Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Fredag 16 november 2018

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


En annan slags rättstavning:

Om vägen till 6.05
 

av A. Lennart Julin
bilder: Deca Text & Bild



Två som måste ha ett perfekt fungerande samarbete: Hopparen och staven!

Stavhoppet är en av ganska många ”redskapsgrenar” i friidrotten – vi har ju de fyra kasten plus häck- och hinderloppen. Men den skiljer sig från alla de andra på ett fundamentalt sätt: I kast och häck/hinder har redskapen sina givna format som individen måste anpassa sig till men i stav är det tvärtom, dvs det är staven som måste anpassas till individen.

Och inte bara det: Man måste vid sidan av hopphöjden, hopparens egen fysik (längd, vikt, snabbhet, dagsform, adrenalinpåslag osv) och tävlingsförloppet även ta hänsyn till de yttre betingelserna (framförallt vind, temperatur och ev nederbörd). De allra flesta av dessa faktorer är inga konstanter utan sådant som ofta fluktuerar kraftigt även under pågående tävling.

Detta i sin tur medför att hopparen måste vara beredd att byta stav mer än en gång under en tävling och det gäller alltså att i varje given situation känna/förstå vilken stav som skall användas. Plus att ha förmågan att anpassa tekniken till resp stavs egenskaper. Men inte nog med det: Man måste ha med sig tillräckligt med stavar för att kunna hantera alla situationer – såväl sämre som bättre än ”normalt” – som kan uppstå.

Eget ansvar att ha rätt stavar

Andra typer av redskap tillhandahålls på plats av arrangören, men eftersom stavarna är så personliga måste den aktive själv ha med sig sina egna till tävlingarna, Det är samtidigt inte praktiskt genomförbart att resa runt mellan tävlingarna med 20-25 stavar så det gäller att göra ett hanterligt urval. För de absoluta topphopparna handlar det väl om fem till sju olika stavar.

Det gäller att välja rätt för varje hopp i varje tävling!

Det är i princip två saker som kan varieras hos staven: Dess längd och dess flex. Det senare ett mått på hur böjlig staven är (högre flex = mjukare stav). För att kunna hoppa riktigt högt behöver staven vara både lång och styv, men samtidigt får den inte vara så lång att man inte klarar av att springa fort med den i ansatsen och inte heller så styv att man inte orkar få böj på den.

Det här är valsituationer som varje stavhoppare ställs inför hela tiden vid varje enskild tävling och det är alltså inte så konstigt att ”nollningar” (dvs att man inte klarar ingångshöjden) är betydligt vanligare i stav än i höjd. Inte minst plötsliga väderomslag kan ju göra att man egentligen skulle ha behövt en stav man inte ens har med sig till tävlingen. Risken för att man felbedömer den egna ”ögonblicksformen” finns förstås också där.

Dessutom finns det en problematik att ställa om sig vid ett stavbyte under pågående tävling. Plötsligt har man en stav med andra egenskaper – längre och/eller styvare – som därför ”uppför sig” på ett annat sätt än staven man hoppade med alldeles nyss. Det är därför ganska naturligt att det inte sällan blir en rivning direkt efter bytet.

Erfarenhet + förmåga att värdera "läget"

Någon färdig ”lärobok i stavval” med svar på alla frågor finns inte utan det handlar primärt om att utveckla den egna praktiska erfarenheten genom att hoppa mycket under alla slags betingelser med olika stavar.

Självklart kan man lära sig mycket av andras erfarenhet – att utbilda de aktiva i ämnet är ju en av coachens huvuduppgifter – men bara man själv vet ju hur ”ögonblicksformen” och adrenalinpåslaget känns när det handlar om avgörande hopp på personlig maxnivå i viktiga tävlingar.

En som uppenbarligen gjorde kloka stavval i i EM-finalen i Berlin var Mondo Duplantis. För går man igenom en tävling med bara en rivning på totalt nio hopp och avslutar med att klara sex raka höjder – de tre sista dessutom personbästan och även världsårsbästan – har man uppenbart lyckats synnerligen väl med stavvalen.

Har funnits med under hela resan och var förstås på plats i Berlin.

Det kan därför finnas anledning att titta litet närmare på vilka val han faktiskt gjorde. Så friidrott.se kontaktade tränaren/pappan Greg Duplantis som från coachläktaren inte var bara en passiv åskådare till Mondos hela tävling. Vi såg också en hel del tankeutbyte – via teckenspråk - under tävlingen!  

Hur många stavar hade Mondo med sig till finalen i Berlin?

ꟷ Hela sommaren har han haft samma sju stavar – så många som får plats i fodralet – med sig till tävlingarna. Alla stavar används förstås inte lika mycket. Hans ”huvudstav” under säsongen har varit en som är 5.10 lång med flexen 14.0.

ꟷ Det var t ex den som han använde på Bauhausgalan (seger 5.86) och i Paris (2:a 5.90). Och när hans egna stavar inte kom fram till London (3:a 5.86) hoppade han med en likadan han fått låna av Lavillenie.

ꟷ Det var också den största stav han hade använt på en stadionarena före EM. På bara två tävlingar i väldigt gynnsamma betingesler – Texas Relays tidigt i våras (3:a 5.92) och Montreuil i juni (1:a 5.91) – hade han hoppat med en större stav – 5.20/13.7.


Det var alltså bakgrunden vad gäller stavar med vilken Mondo kom till EM-finalen. Där visade sig lyckligtvis vädret inte ställa till några problem alls för någon: Inget regn, stabil behaglig temperatur och hyggligt stabil svag medvind innebär att väderfaktorn inte var en variabel hopparna var tvungna att förhålla sig till. De kunde fokusera helt på de personliga faktorerna: Dagsform, ögonblicksform, ”känsla” och ”taggning”.

Man måste kunna springa fort med den!

Så hur gick då Mondo tillväga med sina stavval?

ꟷ Han började på 5.50 med sin normala startstav som är 5.10/14.6. Redan till 5.65 gick han upp till 5.10/14.3, en stav som han faktiskt hoppat 5.80 med vid flera tillfällen. Men den visade sig alldeles för mjuk så han missade nästan 5.65.

ꟷ Sedan stod han över till 5.80 och det normala hade varit att han då bytt till den 5.10/14.0-stav som han använt på alla de stora galorna tidigare under sommaren. Men han ville gå direkt på 5.20/13.7, alltså den stav han tidigare hoppat med bara två gånger i extremt bra förutsättningar.

ꟷ Han missade första försöket på 5.80 men sedan tog han fem raka höjder – 5.80, 5.85, 5.90, 5.95 och 6.00 – med den staven! Inför 6.05 bytte han stav igen – till den allra tuffaste han hade med sig, en 5.20/13.4 som han aldrig tidigare använt.

Och man måste kunna få rätt böj på den!

Ja, ”6.05 med luft”-hoppet gjordes alltså med en stav Mondo aldrig tidigare använt! Hur kan något sådant vara möjligt?

Kunde någon betraktare som upplevde det klockrena hoppet föreställa sig något annat än att han använde en stav som han var van vid och bekväm med? 

ꟷ Det har faktiskt hänt förut att han hoppat med nya stavar i avgörande lägen. På Junior-VM i Bydgoszcz 2016 tog han bronset tack vare 5.45 i sista försöket med en helt ny stav. Och i vintras i Reno visade sig alla hans egna stavar för klena så då fick han inför sista på 5.83 låna en stav som var både längre och hårdare än någon han tidigare hoppat med.

ꟷ Den förändring som är svårast att hantera är längden på staven eftersom det gör att böjen reagerar annorlunda. Ofta tar det flera tävlingar att vänja sig, ibland uppåt en halv säsong.


Och man måste när den rätar ut sig kunna ta tillvara
all energi som man "stoppat" in.

Men vad var den förklaringen till att Mondo kunde hoppa med så mycket tuffare stavar på EM än tidigare under säsongen?

Han hade ju gjort ett antal stora tävlingar mot ungefär samma motstånd tidigare under säsongen? Handlade det om någon teknisk detalj som plötsligt funkade eller var det ”mästerskapsadrenalinet” eller ....?

ꟷ Visst var han väldigt taggad. Att ta medalj på EM har varit ett huvudmål för hela året. Träningsplanen som Helena hade lagt upp hade också varit inriktad specifikt på en fysisk formtopp vid EM, och den planen fungerade uppenbart.

ꟷ Kombinationen av att vara i riktig bra form fysiskt, väldigt taggad mentalt och en bra (men inte perfekt ...) teknik gjorde att det blev höga hopp.

ꟷ Om man som stavhoppare kan klara en viss höjd ”varje dag” kan man göra ett par-tre dm högre en riktigt bra dag. Mondo hade hoppat 5.80+ hela sommaren i varierande förhållanden, så 6.00 var ingen jätteöverraskning för mig. Men 6.05 var en väldigt trevlig överraskning!



Ullevi 2010 ....




... och Tingvalla åtta år och ca två meter senare