Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Torsdag 27 juli 2017

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Frida Hogstrand
redaktör
073-626 98 88

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Inomhus-EM 2017
var speciellt - 2


av A. Lennart Julin
foto: Deca Text & Bild




Fredrik Samuelsson i sjukampen var representativ för den svenska insatsen: Inkvalad som nr 14 i 16-mannafältet slutade han 5:a efter att ha höjt personliga rekordet med i det närmaste hundra poäng! 


Det kanske mest anmärkningsvärda med den svenska insatsen i Belgrad var att vi hade poängplockare i nästan alla friidrottens många "branscher":

Kort sprint: Austin Hamilton, Odain Rose och Sulayman Bah på 60m
Medel: Lovisa Lindh på 800m och Kalle Berglund och Meraf Bahta på 1500m
Lång: Jonas Leanderson på 3000m
Häck: Susanna Kallur på 60m häck
Vertikala hopp: Angelica Bengtsson, Michaela Meijer och Lisa Gunnarsson i stav
Horisontella hopp: Michel Tornéus i längd
Kast: Fanny Roos i kula
Mångkamp: Fredrik Samuelsson i sjukamp


En sådan "täckning" av grenutbudet är unik för svenskt vidkommande och där finns förklaringen till det rekordartade samlade utfallet. Ser man till deltagandet var det faktiskt bara två grenar - 400m och tresteg - där det helt saknades svensk medverkan.

I modern tid (de tio mästerskapen 1996-2015) har vi annars levt oerhört mycket på hopp och sprint/häck som tillsammans stått för i det närmaste tre fjärdedelar av alla svenska poängplatser. Höjd ensamt har t o m tagit fler poängplatser än medel, lång och kast tillsammans!


Tre svenskar i 60m-finalen!

I mitten på 1970-talet tog Christer Garpenborg en 4:e och en 2:a plats och under åren 1996-2002 hade vi fyra raka IEM med finaldeltagande tack vare Peter Karlsson (brons 1996), Patrik Strenius och Patrik Lövgren. De två sistnämnda hade också varsin IVM-finalplats.

Efter 2002 tog det fram till 2011 innan vi hade någon manlig 60m-löpare till start på IEM. Då gick Stefan Tärnhuvud till semi och två år senare hemma i Göteborg sprang Odain Rose in på 5:e platsen i finalen. Senast i Prag för två år sedan gick både Odain och Erik Hagberg till semi.

Tre svenskar i samma sprintfinal på ett internationellt seniormästerskap har vi aldrig upplevt tidigare.

Det är mot den historiska bakgrunden man skall se att Sverige nu i Belgrad tack vare Austin Hamilton, Odain Rose och Sulayman Bah tog placeringarna som 3:a, 4:a och 7:a i finalen. Tre svenskar i final tillsammans med tre britter, en slovak och en schweizare.

Då skall man veta att det var 26 löpare från 22 länder som kom till start i försöken och att om man ser strikt till årsbästa så skulle ingen av svenskarna (med tider på 6.68-6.70) ha tagit sig till final. Men medan nästan 70% av deltagarna gick minst fem hundradelar back på sina årsbästan så var det tvärtom för svenskarna: Austin och Odain kapade bort sex resp fem hundradelar och Sulayman missade med bara en hundradel.

En lista över alla (6 av 26 startande!) årsbästaförbättringar ser ut så här:
1) Jan Volko (silver) 0.09, 2) Austin (brons) 0.06, 3) Odain (fyra) 0.05, 4) Richard Kilty (guld) 0.03, 5) Anculam Lopes (semi) & Luke Bezzina (försök) 0.01!

PS. Tre svenskar i en och samma internationella mästerskapsfinal på sprint - har det hänt tidigare? Jo, en gång: Junior-EM i Eskilstuna 2015 och även den gången ingick ju Austin Hamilton i trion.


Medel/långrevolutionen

Traditionellt har medel/långfolket varit minst intresserade av att köra en inomhusssäsong med sikte fram mot det internationella mästerskapet (IEM eller IVM). Vilket egentligen inte är konstigt eftersom betingelserna är mest annorlunda - 200m-varv med doserade kurvor i stället för ett platt 400m-varv - för dem.

Möjligheterna att förbereda sig genom att träna och tävla på inomhusbanor var också länge väldigt begränsade helt enkelt därför att det inte fanns hallar. Så en inomhussäsong värd namnet växte inte fram förrän under 1990-talet.


Kalle Berglund anförde konkret nästan hela manliga 1500m-finalen - och symboliskt den svenska "Medel/lång-revolutionen" i Belgrad!


Därför är det helt logiskt att det svenska IEM-deltagandet på sträckor från 800m och uppåt länge var både sparsamt och sporadiskt. Under de 23 första mästerskapen (t o m 1994) saknades det helt sju gånger och snittet låg på 1.09 deltagare (0.84 män resp 0.25) kvinnor. Då skall man dessutom veta att det snittet dras upp av att vi när tävlingarna gick på hemmaplan i Scandinavium 1974 och 1984 hade fyra startande.

Under de 23 första IEM-upplagorna blev det en svensk medel/långmedalj (Ronny Olsson silver på 1500m 1988) och i övrigt som bäst tre 4:e platser och fyra 5:e platser.

Något större medaljflöde blev det inte heller de därefter följande 10 upplagorna (1996-2015) - guld för Abeba Aregawi på 1500m 2013, silver för Sara Wedlund på 3000m 1996 och för Malin Ewerlöf på 800m 1998 plus brons för Mattias Claesson på 800m 2009 - men däremot ökade deltagandet markant: Snittet deltagare höjdes till 3.8 fördelat på 2.7 män och 1.1 kvinnor.

Vilket framförallt beror på en på senare år tydlig trend med bara en dipp: 3 st 2005, 4 st 2007, 5 st 2009, 2 st 2011, 6 st 2013 och 6 st 2015. Dvs de två senaste före Belgrad var de volymmässigt bästa åren någonsin - men fick ändå se sig "krossade" av 2017, då vi hade inte mindre än 10 starter på medel/lång.



Efter att hon blev blockerad i sista kurvan visade sig upploppet vara aningen för kort för att Lovisa skulle hinna fram till en medaljplacering.

För första gången någonsin var det svenskt deltagande i alla sex grenarna och deltagandet var inte bara en "formalitet" eftersom det blev svenskt i finalerna i fem av de sex grenarna och topp-5-placeringar i fyra av sex: Silver till Kalle Berglund på 1500m, 4:e platser för Lovisa Lindh och Meraf Bahta på 800m resp 1500m och 5:e plats för Jonas Leanderson på 3000m!

Det tidigare rekordet för svenska topp-5-placeringar på medel/lång på ett IEM var två på hemmaplan i Göteborg för 33 år sedan. I övrigt har det som mest var en i taget.


Ingen inkvalad - ändå alla tre på topp-6!

Inför årets IEM hade Europaförbundet beslutat att satsa på final direkt i stavhoppen med max 12 deltagare. Därför hade kvalgränserna skruvats upp till absurda 5.78 resp 4.70 - resultat som av européer bara tre män och en kvinna klarade under årets innesäsong före IEM.

Inte ens om man tog hänsyn till resultat från 2016 gick det att få fulla startfält. Faktum är att på den kvinnliga sidan var det bara sju personer som uppfyllde det formella kvalkravet, varav tre inte tävlade alls den här vintern och en skadade sig före IEM.

Så i sista stund började en jakt på ytterligare nio aktiva, en jakt där man till slut fick gå ända ned till årsbästa/totalpers 4.37/4.51. För Sverige som inte hade någon formellt inkvalad kom i samband med inne-SM - en vecka före IEM - inbjudningar till först Angelica Bengtsson och sedan även Michaela Meijer och Lisa Gunnarsson.


Michaela, Lisa och Angelica klarade alla 4.55 (pers för Lisa!) och tog sig därmed alla tre in på topp-6!

Alla tre tackade ja och trots det extremt korta varslet gick det alldeles utmärkt med Angelica delad 3:a, Michaela 5:a och Lisa delad 6:a samtliga på 4.55. Dvs det blev medalj på ett resultat 15 cm under den uppsatta kvalgränsen. Fast man skall också veta att 4.55 samtidigt är lika med kvalgränsen till sommarens ute-VM.

Så även om det slutliga utfallet den här gången blev utmärkt för svenskt vidkommande illustrerar exemplet att det ursprungliga kvalupplägget var felkonstruerat ur sportslig synvinkel. För bevisligen var okvalade aktiva som kom med bara som wild cards i sista stund kapabla t o m att ta medalj!

Tre svenskar på topp-6 i samma gren i ett internationellt mästerskap - hur ofta har det hänt egentligen? Om man bortser från OS 1948 i skuggan av andra världskriget så är svaret "nästan aldrig". I många mästerskap var (och det gäller fortfarande för inne-VM) maxantalet startande per land och gren satt till två, vilket gjort det även teoretiskt omöjligt med tre på topp-6.

Tittar man tillbaka i historien har vi inte så sällan haft två riktigt starka namn samtidigt men nästan aldrig tre. Tar man t ex höjdhopparna Stefan Holm, Staffan Strand och Linus Thörnblad så var det bara en gång - OS 2004 - som de var med på samma mästerskap och det var Staffans sista och nio år yngre Linus första och för båda dessa tog det stopp i kvalet (medan Stefan som bekant vann).

Karriärerna för spjuttrion Dag Wennlund, Peter Borglund och Patrik Bodén överlappade betydligt mer, och man körde flera mästerskap ihop. Men det var aldrig mer än två av dem som nådde finalen samtidigt. VM 1991 och 1993 var Dag och Patrik 7:a/8:a resp 6:a/8:a medan Peter de gångerna inte tog sig vidare från kvalet.

Tre svenskar i samma final på ett EM hade vi första gången 1966 i höjdhopp då Kjell-Åke Nilsson, Jan Dahlgren och Bo Jonsson tog placeringarna 8-10-12. Fast inte heller det matchar ju alltså stavtjejernas 3-5-6 nu.

Så det finns faktiskt bara ett enda historiskt exempel på samma - t o m aningen högre - nivå och det handlar märkligt nog också om stavhopp: Vid EM 1971 i Helsingfors blev det nämligen svenskt 2-4-6 tack vare Kjell Isaksson, Hans Lagerqvist och John Eric Blomqvist!

Fanny nära historisk kulmedalj

För att hitta svensk manlig kulstötnings största framgång på ett inomhus-EM får man gå ända tillbaka till 1971 då Ricky Bruch tog brons. Ricky stod även för den nästa bästa placeringen då han kom 5:a två år senare. Sedan dess har deltagandet varit sporadiskt med Jimmy Nordins 7:e plats 2002 som det bästa.

Bland kvinnorna är historien ännu tunnare eftersom den östeuropeiska statsidrotten hade satt nivåer där man behövde 20m-kapacitet för att det skulle vara meningsfullt att ens delta. Men sedan det politiska systemet föll - och det internationella antidpiongarbetet intensifierades - runt 1990 sjönk resultatnivåerna successivt vilket öppnade upp grenen för fler.

Första svenska starten kom 2000 då Linda-Marie Mårtensson blev 17:e i kvalet. Sedan en bit in på 2000-talet följde några år då Helena Engman genom att höja sin kapacitet ända upp till 18m-nivån blev en reguljär mästerskapsdeltagare med två VM, ett IVM, tre EM och tre IEM. På IEM 2007, 2009 och 2013 blev Helena 8:a, 12:a resp 9:a med 17.34 som längsta stöt.

2015 mästerskapsdebuterade en 20-årig Fanny Roos med att komma 10:a i kvalet på IEM i Prag på 16.61, faktiskt bara 17 cm från att gå till final (topp-8). Vid EM i Amsterdam i somras krävdes 16.86 för final (topp-12) men då var Fanny trekvartsmetern ifrån.



I år i Belgrad kom så första finalen och det var aldrig något snack om saken. Redan Fannys öppningsstöt 17.44 hade räckt för slutliga topp-8 och dessutom ökade hon till först 17.69 och sedan 17.76. Det gjorde henne till 5:a i kvalet - och ännu bättre skulle det bli i finalen sex timmar senare samma dag!

En final som bakom storfavoriten Anita Martón kom att bjuda på en tät strid om placeringarna med sex stycken samlade inom 52 cm kring 18m-linjen. Fanny började med 17.54, fortsatte med tangerade personliga rekordet 17.88 i andra och sedan tangerade svenska rekordet 18.13 (pers med en kvartsmeter) i tredje. I det läget låg Fanny faktiskt uppe på andraplatsen!

Till slut blev hon alltså 4:a med silver och brons bara 23 resp 19 cm framför sig och bland de besegrade fanns vitryska Aliona Dubitskaja som var nr 2 i kvalet och som kom 6:a på VM 2015 och 8:a på OS 2016. Att 2017 dessutom var ett IEM med god toppbredd i grenen understryks av att Fannys 18.13 nu t o m hade gett brons för både två och sex år sedan!

Nu är alltså Fanny vår nästhögst IEM-placerade kulstötare någonsin bakom bara Ricky Bruch som tog brons för 46 år sedan!