Söndag 21 december 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Magnus Fridell (vik.)
073-506 21 74
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Dags för den andra vågen


(foton: Deca Text & Bild)

Emma Berntsson sänkte fjolårsperset 3:04 ned till 2:57
och Frida Södermark (i blått) förbättrade sitt från 2:54 till 2:51.

Isabellah Anderssons såg med bl a nya svenska rekordet 2:23 i januari i Dubai och sjundeplatsen med mersmak i augusti på VM i Daegu till att göra 2011 till ett högst minnesvärt år för vår kvinnliga marathonlöpning.

Men faktum är att epitetet "högst minnesvärt år för vår kvinnliga marathonlöpning" hade varit på sin plats för 2011 även utan Isabellahs världsklassprestationer i den absoluta toppen!
 

För 2011 var faktiskt ett riktigt rekordår också breddmässigt i kvinnlig marathon. Det visar nedanstående diagram över de senaste 36 årens utveckling med stor tydlighet. Kurvorna uppifrån och ned visar nämligen antal svenskor per år under 3:10 (blå), 3:00 (röd), 2:50 (grön), 2:40 (violett) resp 2:30 (turkos).


 

Allra mest påtaglig är utvecklingen på breddnivåerna <3:00 och <3:10. Där handlar det som synes om ungefär en fördubbling på bara de senaste två åren jämfört med den nivå som dessförinnan legat ganska stabil under de föregående två decennierna! Just när det gäller "dröm-3" blev 2011 ett riktigt märkesår genom att antalet svenskor för första gången tog sig över inte bara 20- utan också 25-strecket.

Och trenden fortsätter med minst samma kraft också längre ned i statistiken. Preliminärt krävs det 3:24:12 för att ta sig in på 100-bästalistan - ett resultat som för bara fyra år sedan (dvs 2007) gav en 44:e plats i statistiken. Så nog har det verkligen "hänt" något påtagligt de allra allra senaste åren!

Detta "något" kan bäst karaktäriseras som en "tyst revolution" och när man söker efter orsaker och förklaringar bör man observera att på de mer uttalade elitnivåerna - under 2:40 och under 2:50 - har samtidigt inga rekordantal noterats utan där har utvecklingen uteblivit.

Det är alltså på bredden det hänt och huvudnyckeln till att springa fortare på en distans som marathon är primärt att träna mer och sekundärt att träna smartare. Då är följdfrågan varför de kvinnliga "motionslöparna" utvecklat sin träning så markant de senaste åren.

Det första steget till att börja träna bättre är att man sätter upp tydligare tävlingsmål för sin löpning. Och att det är fler kvinnor som tränar för att prestera har erfarenheten från Tjejmilen visat, där andelen deltagare som väljer att springa med tidtagningschips (för att få sin tid registrerad) stadigt har ökat.

Man vill alltså inte bara genomföra loppet utan man vill även få ett tydligt mått på sin prestation. Ett mått som man sedan kan använda som inspiration för att träna ännu bättre till nästa år. Den trenden av förändrad attityd till sin löpning har uppenbart nu spritt sig från Tjejmilen vidare till maran.

 

Under dröm-3 med ett leende i Stockholm:
Petra Kindlund (800m-pers 2:11!) 2:57 i debuten och Birgitta Karlsson pers 2:56.

 

Tydlig målsättning och höjd ambition är nödvändigt - men inte tillräckligt för att tiderna skall förbättras så kraftigt som nu skett. Ett lika nödvändigt villkor är kunskap om hur träningen bör läggas upp för att det skall bli möjligt att infria de mål man satt upp.

Och just här finns förmodligen den viktigaste förklaringen till de brant stigande kurvorna för de allra senaste åren i diagrammet ovan:

Dels finns nu konkret och ganska detaljerad träningsrådgivning tillgänglig på nätet, inte minst genom Anders Szalkais olika program på marathon.se.

Dels har det skapats mängder av nya träningsgrupper - både i traditionell klubbregi och av arrangörer som GöteborgsVarvet, Stockholm Marathon och Lidingöloppet - som vägleder motionärer in i den mer organiserade och strukturerade träningens värld och gemenskap.

Förutom mer och bättre träning spelar säkert också psykologin en roll bakom standardhöjningen hos bredden. På en sträcka som marathon - där en inledande överskattning av förmågan kan bli väldigt kost- och plågsam på slutet - är det lätt att ha för stor respekt för vissa tider.

Det är ingen hemlighet att kvinnor har en större benägenhet att underskatta sin förmåga än män. Men nu när fler kvinnor springer på 3:00 inser fler andra kvinnor att de borde kunna springa på 3:10 vilket i sin tur får ytterligare fler att tro att de nog kan göra 3:20 osv. Den utveckling som vi upplevt nu har alltså en inbyggd återkopplingsmekanism.

Rekord kvar att överträffa

För det finns trots allt fortfarande en hel del outtaget innan vår kvinnliga bredd i kvalitet  matchar den bland männen. En tumregel för "jämlikhetsdifferensen" på maran ligger någonstans kring 20 minuter för breddeliten, dvs kvinnliga 3:00 skulle motsvara kring 2:40 för män - en tid som 55 svenskar klarade detta år.

En annan indikation på utrymme för ytterligare utveckling ges av diagrammet genom den högkonjunktur för både topp och bredd vi som synes upplevde redan i slutet på 1980-talet. Alltså då när marathon för kvinnor var något rykande färskt (första EM 1982, första VM 1983, första OS 1984 - allt detta när längsta bansträckan fortfarande var "ynka" 3000m!).

De breddsiffror vi hade då (under 3:10 och 3:00) har ju inte överträffats förrän nu 2011 och på under-2:50-nivån ligger våra fyra bästa år någonsin nu mer än två decennier bakåt i tiden: 1991, 1986, 1983 och 1988!

Så även om 2011 på många sätt var ett rekordår för vår kvinnliga marathonlöpning finns det fortfarande noteringar att försöka överträffa för dagens generation!
 

Fast allra högst upp i toppen höll "etablissemanget" undan: SM-medaljerna 2011 gick ju
till Anna von Schenck (brons), Isabellah Andersson (guld) och Lena Gavelin (silver).