Fredag 22 augusti 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Fredrik Trahn
010-476 53 31
070-913 67 96
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter

Vart är brittisk friidrott på väg?

Symboliserar Nicola Sanders framgångsrikt offensiva insats på 400 meter vid inomhus-EM i Birmingham en nytändning för brittisk friidrott efter den rejäla generationskiftessvackan?

På de 16 internationella mästerskap på juniornivå som hölls 1998-2005 erövrade Storbritannien 120 medaljer. Över en tredjedel (43) utav dem var guld och ändå har landet haft obeskrivligt svårt att upprepa framgångarna på seniorsidan.


På VM i Helsingfors, fick nationen nöja sig med ett guld, Paula Radcliffes i maraton, och EM i Göteborg slutade också med ett endaste guld - som kom först på avslutningsdagen genom den korta stafetten. Fyra andra medaljer under den dagen, totalt elva under EM, räddade nationen från att registrera det sämsta mästerskapet på 40 år.

Korta stafettlöparna - här sista växeln där Marlon Devonish lämnar över till Mark Lewis-Francis - räddade nödtorftigt den brittiska äran med sitt guld den allra sista tävlingsdagen.


Frågan är också om britterna klarade av att satsa på två mästerskap under samma år. Av de 18 medaljörerna på Samväldesspelen i mars var det bara en - häcklöparen Andy Turner - som lyckades upprepa medaljbedriften i Göteborg.

En intressant detalj är att britterna vann stafetten även för fyra år sedan, men blev sedan fråntagna guldet när Dwain Chambers erkände att han varit dopad under EM i München. Nu var han tillbaka, om än inte välkomnad av alla lagkamrater. Han kommer aldrig att få vara med i ett brittiskt OS-lag eftersom den som fällts för doping är bannlyst från olympiska spel enligt det brittiska regelverket.

Segertiden i Göteborg 38.91 var dessutom den långsammaste sen den elektroniska tidtagningen infördes på EM, 1974. Ytterst svag konkurrens var alltså den bärande anledningen till den enda finalvinsten för ett land som radat upp 82 guld på de tidigare mästerskapen, varav 14 på de senaste två!

Man får gå tillbaks till 1978 för att hitta en lika mager brittisk segerskörd, då vann Steve Ovett 1500 meter. Och letar man efter senast det inte blev något individuellt EM-guld för britterna får man gå ända tillbaka till ... nej, det har faktiskt aldrig tidigare hänt (bortsett från premiär-EM 1934 då britterna inte ens deltog)! Krisen nu illustrerades också tydligt av fredagens finalpass som gick utan att en enda britt var med - det hade inte hänt på 68 år!

Vad sa då de egna medierna om misslyckandet?


Kelly Sothertons dröm om framgång i sjukampen sprack återigen i denna den sjätte grenen. Nu blev hon till slut inte bättre än sjua totalt efter att i spjut ha kommit överlägset sist av de 26 deltagarna.

Tom Fordyce och Sarah Holt på BBC konstaterar att landet kom på bara tionde plats i medaljligan trots att ingen annan nations aktiva tar emot tillnärmelsevis lika stora bidrag, över 80 miljoner kronor årligen. Den nye sportchefen Dave Collins har fått utstå mycket kritik.

Dels över ett tiogradigt betygsystem som skulle bedöma de aktivas EM-insats och lämnas ut till pressen innan de aktiva fått ta del utav dem, dels för det kontroversiella beslutet att anlita Linford Christie som mentor.

En utnämning som inte gillades av bland andra Paula Radcliffe. Världsrekordhållerskan i maraton är så kritisk över det brittiska förbundet att hon valt att inte skriva på det kontrakt som hade gett henne del av de ymniga bidragen (hon har det visserligen tillräckligt väl förspänt ändå).

Men alla kontroverser till trots sade sig Collins vara belåten över de elva medaljerna i Göteborg. Det var faktiskt fler än vad man hade satt upp som mål:

- Jag vet att vi är svaga, men jag är nöjd med det som vi uträttade i Göteborg och att vi rör oss i rätt riktning, enligt den plan som vi har lagt fram.

Manliga 5000m illustrerade ganska väl att detta var EM:et där britterna aldrig nådde riktigt ända fram: Mo Farah var bara nio hundradelar bakom segerjublande spanjoren Jesus Espana.


Grundproblemet är att när de ålderstigna dominanterna lade av fanns det uppenbart ingen som kunde axla deras fallna mantlar. Linford Christie, Steve Backley, Colin Jackson och långa stafettlaget kunde upprepa EM-segrarna tre, fyra gånger. Det är slående att ingen av de tretton som blivit junioreuropamästare under 1999 till 2005 upprepat guldet som senior.

Vid Inomhus-EM på hemmaplan i mars toppade britterna - om än i avsaknad av stora delar av europaeliten faktiskt medaljtabellen med sina fyra guld och i Birmingham fanns vissa tecken på att trenden kan vara på väg att brytas:

2005 års junioreuropamästare på 100 meter Craig Pickering blev på 60 meter bara besegrad av träningskamraten Jason Gardener - ännu en av den förra generationens mästerskapsspecialister

31-årige Gardener har ju på åtta inomhus-EM och inomhus-VM sedan 1998 tagit fem guld, ett silver och två brons.

Jämför det med Mark Lewis-Francis, som efter att som tonåring ha vunnit allt i mästerskapsväg (ungdoms-VM, junior-VM och junior-EM) plus ha tagit silver på 60m vid inomhus-VM för seniorer inte förrän i somras på Ullevi nådde sin första individuella seniorfinal (EM, VM eller OS) på 100 meter (diskret femma)!

Äntligen igen: En brittisk juniorsprinter som når pallen också som senior!

Ett f d underbarn som däremot nu tycks ha tagit steget upp till stabil seniorelit är Mo Farah, som följde upp silvret på 5000 meter på Ullevi med att vinna Terräng-EM i december och med att bli 11:a och klart bäste europé vid Terräng-VM häromveckan.

Det ska också bli intressant att följa Rhys Williams, som vunnit 400 meter häck på såväl JEM som JEM22 och som radat upp alla sina bästa lopp i mästerskap. I Göteborg räckte det till ett otippat brons, en av de få positiva överraskningarna i brittisk landslagsdräkt på Ullevi. De övriga var Greg Rutherford som knep längdsilvret i sitt första seniormästerskap samt 800-meterslöparna Rebecca Lyne och Sam Ellis.

Nu i Birmingham var 400m-suveränen Nicola Sanders ett verkligt stort utropstecken. Efter att ha satsat på långa häcken ända fram till i somras tycks Sanders nu som 25-åring ha hittat sin rätta gren. Däremot känns det svårare att dra några långa växlar på den extremt ojämne Phillips Idowus trestegstriumf.

Två brittiska flaggor på ärevarv i Birmingham efter Phillips Idowus (pannband) och Nathan Douglas dubbelseger i tresteg. Men vinnaren Idowu är ingen spännande nykomling utan en rutinerad 29-åring som var i final redan på Sydney-OS 2000!


Nu står brittisk friidrott inför ett vägskäl. Dave Moorcroft som lett skutan i närapå tio år aviserade sin avgång efter EM. Förbundet bestämde sig för att två män skull dela på rodret. Det tog nästan ett halvår att hitta den förste, en ordförande.

Först försökte man övertyga gamla stjärnor, som alla tackade nej. Seb Coe hade fullt upp med att leda arbetet inför OS 2012 i London. En av hans främsta rivaler på löparbanan, Steve Cram, ville inte lämna sitt uppdrag som kommentator på BBC. Efter att även OS-medaljören Brendan Foster avböjt, trots att han byggt upp världens största halvmara efter sin aktiva karriär, vändes blickarna i stället mot finansvärlden.

Motionären Ed Warner ville gärna leda det arbete som de långt mer meriterade löparna tackat nej till. Warners erfarenhet av friidrottsvärlden sträckte sig inte längre än fem år bakåt i tiden då han började jogga för hälsans skull. Men den springande punkten var att han däremot meriterat sig som aktiemäklare som avancerat till de högsta styrelseposterna för flera stora finansaktörer.

I de maktsfärerna hittade han också sin parhäst, den generalsekreterare som ska leda det dagliga arbetet och förstå sig på hur man ska använda en stinn kassa till att utveckla de många talangerna till fullfjädrade stjärnor. Niels de Vos var marknadsdirektör vid de lyckade Samväldesspelen i Manchester. Sedan blev han boss för Englands bästa rugbylag. Det är ett tufft jobb att leda brittisk friidrott.


 

text: Lorenzo Nesi, foto: Hasse Sjögren