Torsdag 17 april 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Fredrik Trahn
010-476 53 31
070-913 67 96
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter

De där extra 40695 meterna
Kvinnor


foto: Deca Text & Bild 


Malin Ewerlöf Krepp jublar åt SM-guldet på marathon 2005
som kom 17 år efter första SM-guldet på 1500m. 


Häromdagen ställde vi frågan vad historien visat om möjligheterna att efter en bra karriär som medeldistansare göra en framgångsrik satsning även på marathon.

I den analysen begränsade vi oss till männen men det var inte för att vi glömt bort kvinnorna. I stället var orsaken att bilden visat sig så pass annorlunda att det motiverade en separat analys.


Sammanfattningen för de svenska männen var att väldigt få prövat seriöst och att ännu färre verkligen lyckats fullt ut med sin andra karriär. Efter inte sällan ganska bra debuter blev det egentligen inte så mycket mer och Peter Koskenkorva var ensam om att ha tagit SM-medalj på både 1500m och marathon.

För kvinnorna är faktiskt bilden helt annorlunda. SM-medaljkriteriet uppfylls t ex av inte mindre än sex personer: Malin Ewerlöf (guld/guld), Karoline Nemetz (guld/brons), Liz Hjalmarsson (silver/guld), Lisa Blommé (silver/silver), Siv Larsson (brons/guld) och Jeanette Nordgren (brons/guld).

I nedanstående tablå redovisas först de på topp-47 på 1500m (samma gräns som för killarna) genom tiderna och sedan övriga som gjort under 4:30 på 1500m och under 2:50 på maran.
 

Namn f 1500m år Marathon år
Malin Ewerlöf 72 4:05:49 97 2:44:38 05
Eva Ernström 61 4:13.92 80 2:44:40 86
Karoline Nemetz 58 4:14.48 80 2:37:06 81
Jeanette Nordgren 61 4:16.31 80 2:36:43 85
Eva Gustafsson 54 4:17.69 77 2:43:48 91
Liz Hjalmarsson 59 4:18.4m 75 2:45:05 92
Birgit Bringslid 45 4:20.23 81 2:34:49 91
Ann Sundström 57 4:21.34 77 2:48:53 83
Lena Sjöstedt 51 4:21.7m 71 2:44:10 83
-          
Midde Hamrin 57 4:24.08 86 2:33:49 86
Camilla Benjaminsson 66 4:24.33 89 2:45:12 01
Lisa Blommé 78 4:24.54 08 2:44:56 06
Anita Andersson 61 4:26.14 81 2:42:46 89
Pia Westin 65 4:26.20 94 2:49:50 91
Maria Andersson 61 4:29.33 81 2:42:45 89
Monica Signahl 61 4:29.43 87 2:42:27 91


Tittar man på det 60-talet löperskor som varit under 2:50 på maran hittar man hyggliga 1500m-pers runt 4:35 eller bättre även för Isabellah Andersson (4:30/2:25), Ingmarie Nilsson (4:35/2:33), Jutta Pedersen (4:34/2:39), Annika Nyberger (4:36/2:41), Anna Lindh (4:34/2:47), Magdalena Thorsell (4:34/2:48), Mia Larsson (4:30/2:48) och Linda Ström (4:31/2:49).

Liz Hjalmarsson tog SM-guld på 800m redan som 16-åring -
och 17 år senare kom det första marathonguldet!


Nu är visserligen ramarna för vad som är svensk elit tidsmässigt betydligt mycket vidare på kvinnliga sidan än den manliga (spännvidden mellan 10:e och 47:e plats genom tiderna på manliga 1500m är ca tre sekunder medan det handlar om tre gånger så mycket, dvs ca nio sekunder, för kvinnliga 1500m), men det är ändå slående att många fler medeldistanserskor än medeldistansare har gett sig på maran.

Tillfällighet snarare än trend

Fast frågan är om den bilden inte till största delen är en synvilla skapad av framväxten av det kvinnliga grenprogrammet. Fram till 1969 var 800m längsta sträckan (ja, faktiskt!), då infördes 1500m. Några år in på 1970-talet kom 3000m men sedan hände ingenting inom banlöpningen på ungefär tio år.

Så plötsligt - mycket tack vare New York Marathon och Grete Waitz spektakulära insatser där åren runt 1980 - drevs det fram ett beslut om att marathon skulle bli OS-gren redan 1984. Detta alltså utan att banprogrammet kommit längre än till 3000m!

Därmed öppnade sig en helt ny värld för de kvinnliga långdistanstalanger som så långt varit tvingade att hålla tillgodo med att springa medeldistans (3000m är ju ingen "riktig" långdistans) helt enkelt därför att de sträckor de passat bäst för inte erbjöds.

Och eftersom det fortfarande dröjde ytterligare några år innan "riktig" långdistans kom in på det kvinnliga programmet fick man ta steget direkt från 1500m/3000m upp till 42195 meter utan några stopp på vägen. Eftersom detta var perioden då den stora vågen av stadsmaror vällde fram var maran faktiskt också mer "glamorös".

Malin det moderna undantaget

Tittar man på årtalen i den övre delen av tablån ovan ser man också att åtta av nio gjorde sina bästa maror på 1980-talet eller tidigt på 1990-talet, dvs för 20-25 år sedan. Enda undantaget är Malin Ewerlöf Krepp och för henne handlade marathonkarriären aldrig om en seriös satsning utan mer om ett slags avancerad "elitmotion".

Årtalsmönstret är detsamma bland de sju under strecket. Den enda från modern tid är Lisa Blommé som aldrig varit medeldistansare. Faktum är ju att hon började sin löparkarriär just på maran och sedan gick nedåt i distans, upp igen till maran inför EM 2006, och sedan tillbaka igen till sträckor runt 5000m.

En annan på listan som också hade en upp-och-ned-vänd karriär är Pia Westin, som gjorde under tre timmar på Stockholm Marathon redan som 18-åring 1983. Runt tio år senare sprang hon 1500m i ett par inomhuslandskamper och nu under 2000-talet har hon (under efternamnet Thomasson) samlat på sig massor med VSM-medaljer på främst medeldistans.

Pia Westin började som tonåring på marathon men var
tio år senare medeldistansare med bl a 2:09 på 800m!


Så en sammanfattning av den kvinnliga bilden av kombinationen 1500m och marathon blir att den var vanlig för 20-25 år sedan - när marathon var helt nytt och innan det fanns långdistans på bana - men att den numera är minst lika sällsynt som den alltid varit på herrsidan.

Malin Ewerlöf Krepp är det lysande undantaget men man bör i sammanhanget notera att hennes SM-guld som marathondebutant 2005 kom på en ganska beskedlig tid - 2:44 - som gör henne till 37:a genom tiderna och som nästan aldrig annars skulle ha räckt till att bli nr 1 på SM. De fem åren sedan dess har det exempelvis krävts mellan 2:31 och 2:39 för SM-guld.
 

INTERNATIONELLT PS

Det mest lysande exemplet är faktiskt det som var själva starten på marathonlöpningen som seriös elitidrott också för kvinnor:

Till New York Marathon 1978 hade arrangörerna litet på chans bjudit in norskan Grete Waitz som vunnit terräng-VM samma år och som bara ett par månader före maran varit bästa icke-östeuropeiska på 3000m (trea på 8:34) och 1500m (femma på 4:00.55!) vid EM i Prag.

Utfallet av chansningen blev spektakulärt: Grete vann med nio minuter på nya inofficiella världsrekordet 2:32! Det är svårt att överskatta betydelsen av denna prestation, inte bara för kvinnlig långdistanslöpning utan också för själva marathonlöpningens förvandling från "kufsysselsättning" till folkidrott.

Grete var den första kvinnliga löparen av riktig världsklass som testade marathondistansen på allvar och trots att hennes träning då fortfarande varit inriktad på 1500m/3000m räckte det till rekordtid.

Men det skulle alltså dröja ytterligare fyra år innan maran blev en mästerskapssträcka så hon fortsatte att träna för och tävla på 1500m/3000m och sedan köra maran i New York på senhösten. Och hon pressade tiden där (och därmed även världsrekordet) med fem minuter 1979 och ytterligare två minuter 1980 till 2:25:42, vilket fortfarande nu 30 år senare ju är en högst gångbar tid.

Ingen som Grete

Även om det alltså gått drygt tre decennier sedan Grete Waitz kastade sig ut i den då okända marathonverkligheten finns det ingen som lyckats bättre med att vara världsklass på 1500m och på marathon - och i hennes fall alltså dessutom samtidigt.

I alla fall om man inte räknar in det fortarande djupt mysteriösa "Kinesiska löparundret" 1993. Då satte ju Qu Yunxia det ännu gällande världsrekordet på 1500m (3:50.46) fem månader efter att hon gjort 2:24 på maran.

Den som man trodde skulle komma att - i alla fall tidsmässigt - matcha Waitz var etiopiskan Kutre Dulecha som runt millennieskiftet sprang många mästerskap (bl a VM-brons och IVM-guld) på 1500m och som gjorde 3:58 som bäst.

2005 började Dulecha satsa på maran i stället och gjorde 2:30 som vinnare i Amsterdam. Hon sprang ett par lopp året efter, men de var sämre och sedan försvann hon från den internationella scenen.