Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Onsdag 24 juli 2019

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Hur annorlunda var det förr?

av A. Lennart Julin

foto: Deca Text & Bild


En typisk 11-blankt-sprinter?

 
Emellanåt dyker det upp artiklar, böcker eller TV-program med vetenskapliga pretentioner där märkliga – ja, t o m rent befängda – påståenden med idrottsanknytning okritiskt presenteras för allmänheten som fakta framtagna av ”forskare”.

En klassiker var den artikel i ansedda ”Nature” 1992 som – efter en amatörmässig analys av världsrekordutvecklingen – hävdade att kvinnorna inom en ganska nära framtid skulle springa fortare än männen. På marathon skulle ”maktskiftet” ske redan sex år senare (1998) då kvinnorna skulle göra 2:01 (ja, två-noll-en!) ....


(Andra exempel har under årets lopp uppmärksammats här på friidrott.se: Oktober 2004, oktober 2009, november 2009, december 2010april 2012, augusti 2013, december 2014.)

Det som kännetecknat dessa historier är att vetenskapsmännen/ forskarna som kommit med påståendena saknat nödvändig kunskap om idrott för att kunna förstå verkligheten bakom de siffror man analyserat.

Tar man exemplet med marathonrekordens utveckling gäller det ju att veta att distansen inte kom in på det ordinarie kvinnliga programmet förrän i början på 1980-talet, dvs den hade funnits i bara ca tio år när analysen gjordes. Visst hade enstaka kvinnor sprungit distansen dessförinnan men inga seriöst tränade specialister.


Genial programidé ...

Men när ett kanadensiskt TV-bolag 2016 producerade dokumentären ”The Equalizer” var nyckelpersonen i programmet en professor i just idrott, Steven Haake från ett universitet i Sheffield. Det fanns alltså den här gången anledning att tro på mer insiktsfulla analyser och därmed mycket högre kvalitet på slutsatserna.

Själva idén bakom programmet – att låta några av dagens elitaktiva pröva på samma praktiska premisser (anläggning, utrustning, redskap osv) som gällde för legendariska föregångare i deras sporter – var också smått genial.

Programmet har rönt uppmärksamhet och fått flera internationella utmärkelser. Något som i sin tur gjort att det fått en stor spridning över världen. Bl a visades det nu under hösten flera gånger i Kunskapskanalen under rubriken ”Teknologi i världsrekordens tjänst”. Det går att se på urplay.se ända fram till årsskiftet.


 
 

... men illa realiserad

Därför är det trist att tvingas konstatera hur slarvigt och okunnigt testerna genomfördes, i alla fall i de två friidrottsgrenar som ingick: Kvinnligt spjut där Christina Obergföll (VM-etta 2013) fick kasta med ”gamla” spjutet och manlig sprint där André De Grasse (VM-trea 2015) fick springa i gammeldags spikskor på en gammeldags bana.

Visst skulle det bli ett TV-program så det fick inte bli alltför ”nördigt”. Det gällde att hitta ett sätt att presentera testerna på som var begripligt för "vanligt folk", dvs  illustrativt och lättförståeligt. Men nu gick man så långt i ”förenklingen” att slutsatserna man presenterade faktiskt var direkt missvisande!


 

Christina Obergföll och spjuten


Här var frågeställningen litet bakvänd eftersom det handlade om att se hur mycket längre hon skulle ha kunnat kasta om hon hade fått använda det ”gamla” spjutet. Fast så väldigt gammalt var egentligen inte det gamla spjutet eftersom bytet skedde så sent som 1999.

Dvs det handlade om ett redskap som i princip var lika ”modernt” i konstruktionen som det nuvarande, fast gjort med litet annorlunda måttspecfikationer. Mycket intressantare hade det varit om man letat fram ett ”äkta gammalt” träspjut för henne att kasta med.

Nu bestod testen i att Obergföll gjorde ett (okänt) antal kast med både ”gamla” och ”nya” spjutet och att kastlängderna sedan jämfördes. Man gjorde jämförelsen oerhört enkel för sig genom att bara ställa två enskilda kast mot varandra, de längsta hon gjorde med resp redskap.


Slumpen lika gärna som spjutet!

Detta var ett ytterst ovetenskapligt sätt att gå tillväga. Ty alla som vet något om spjut vet att även om någon använder samma spjut i alla kast kan enstaka fullträffar ge flera meter längre kastlängd än i övrigt i en kastserie. Ett typexempel var Obergföll själv när hon blev världsmästare 2013:

Hennes vinnarkast var 69.05 medan hennes näst längsta den dagen mättes till 64.63. En skillnad på 4.42 som var av samma storleksordning som den testen nu gav mellan hennes längsta med resp spjut: 67.63 - 62.28 = 5.35!




Men det bekymrade inte professor Haake som utifrån detta absolut minimala stickprov glatt räknade ut skillnaden till 8.6 % och sedan applicerade den på Obergfölls pers med nya spjutet (70.20) och därmed ”bevisade” att hon i det kastet med gamla spjutet skulle nått 6.04 meter längre och alltså fått 76.24.

Därmed begick han faktiskt ytterligare en fundamental ”ovetenskaplighet”: Han förutsatte att sambandet mellan resultat gjorda med de olika spjuten var linjärt. Alltså att 30m-kastaren, 45m-kastaren och 60m-kastaren alla förlorade procentuellt lika mycket på bytet av spjuttyp. Men beroende på aerodynamiska faktorer är förhållandet mycket mer komplext.


Årsbästalistorna viktigt redskap

Så i stället för att jämföra bara två kast av en specifik person vid ett specifikt tillfälle – där slumpens effekt som framgått ovan kan vara väl så stor som redskapets effekt – måste en meningsfull analys baseras på ett mycket mer omfattande faktaunderlag. Nyckeln till en sådan analys är att titta närmare på hur resultatnivåerna mer generellt förändrades vid redskapsskiftet.

Till perfekt hjälp för ändamålet finns årsbästalistorna för de aktuella åren. Särskilt värdefulla är förstås världslistorna eftersom underlaget då är största tänkbara, vilket innebär att slumpens inflytande minimeras. Första tanken är förstås att rakt av jämföra sista ”gamla” året (1998) och första ”nya” året (1999). Men i en sådan jämförelse kan finnas övergångseffekter av tillfällig karaktär:


”Individernas anpassning av tekniken till spjutets nya flygegenskaper”, ”på vissa lokala tävlingar har de gamla spjuten säkert ändå använts, antingen av misstag eller för att man helt enkelt inte hunnit skaffa nya”, ”1998 hade inget globalt mästerskap men det hade 1999” och ”med gamla spjutet godkändes inte sällan plattlandningar, särskilt på långa kast”.

Därför har jämförelsen i stället gjorts mellan medianen för de tre sista åren med gamla (1996-1998) och medianen för de tre första åren med nya (1999-2001). På det sättet har inflytandet av tillfälligheter och slump ytterligare reducerats.

I nedanstående tabell presenteras den analysen. Vad visar den då?


Pos 1996 1997 1998 Med1 1999 2000 2001 Med2 Diff %
                     
1 6942 6966 7010 6966 6819 6948 7154 6948 -18 0.26
5 6706 6824 6784 6784 6637 6680 6571 6637 -147 2.21
10 6614 6652 6643 6643 6352 6489 6430 6430 -213 3.31
25 6332 6238 6273 6273 6105 6206 6002 6105 -168 2.75
50 5986 5892 5868 5892 5783 5864 5798 5798 -94 1.62
100 5616 5534 5480 5534 5454 5555 5456 5456 -78 1.43

Pos = position på världsårsbästa, Med1 = median för 1996-1998, Med2 = median för 1999-2001, Diff = skillnad mellan medianerna, % = diffen omräknad i procent av resultatet (med nya spjutet).


För det första kan man konstatera att de ev tillfälliga övergångseffekterna mellan 1998 och 1999 visade sig vara i stort sett försumbara. Statistikbilden 2000 och 2001 var inte signifikant annorlunda den 1999.

För det andra att den procentuella effekten förändras med kastlängden. I den absoluta toppen (statistik-1:orna och 5:orna) handlar det väldigt mycket om enskilda individer så där går det inte att dra några säkra slutsatser. Notera t ex att toppresultatet med nya spjutet 2001 (71.54) var bättre än det längsta som gjordes de tre sista (ja, t o m de sex sista!) åren med gamla!

Men det blir stabilare mönster när man går ned till 65m-nivån (2.5 till 3 %) och sedan visar sig den procentuella effekten krympa successivt. Faktum är att den – om man gör motsvarande analys på spjutnationen Finlands årsbästalistor – stadigt minskar med kastlängden så pass att den är i stort sett försvunnen när man kommer ned mot 30 meter!

För det tredje att storleken på tappet på de för Obergföll aktuella elitlängderna runt 65 var oerhört mycket mindre än de 8.6 % som programmet drog till med. Det handlar i stället om ett par-tre procent, dvs bara ca en tredjedel av vad programmet lurade oss att tro! Översatt i meter runt två snarare än de ca sex som hävdades!


Spjutet ändrades två gånger på 1990-talet

Det som inte nämndes i programmet – och som kanske inte ens var känt för dem som gjorde testen – är att ”gamla” spjutet inte är ett så entydigt begrepp som man kan tro. För faktum är att det gjordes en första ändring redan sju år tidigare (1991), en ändring som dock inte av IAAF (Internationella Friidrottsförbundet) ansågs så signifikant att man bedömde det nödvändigt att börja om på ny kula med rekorden.

Men egentligen hade också den ändringen en tydlig effekt på resultatnivåerna. Framförallt märktes den på att ”topparna kapades”, dvs att de riktigt långa kasten försvann helt: Under de åtta sista åren med ”gamla-gamla” spjutet (1983-1990) varierade världsårsbästat mellan 73.08 och 80.00 men under de följande åtta åren med ”gamla-nya” spjutet (1991-1998) låg det i stället i intervallet 69.42–72.12!

Problemet är att den första redskapsändringen sammanföll i tiden med två omvälvande händelser i idrottshistorien: ”Muren” föll och med den kraschade den tidigare så dominanta östeuropeiska statsidrotten och samtidigt ”föddes” det moderna internationella anti-dopingarbetet som en reaktion på Johnson-skandalen i OS 1988.

Båda dessa faktorer sänkte resultatnivåerna över hela linjen, inte minst på den kvinnliga kastsidan. I diskus t ex låg årsbästana 1983-1990 mellan 71.10 och 76.80 för att sedan 1991-1998 hamna i intervallet 68.14-71.68.


Effekten väldigt överskattad

Så det är omöjligt att i spjut entydigt urskilja vad som berodde på redskapsändringen och vad som berodde på de två andra faktorerna. Men även om man lägger allt på redskapsändringen blir effekten inte större än att det totala tappet runt 65 meter ökade med någon procent från 2½-3 % till 3½-4 %.

Dvs även om Obergföll i testen kastade med ett ”gammal-gammalt” spjut var den till 8.6 % fastställda effekten överskattad med en faktor två. Dvs att det för Obergfölls pers skulle handla om en effekt på tre och inte som programmet påstod sex meter!

100% fel är allt annat än försumbart, det handlar i stället om en direkt desinformation.


 

Andre De Grasse och stybben


Om den olyckliga hanteringen av ”Obergföll och spjutet” med litet god vilja kan förklaras – men knappasts ursäktas – av otillräcklig specifik kunskap om spjutkastning var hanteringen av jämförelsen mellan André De Grasse och 1930-talets Jesse Owens att beskriva närmast som bedrägeri.

För den bana som De Grasse i testen sprang på hade inga som helt likheter med de stybbanor som Owens tävlade på. Det underlag som De Grasse bestods var ju inte ens stybb utan bara lös torr sand där inga spikar i världen kunde ha gett fäste för det för sprint helt fundamentala frånskjutet.

Att inte professor Haake såg – eller brydde sig om – detta är helt obegripligt. Visserligen är stybbanor något som dagens människor nästan bara hört talas om och aldrig upplevt i praktiken, men det finns ju bilder och filmer (och äldre personer som kan berätta).


Något helt annat än stybb

Visst kunde stybbanor var ”tungsprungna” om det hade regnat mycket men faktum är att de på tävlingsarenor sköttes så minutiöst att de gav ett häpnadsväckande fast underlag. Och eftersom de användes långt in på 1960-talet fanns det löpare som sprang mycket snabbare än Owens manuella 10.3 på underlaget.

1964 t ex gjorde Bob Hayes 10.06 eltid på en ”uppsprungen” innerbana när han vann OS-guld i Tokyo och 1968 vann Jim Hines USA-mästerskapen på 10.03, samma år som han sedan gjorde 9.95 på hög höjd och allvädersbana i Mexico-OS.

Att då en test ca halvseklet senare av en löpare som gjort 9.91 (9.75 med aningen för stark medvind) och tagit medalj på VM (och som året efter skulle ta medalj på OS) skulle resultera i 11 blankt manuellt är fullständigt befängt. Så befängt att professor Haake omedelbart skulle ha insett att något måste ha blivit väldigt fel i testupplägget.


Rätt sorts skor men fel sorts bana

Har man lagt resurser på att nytillverka ett par spikskor av samma typ som användes på Owens tid borde man också lagt samma typ av möda på att hitta och använda en bana som var någorlunda likvärdig med den Owens sprang på när det begav sig.

För 11.0 manuellt var ju en tid som för ca 50 år sedan inte ens hade gett en plats på topp-25 i en svensk årsbästalista! Skulle alltså André De Grasse när han var bevisat medaljkapabel på globala mästerskap 2016 vara mycket sämre än inte bara fenomenet Owens utan också Sveriges 25:e bäste på distansen i mitten på 1960-talet?


En vinnare på Diamond League men en nolla historiskt?

Som sagt: Visst krävde TV-formatet och målgruppen (idrottsintresserad allmänhet) att man inte grottade ned sig i alla detaljer (som t ex den om att kvinnliga spjutetpå 1990-talet ändrades i två etapper) utan var tvungen att förenkla och ”popularisera”.

Men förstås aldrig till priset av att slutsatserna man presenterade var sakligt falska och därmed direkt missvisande. Även om det kan upplevas som ”bra TV” att De Grasse modell 2016 skulle ha utklassats av Owens modell 1935 får sådana hänsyn aldrig tillåtas övertrumfa sanningen.

I synnerhet inte i ett program som gjorde anspråk på att vara vetenskapligt och dokumentärt.