Måndag 22 december 2014

 

Sök på friidrott.se


Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Magnus Fridell (vik.)
073-506 21 74
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Vad är ett världsrekord?


Snabbast - men tvåan fick världsrekordet!
(Foto: Deca Text & Bild)

Rekordbegreppet har alltid varit någonting viktigt i friidrotten och när ett gällande rekord överträffats har det setts som ett stort ögonblick i vår idrotts historia. Och det med all rätt:


Ett rekord handlar ju om det allra bästa resultat som någon presterat på tävling någonsin. I princip alltså den främsta prestationen någonsin, med viss reservation för hur de yttre omständigheterna (främst vind, temperatur, nederbörd och ev hög höjd) kan ha spelat in.

Men ibland uppstår situationer som gör att den enkla grundfilosofin "rekordet = bästa resultatet" kommer i konflikt med antingen bestämmelser eller förnuft/logik. Tidigare i höstas hade vi turerna kring Paula Radcliffes 2:15 på maran, som först skulle strykas retroaktivt av Internationella Friidrottsförbundet IAAF med hänvisning till en ny regel mot mixade rekordlopp.

Efter en opinionsstorm backade IAAF och beslöt behålla Radcliffes rekord. Men gjorde samtidigt den logiska kullerbyttan att kräva av den som skulle slå rekordet i framtiden att inte ha den fördel av manlig draghjälp som Radcliffe ansågs ha haft. Men man räddade i alla fall grundfilosofin "rekordet = bästa resultatet".

Tvåan fick världsrekordet!

Men i ett annat fall har IAAF nyligen godkänt ett världsrekord som bryter mot grundfilosofin: Häromdagen registrerades nämligen inte bara Patrick Makaus 2:03:38 från Berlin Marathon utan också hans mellantid vid 30 km i den maran – 1:27:38 – som officiellt världsrekord (det senare en förbättring av Haile Gebrselassies 1:27:49 som passering i Berlin 2009).

Få brydde sig om det nya 30 km-rekordet som kändes måttligt intressant eftersom det handlade om något så föga upphetsande som en mellantid på vägen mot något stort - riktigt stort. Men det var faktiskt något speciellt med Makaus tid:

Han var nämligen bevisligen inte ens den som sprang 30 km snabbast i det aktuella loppet i Berlin den 25 september 2011! Det var i stället haren Peter Kirui, som fortfarande hade täten då. Men varför fick då inte Kirui rekordet? Jo, med hänvisning till en gammal regel från banlöpningens historia:

Då fanns nämligen två parallella uppsättningar rekord – på metersträckor resp på yardssträckor – som i många fall var väldigt närliggande (t ex 5000m med 172 m kortare tre miles). För att beivra allmän förvirring med löpare som spurtade i förtid och sedan bröt krävdes för att en mellantid skulle vara rekordmässig att man fullföljde hela den officiella distansen.

Vem hade gjort jobbet?

Den rekordregeln har – trots att yardsrekorden utom "majlen" ströks för ca 35 år sedan – kommit att bli kvar i boken. Förmodligen därför att paragrafen försvunnit ur det allmänna medvetandet genom att den aldrig varit aktuell i den moderna praktiken. Men nu har den alltså poppat upp i ett helt annat sammanhang - och med en minst sagt tveksam konsekvens.

För det är svårt att motivera varför Kiruis 30 km skulle vara idrottsligt mindre värda än Makaus? Snarare är det väl tvärtom? Kirui hade jobbat hårt i frontlinjen hela vägen medan Makau avvaktat och nöjt sig med att följa det tempo som Kirui och de andra hararna slagit an.

Det är således inte Kirui utan Makau som kan anses ha åkt någon form av snålskjuts så långt i loppet. Och varför skulle det ha hanterats annorlunda om Kirui för formalias skull joggat eller promenerat in till mål?

Fast den riktiga "boven" är förstås att man alls registrerar officiella världsrekord på 30 km landsväg, en distans som det i princip aldrig arrangeras några prestigefyllda elittävlingar på.

Dessa körs ju över halva eller hela marathon och vad som ligger däremellan bryr sig ingen om. Det är därför som topplöparna på maran kan sätta rekord på vägen fast de då lagt upp sina lopp för att krafterna skall räcka till att springa ytterligare drygt 12 km i samma tempo.

Rekord till skänks?

Det handlar alltså inte om några ultimata maxprestationer på 30 km som det borde göra när man talar om något så exklusivt som världsrekord. Hur nästan löjligt det faktiskt kan bli visas av omständigheterna kring Gebrselassies tidigare rekord:

Också då var hararna fortfarande med i täten vid tre mil, dock hade de fått "stallorder" av arrangören att backa ned just före 30 km-passeringen så att Haile skulle få rekordet. Tydligen hade Kirui i år missat – eller aldrig delgivits – regianvisningen att bereda väg för "herran" till rekordet.

Den idrottsliga statusen på 30 km-rekordet illustreras även av att i Frankfurt en månad efter Berlin passerade en tätklunga på fem man helt odramatiskt på 1:27:49.

Alltså lika med gamla rekordet och bara 11 sekunder från det nya. (I den klungan fanns f ö Kirui, som åter var engagerad som farthållare men som i Frankfurt även sprang vidare till 2:06 i mål.)

Rekordtiden 1:27:38 innebär visserligen svindlande 29:13 på tre milar i rad utan vila men bevisligen är det alltså inte någonting exklusivt att besitta en sådan kapacitet. Man kan dessutom notera att Moses Mosop i början på juni i Eugene sprang 30000m på bana (75 varv!) på 1:26:47.4, dvs med ett milsnitt strax under 29 minuter.

PS. Vem är förresten Peter Kirui?

Född 1988 var han före 2011 en kenyansk "en-i-mängden"-löpare som huvudsakligen sprang halvlånga landsvägslopp (10 km till halvmarathon) och som rönt uppskattning som hare i en del snabba maror.

Men i juli i år chockade Kirui stort med att som debutant (?) spurtvinna 10000m på 27:32 vid de kenyanska VM-uttagningarna på hög höjd i Nairobi. En prestation som signalerade långt-under-27-kapacitet på lågland.

Vid VM i Daegu fanns han länge med i tätklungan men klarade inte de sista brutala tempostegringarna och slutade sexa på 27:25.

Trots sommarens minst sagt lovande gästspel på bana tyder det mesta på att framtidsfokus ligger på maran. Kan nog vara värt besväret att lägga namnet och utseendet (se bilden ovan) på minnet!

Även om han - i alla fall inte ännu - har något officiellt världsrekord ....