Perspektiv på friidrott, oktober 2011
Jenny Kallur
Otippade upplevelser från en karriär
För mig har friidrotten varit en galen och härlig resa. Jag har tävlat på små idrottsplatser inför de närmast sörjande och på ett slutsålt Olympiastadion. Jag har pluggat på friidrottsgymnasiet i Falun, på universitet i USA och representerat Sverige i både junior- och seniorsammanhang. Friidrotten har också tagit mig till alla utom en av världens kontinenter, tvingat mig att fatta svåra beslut, lärt mig mycket om mig själv och gett mig vänner för livet.
Det är svårt att koka ner 15 år av friidrottande i en text, jag tänkte istället bjuda på:
”Topp-3 otippade upplevelser från min friidrottskarriär”
1. Tävlings-sambo-rouletten
Något som inte alla vet är att när man tävlar utomlands i friidrott reser man ofta runt själv på tävlingarna (alla har inte ett helt crew med tränare, managers, massörer, polare och jamaicanska kockar med sig). Ibland har man tur och träffar på någon svensk på plats och ibland är man ensam svensk. Tävlingsarrangörerna står oftast för boende och mat, men det är bara om du är på den allra högsta nivån du får ett enkelrum. Annars blir du ”ihopparad” med första bästa kvinnliga friidrottare.
Jag minns några sambos speciellt.
I Madrid en gång fick jag ägna en hel förmiddag åt att förklara (och försvara) den fina sporten skidskytte för den skrattkrampande häckkollegan Danielle Carruthers.
Hon tog ett steg till
I Kalamata checkade jag in sent på kvällen en sommar, men var ändå först in på rummet jag skulle dela med en marockansk långdistanslöperska. Konflikträdd som jag är var det med stor vånda jag valde den enda riktiga sängen (enkelsäng vill jag poängtera) på rummet. Hon fick ta extrasängen som stod inkilad mot en vägg. Tänkte jag, innan jag till slut somnade. Jag vaknade senare mitt i natten med ett ryck. Och med en rumskompis som tagit det ett steg till. Vi var nu sängkompisar också. Under samma täcke. Vem vill sova i en extrasäng natten innan tävling liksom?
I holländska Hengelo en gång delade jag rum och dubbelsäng med en storväxt nigeriansk sprintertjej med det paradoxala namnet Endurance. På tävlingsdagen ägnade hon sitt hår stor uppmärksamhet, och for som ett yrväder fram och tillbaka till badrummet utan att alls bry sig om den lilla detaljen kläder på kroppen.
Till dig som är på väg ut på dina första utlandstävlingar säger jag: Spänn fast dig och njut av resan!
2. Mina första taffliga försök att lämna dopingprov
Precis som med häck- och sprintlöpning är det så att övning ger färdighet. Under åren har jag kommit att bli något av en expert på att snabbt och smärtfritt lämna ett urinprov på 125 ml, med rätt koncentration och utan att spilla. Och jag gör det med ett leende på läpparna. Men vägen dit var lång, ångestfylld och ofta smärtsam.
Första gången jag blev ombedd att lämna dopingprov var efter en inomhustävling i Eskilstuna. Kan väl inte vara så svårt, tänkte jag. Men jag fick snart lära mig att det inte är så lätt att på beställning fylla den där plastmuggen. Det kan en hel buss med väntande klubbkompisar intyga. Det är speciellt svårt efter en lång tävlingsdag när jag av nervositet tömt blåsan vid minsta antydan till kissnödighet. När jag äntligen kände mig redo att prova insåg jag att den riktiga utmaningen ligger i att kunna slappna av och kissa tillsammans med en främmande människa inne på toan med dig.
Fick göra det själv
Efter tre-fyra timmar av väntan och fruktlösa försök började även dopingkontrollanten skruva på sig och fundera på alternativa metoder för att få mig att kissa. Efter att ha kontrollerat badrummet och sett mig ta av mig mina kläder, fick jag gå in på toan själv. Naken men lycklig kom jag tillslut ut med plastmuggen fylld till bredden.
Några ord av samlad vishet för kommande generationer: Dopingkontroller är trevliga men bisarra till sin natur. Ibland blir det så trångt efter att kontrollanten stängt dörren att mina knän och hennes krockar i det lilla utrymmet mellan toalettstol och handfat. Andra gånger vill dopingkontrollanten prata om sina hundar eller semesterplaner. Be henne eller honom sluta. Och viktigast av allt. Hitta ett eget sätt att koppla bort denna bisarra situation och låt det komma bara.
För mig funkar det bäst om jag tänker på något klurigt matematiskt problem. I mitt fall kan det räcka med att räkna dagar till nästa tävling eller julafton eftersom jag är så dålig på matte.
3. Vilse i Moskva
Nyfikna, glada och sugna på att se oss omkring gav vi (jag, Emma Green Tregaro och Yannick Tregaro) oss ut i ett snögloppigt Moskva. Neejdå det är lugnt, sa vi och vinkade av hotellets chaufför som kört oss ända in till Röda torget. Vi hade ju nyckelkorten med hotellets namn och adress. Nog kommer vi tillbaka! Vi gick kors och tvärs över röda torget och såg de fantastiska byggnaderna som omgärdar det, kikade i det lyxiga shoppingcentret GUM och promenerade tills vi kände oss nöjda. Vi var ju trots allt där för att tävla.
Taxibilar fanns det ganska gott om, men inte en enda kände igen hotellet på våra nyckelkort som vi lite streetsmart visade upp. Hoppsan... Vi fortsatte gå så länge och stannade varje taxibil vi såg. Men alla bara skakade på sina mössbeklädda huvuden och sa ”NIET”! Hotellet och adressen var skrivet med latinska bokstäver. Efter att ha passerat både lyxbutiker och tiggande gummor kom vi fram till en teater där de kunde lite engelska. De ringde en taxi åt oss och instruerade sedan chauffören vart han skulle köra de snöblöta svenskarna. Spaziba.
Här kommer ett tips igen: Passa på att se lite av de platser dit friidrotten tar dig! Men kom ihåg att respektera det inhemska alfabetet och överskatta aldrig befolkningens entusiasm inför det engelska språket. Eller gå vilse bara. Det är kul det också!
Massor av erfarenheter
Jag har nyligen njutit av min första lediga sommar på kanske 15 år. Det är skönt att kunna resa och uppleva den svenska sommaren utan att behöva planera efter tränings- och tävlingsprogram. Även om det känns lite konstigt att titta på friidrott på tv och inse att jag inte ska göra det där något mer.
Men var sak har sin tid. Nu har jag börjat sista året av två på reklamutbildningen på Berghs i Stockholm där jag pluggar till copywriter. Och med mig i skolväskan har jag massor av erfarenheter och minnen från friidrotten.
Jenny Kallur
f d häcklöpare
Arkiv