Söndag 20 april 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Fredrik Trahn
010-476 53 31
070-913 67 96
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter

Vad innebär egentligen
"Tryckta kurvor"?
 

Vad hände egentligen i utgången ur kurvan för Tom Kling Baptiste och de andra 200m-löparna i Finnkampen? (foto: Deca Text & Bild)


Efter Finnkampen i Helsingfors sista helgen i augusti uppstod en diskussion om de nya banorna på Olympiastadion. Det började med att den finske sprintern Jonathan Åstrand direkt efter sin seger på 200m gjorde ett skarpt kritiskt uttalande i Hufvudstadsbladet:

- Kurvorna är alltför snäva. Allt blir totalförstört. Till och med 1500-meterslöparna har klagat. 100 meter och de korta häckloppen kan man löpa då det går rakt, men allt annat är förstört!


Vad var det som var fel? Vid en första anblick från läktarplats såg ju allt normalt ut. Men för den extra uppmärksamme åskådare fanns det indikationer om att allt inte var som vanligt med kurvorna. På just 200m kom svenske Tom Kling-Baptiste synbarligen helt ur balans när han skulle svänga in på upploppet och i rullstolsloppet över 800m hamnade en av åkarna ända ute på femte banan vid utgången ur sista kurvan.

På SVT Play finns TV-sändningen från dag 2 på Finnkampen tillgänglig ett tag till. Där kan man se de märkliga utgångarna på upploppet: Efter 42:15 i sändningen rullstolsloppet och efter 1:53:20 200m-loppet. I den senare sekvensen kan man se att inte bara Tom Kling-Baptiste inne på bana 3 hade problem, t o m Alexander Nordkvist längst ut (på bana 7) hamnade nästan på banan utanför!

Dagen efter hade Hufvudstadsbladet en utförligare artikel i ämnet där man bl a skrev:

"Bakgrunden till problematiken är att fotbollsplanen byggdes om och gjordes större 2008-2009 enligt internationella bestämmelser. Följden blev att löpbanorna flyttades längre ut och kurvorna blev alltför snäva och branta, enligt friidrottarna."

Formuleringen kan tyckas motsägelsefull - om fotbollsplanen breddats borde kurvorna blivit vidare och inte snävare. Förklaringen till denna paradox är att Helsingfors Olympiastadion efter ombyggnaden inte längre har halvcirkelformade kurvor utan i stället fått s k tryckta kurvor.

Så har det varit i Stockholm ... 

Tryckta kurvor innebär att radien inte är konstant genom hela kurvan utan förändras så att den är klart mindre i ut- och ingångar och klart större i mitten. Litet populärt skulle man kunna säga att banan har fått "hörn". Konstruktionen skapades en gång i tiden för att kunna få in ett längre banvarv på ett begränsat utrymme.

T ex fick Stockholms Stadion tryckta kurvor efter ombyggnaden på 1950-talet från det ursprungliga 385 m-varvet till 400m-varv. Det var enda sättet att lösa uppgiften utan att göra betydande ingrepp i läktarna. Men framförallt efter bytet till allvädersbanor på 1970-talet blev de idrottsliga nackdelarna med konstruktionen som en "fyrkant med avrundade hörn" alltmer besvärande.

Med 27 m radie i ut- och ingångarna hade ju inte ens ytterbanan en snävaste radie som var lika stor som den är på innerbanan på en vanlig arena! Effekterna blev verkligt besvärande framförallt på 200m (omöjligt för elitlöpare i full fart att hålla den "teoretiska löplinjen" i utgången ur kurvan) och på 400m häck (med femte och åttonde häcken i "hörn" tvingades löparna svänga snävt samtidigt som man skulle klippa häckar och i många fall även byta stegrytm).

Detta lärde sig de aktiva och för DN Galan blev det allt svårare att få världsklasslöpare på dessa sträckor att vilja komma. De visste ju att de p g a banans konstruktion inte skulle kunna göra lika bra resultat som på en annan arena. Dessutom var för topplöpare på 200m orättvisan mellan banorna av nästan samma dimension som inomhus.

... men det ändrades för många år sedan

Så under början av 1990-talet genomfördes i ett par etapper en genomgripande ombyggnad av Stadionbanorna som bl a innebar att de tryckta kurvorna ersattes av halvcirkulära kurvor (1993) och att sju banor runt blev åtta (1996). Priset som fick betalas var att utrymme togs från läktarna på långsidorna. Dessutom byggdes den nya fondläktaren i målkurvan några meter längre norrut än den gamla (från 1958) som då var i sådant skick att den ändå måste rivas.

Effekten uteblev inte: Den 8 juli 1996 på DN Galan sprang Michael Johnson 200m på 19.77 - bara 0.11 från hans eget då ett par veckor gamla världsrekord från OS-uttagningarna i Atlanta. Och alltsedan dess har - när väder och vind tillåtet det - tiderna på berörda sträckor på DN Galan hållit yppersta klass. T ex noterades kvinnligt världsårsbästa på 200m vid DN Galan både 2006 (Sherone Simpson 22.00) och 2009 (Allyson Felix 21.88).

Detta alltså även om kurvradien på Stadion är 35 m, dvs något mindre än den (36.5 m) som är standard på nybyggda internationella arenor. Men det innebär ju egentligen bara en förskjutning på en bana jämfört med andra arenor, dvs att exempelvis bana 4 på Stadion är som bana 3 på en standardarena. Det överlägset viktigaste för de tävlande är att radien är konstant genom hela kurvan.

Därför känns det mycket förvånande att banorna i Helsingfors nu idag - och bara två år innan man skall arrangera EM - precis byggts om till en konstruktion som Stockholm lämnade redan i början på 1990-talet eftersom den i praktiken visat sig inte fungera för modern internationell elitfriidrott.

Visserligen finns konstruktionen Helsingfors valt - 24 m radie i ut/ingångar och 48 m radie i mitten - med i IAAF:s Facilities Manual ("Arenahandbok"), men då bara som exempel på hur man skulle kunna kombinera en 400m rundbana och en spelplan för rugby. Det är absolut inte en utformning som manualen rekommenderar och veterligen har layouten aldrig någonsin använts på en modern arena avsedd för internationell toppfriidrott.

Nästan lika snävt som inomhus

Man kan ju notera att radien 24 m - som nu finns i ut/ingångarna i Helsingfors - är 12 m mindre än normalradien utomhus, 3 m mindre än den var i Stockholm före ombyggnaden för 17 år sedan och faktiskt bara 4 m större än radien på rundbanan i friidrottshallen i Västerås. En rundbana som är doserad för att kunna hantera fullfartslöpning!

Det kan som sagt vara svårt att på plats i verkligheten som betraktare från sidan få det perspektiv som behövs för att se och förstå hur enorm skillnad det faktiskt är mellan en vanlig kurva och en kurva som den är utformad i Helsingfors. Men den här enkla ritningen där en arena med tryckta kurvor à la Helsingfors (blått) lagts ovanpå en standardbana med 36.5 m halvcirkulära kurvor (rött) ger i alla fall en viss uppfattning.

Arenorna har dubbelkopierats så att mållinjerna sammanfaller. Då ser man hur oerhört mycket snävare svängen blir när man går över från rakan till kurvan: Mitt i kurvan är löparen på ytterbanan lika långt ut som innerbanans löpare är med normalkurva. Kurvan är alltså "intryckt" inte mindre än ca 10 meter!

Skissen avslöjar också ett par andra intressanta saker:

* Rakorna är oerhört mycket längre: På en normalarena är en raka 84.39 m, här handlar det om 98.52 m, dvs 14 m mer!

* Banan är faktiskt i stort sett lika bred i båda konstruktionerna, dvs den breddade fotbollsplanen hade rymts lika bra med en standardutformning med halvcirkulära kurvor. Ja, man hade t o m fått någon meter extra (73 i stället för 72 m)!

Längden - inte bredden - problemet

Men då är den självklara följdfrågan varför Helsingfors överhuvudtaget valde varianten med tryckta kurvor? Det var ju fotbollens krav på bredare spelplan som från första början drivit fram ombyggnaden och för deras vidkommande var standardutformningen med halvcirkulära kurvor t o m litet bättre!

Svaret finns i artikeln i Hufvudstadsbladet:

"Enligt Mika Muukka, som ansvarar för det tekniska på Finlands Friidrottsförbund, var alternativet att renovera läktaren för att få mer utrymme.
– Men det kom inte i fråga eftersom det hade kostat miljontals euro. Dessutom skulle Museiverket ha satt stopp för det, säger Muukka
."

Tittar man på de totala yttermåtten för de två konstruktionerna är normalarenan (36.5 m halvcirkulära kurvor) 92.52 x 176.91 m medan den variant man nu valde i Helsingfors (tryckta kurvor med radierna 24 resp 48 m) är 91.52 x 172.48 m.

Dvs det behövdes 1 m till på bredden och 4½ m på längden. Bredden var knappast problemet - man kunde ju ha valt 36 m som kurvradie och hamnat på exakt samma totalbredd som det nu blev. Nej, det måste ha varit på längden - där det behövt naggas ytterligare knappt fem meter från läktarna - som man stötte på patrull beroende på kostnader och "K-märkning".

Men nu har Helsingfors i stället hamnat i situationen att man investerat kraftigt i en ombyggnad av en tidigare mångfaldig internationell mästerskapsarena så att den inte längre fungerar för alla friidrottens grenar på den högsta internationella nivån. För om årets finnkampssprinters av 21-sekundersklass bevisligen inte kan springa 200m för fullt - vad skulle då hända med sprinters som är sekunden snabbare?

Kan - och hinner - man lösa problemet?

Man kan notera att Tom Kling-Baptiste nu hade bana 3, dvs en av de fyra "toppbanor" som man lottar de allra bästa på vid ett mästerskap! Och redan sommaren 2012 skall det åter vara ett internationellt mästerskap - närmare bestämt EM - på Helsingfors Olympiastadion.

Och då skall man dessutom springa även 4x100m stafett, där växlingarna skall ske just i "hörnen" - dvs där kurvorna är som snävast - med på varje bana två löpare i kortsprintfart. Om 200m-löpare som disponerar krafter för den dubbla distansen bevisligen inte kan hålla innerlinjen utan trycks ut mot ytterlinjen - hur skall det då inte bli för stafettlöpare som kör 100m på maxfart?

Är en ombyggnad till EM praktiskt möjlig ens om man skulle få tillstånd att ta en bit av läktaren (som man alltså fick göra på Stockholms likaså K-märkta Stadion)? Eftersom löparbanorna får en helt annan utformning måste man ju i praktiken börja om från början, dvs riva upp och bort allt det befintliga och lägga helt nytt från grunden.

Men vad är alternativet? För som Jonathan Åstrand sa direkt efter loppet på Finnkampen:

- Om det här inte åtgärdas blir det mycket ris i EM 2012.



 

Plockar man bort rakorna och sätter ihop bara kurvorna syns skillnaderna ännu tydligare.
Till vänster lyfts den tryckta variantens plommonform (blå) fram
och till höger den normala banans cirkulära (röd).