Torsdag 24 juli 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Fredrik Trahn
010-476 53 31
070-913 67 96
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter

Hur kunde Yohan Blake springa så fort på 200m?

 

VM-guldet på 100m här i Daegu var överraskande - men inte i
närheten av lika överraskande som 200m-tiden i Bryssel!
(foto: Ryno Quantz)


Om det fanns ett internationellt pris för "Årets tappa-hakan-resultat" 2011 så skulle det tveklöst gå till Jamaicas Yohan Blake för dennes 19.26 på 200m vid galan i Bryssel. Visst hade Blake visat utmärkt form på VM (guld) och i galorna efteråt – men då hade det handlat om 100m. Att han vara kapabel till att så när ta världsrekordet på 200m– det fattades ju bara några futtiga hundradelar – från Usain Bolt var absolut ingen beredd på.


Hade man inte sett loppet med egna ögon på TV hade man nog uppfattat tiden som ett feltryck eller att tidtagningsutrustningen inte funkat. Men tiden stämmer och frågan man då ställer sig är hur Blake kunde komma så nära "utomjordingen" Bolts rekord på den sträcka denne är bäst på och gillar mest?

De två komponenter i förutsättningarna för de två som är mest närliggande att titta närmare på är vinden och "slitenheten". Vad gäller vindarna var det ingen stor skillnad, men ändå en viss fördel för Blake som hade +0.7 på upploppet mot -0.3 för Bolt.

Bolt klart mer sliten

Däremot var det radikalt olika premisser för uppladdningen mot resp 200m-lopp. Bolt satte världsrekordet 19.19 i sitt åttonde lopp på bara sex dagar medan Blake kom till Bryssel med fyra vilodagar sedan senaste "race"!

Ännu tydligare kan skillnaden beskrivas av att Bolt fyra dagar före 200m-finalen i Berlin gjorde 9.89 i semin och världsrekordet 9.58 i finalen på 100m, vilade en dag och sedan gjorde två 200m-lopp (försök och kvartsfinal) två dagar före och ett 200m-lopp (semi) dagen före. Jämför det med Blake som gjorde ett 100m-lopp på 9.82 fem dagar före och sedan vilade i fyra dagar.

Men kan den skillnaden i fräschhet verkligen förklara allt? Nej, det finns en tredje - mindre uppenbar - faktor som ganska säkert var den viktigaste av alla bakom det faktum att Blake nästan matchade Bolts rekord: Banan!

Då åsyftas inte underlaget – där de faktiska skillnaderna i "snabbhet" mellan olika tillverkare är försumbara (även om det gärna framställs annorlunda i media) – utan banans layout!

Extremt vida kurvor

Medan banan i Berlin följer IAAF:s normalstandard - vilket innebär ca 84 m raka och 116 m kurva - har Bryssel satsat på extremt vida kurvor så att det blir bara ca 75 m raka och hela 125 m kurva.

Brysselbanan är faktiskt så vid att den på bana 9 bara just precis klarar IAAF:s regelkrav på att radien inte får överstiga 50 m! Man har alltså ansträngt sig maximalt för att optimera sin bana för just 200m-löpning!

Det kan tyckas litet paradoxalt att mer kurva och mindre raka är gynnsammare på 200m, men förklaringen är att ju vidare kurvan är desto fortare går det att springa utan att behöva slita för att hålla en snäv löplinje. Hur många gånger har man inte sett hur 200m-löpare på banor långt in i hänger med bra i kurvan för att sedan när man kommer ut på rakan – där det egentligen är lika för alla - falla tillbaka kraftigt.

Förklaringen är att de ödslat för mycket kraft och energi på sin ambition att inte tappa för mycket på de andra i kurvan. Fråga bara en viss Usain Bolt hur kul det var att ha bana 1 i VM-finalen 2005 i Helsingfors! (Och då var det ändå på "gamla" banan i Helsingfors som hade vanliga kurvor. Nu är den ju ombyggd med s k tryckta kurvor med extremt snäva ut- och ingångar.)

Sex meter större radie!

En direkt jämförelse av kurvradien för den bana Bolt sprang på vid världsrekordet i Berlin med kurvradien för den bana Blake sprang på i Bryssel ger ett minst sagt uppseendeväckande resultat:

Bolt sprang på bana 5 som på en normalarena innebär ca 41 m radie – Blake sprang på bana 7 i Bryssel som har 47 m radie! Skillnaden är alltså inte mindre än sex meter!! Det är som skillnaden mellan bana 1 och 6 på en och samma arena!

Det är inte svårt att föreställa sig den oerhörda effekt som denna skillnad måste innebära för löpare med kapacitet att hålla en hastighet som ger tider på "låga nitton". Blake var f ö inte alls först i historien med ett sensationellt jättelyft på 200m i Bryssel: På galan för tio år sedan vann amerikanen J J Johnson – tidigare pers 20.48 - från ytterbanan på 19.88!

Man kan också notera att Michael Johnson gjorde sina klassiska 19.32 i Atlanta-OS 1996 från bana 3 – radie ca 39 m! Då hade han dessutom fyra 400m-lopp och tre 200m-lopp i benen från de senaste sju dagarna ....

Inte rekord på andra halvan

Det frapperande med Blakes lopp nu i Bryssel var hur oerhört starkt han gick på upploppet där han fångade in och sprang ifrån Walter Dix – som ändå persade även han. Det har fått många bedömare att förmoda att Blakes sista hundra var tidernas snabbaste, dvs snabbare inte bara än Bolts 9.27 i Berlin men också Johnsons 9.20 i Atlanta.

Men så var det förmodligen också. Någon exakt passertid för Blake vid 100m går inte att få fram från videon, men den tycks ha varit runt 10.12 (uppskattningsvis +/- 0.03). Vilket skulle innebära en andra halva på ca 9.14, dvs något snabbare än Johnsons.

Förmodligen luras man till att tro på en än snabbare sluthundring av att 100m-passagen faktiskt skedde redan 25 m innan Blake kom in på rakan, dvs innan han ännu lagt in överväxeln.

För självklart är att Blake besatt en "överväxel" (hög maxhastighet kopplat med exceptionell sprintuthållighet) den fundamentala förklaringen till superresultatet. Utan överväxeln hade det inte hjälpt - eller ens varit viktigt - att banan i Bryssel hade sina extra vida kurvor! Ingen bana är självspringande!

 

PS: Som Bryssel - fast tvärtom?

Apropå kurvradier så uppmärksammade vi det temat också förra hösten. Då med anledning av att Helsingfors Olympiastadion – den blivande EM-arenan nästa sommar – byggt om sin rundbana så att den blivit försedd med s k tryckta kurvor, dvs kurvor som inte är jämnt cirkulära utan som är sammansatta av olika radier.

Läs vår analys av Helsingfors-banan!

På den banan har ut- och ingångarna nu en radie på 24 m och fördelningen raka/kurva är 98/102 m. Detta kan jämföras med Brussel som alltså har nästan 40 m jämn radie på innerbanan och fördelningen 75/125 m!