formellt uttagen än.

– Men det är arbetshypotesen så klart. Blir det inte VM så blir jag väldigt bra tränad bara, skrattar hon.

Louise och Anders Szalkai planerar för en tidig mara under året där hon kan spänna bågen och inte behöver hålla igen. Därefter blir det fokus på snabbheten och hon vill gärna springa ett snabbt 10 000-meterslopp i vår.

– Sedan vill man gå in i en ny maraträning inför London. För mig funkar det bättre att bryta av och inte träna för maran hela tiden, och jag behöver ju bli snabbare också.

Drömmen är att springa under 2:35, men hon fokuserar inte så mycket på tider.

– Vi pratar mest fart. Ibland när jag inte orkar räkna brukar jag fråga min man vad det blir för sluttid om jag håller en viss fart.

Hon har kapat sina personliga rekord ordentligt. I Sevilla 2015 förbättrade hon sig med fem och en halv minut, och i Amsterdam med drygt fyra minuter. Att därför sätta ett realistiskt mål är viktigt.

– Så jag ska inte bli besviken om jag förbättrar mig med en och en halv minut.

Att bli Månadens Friidrottare är något Louise Wiker velat bli länge.

– Så när jag såg mailet nu så kände jag ”äntligen, som jag har väntat”, säger hon och skrattar.

Text: Magnus Fridell
Foto: Deca Text & Bild
>