Tisdag 23 september 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Fredrik Trahn
010-476 53 31
070-913 67 96
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter

Den svenska drömmilshistorien

 
Det finns drömgränser - och så finns "Drömmilen"!
 
Så här något halvsekel senare är det omöjligt för den som inte själv var med att förstå magin som en gång omsusade begreppet "Drömmilen", dvs prestationen att springa en engelsk mil (1609.336 m) på mindre än fyra minuter. Det nuvarande världsrekordet ligger ju på 3:43 och dessutom arrangeras numera nästan inga "majllopp". Det enda synliga undantaget i stora sammanhang är "The Dream Mile" på Bislett Games.
 

Men då i mitten av det förra århundradet såg verkligheten helt annorlunda ut. I den engelskspråkiga världen - som då var kraftigt marknadsledande i friidrott - härskade fortfarande yards- och milesystemet: Sprinterna sprang 100 yards (91.44 m), 400m benämndes även i meter-Europa gärna "kvartsmil" och på medeldistans var engelska milen utanför mästerskap och landskamper nästan vanligare än 1500m.

Illustrativt är också att - som framgår av bilden ovan - den legendariske friidrottsskribenten Sven Lindhagen 1960 alltså gav ut en hel bok på 187 sidor med titeln "Dan Waern - vägen till drömmilen"!

Yards- och milesträckorna sprangs då ganska flitigt också hos oss, inte minst eftersom det gav dubbla möjligheter till att sätta rekord, man kunde springa 2 miles ibland i stället för vanliga 3000m, 880 yards i stället för 800m osv. Med tiden tynade dock intresset och det dog i princip helt när dessa sträckor ströks ur världsrekordlistorna i mitten på 1970-talet.

Fast ändå var det något alldeles speciellt med just en engelsk mil, för vid rensningen fick "majlen" som enda sådan sträcka behålla världsrekordstatusen. På något sätt kände beslutsfattarna uppenbart att sträckan hade en för stark egen identitet i friidrottens själ för att med ett penndrag förpassas till historiens soptunna.

Att just "drömmilen" kom att bli "drömgränsernas drömgräns" har förmodligen flera samverkade orsaker. Den viktigaste dock säkert att grenen var så stor och att det handlade om den enda drömgränsen någonsin. I många grenar har "drömgräns" blivit nästan banalt därför att steget mellan de "jämna siffrorna" är för kort (typ 2.10, 2.20, 2.30, 2.40 i höjdhopp). Men så var det sannerligen inte i drömmilsfallet: Fem minuter passerades direkt människan började tävla och tre minuter skulle aldrig någonsin kunna uppnås. Det var alltså en verklig "1-gång-och-aldrig-mer" drömgräns.

Till detta skall läggas att det handlade om fyra hela varv (på en 440 yardsbana) som skulle avverkas på i snitt under en minut. Det gjorde det hela väldigt tydligt, lättfattligt och konkret för både aktiva och publik, det fanns inga konstigheter eller om och men.

Fast det som till slut verkligen trissade intresset var att gränsen kändes retfullt nära i ungefär ett decennium innan vallen slutligen genombröts av britten Roger Bannister våren 1954. Framförallt var det "Gunder och Arne"-epoken under första halvan av 1940-talet som tände intresset och spekulationerna. Hägg och Andersson tog ju på bara ett par år världsrekordet från 4:06 ända ned till 4:01.

Man kan förstås aldrig veta vad som hade hänt om de två inte efter säsongen 1946 hade blivit avstängda på livstid för brott mot amatörreglerna, men någon garanti för att de nått drömmilen om de fått fortsätta finns inte. Sett så här på avstånd tyder faktiskt mycket på att de två redan hade passerat toppen på sina karriärer.

Fast å andra sidan: Om man analyserar uppläggen av deras bästa lopp så blir man närmast chockad av hur otroligt illa de disponerade sina krafter. Trots att man redan på den tiden gärna talade om "den jämna fartens triumf" var rekordloppen skrämmande ojämnt upplagda med en våldsam rusning i början och tunga, tunga ben på slutet:

Arne Andersson 4:01.6 (1944): 57.1 - 59.6 - 62.9 - 62.0
Gunder Hägg 4:01.4 (1945): 56.6 - 61.9 - 61.2 - 61.6

Allt Gunders fokus tycks ha legat på att försök knäcka Arnes spurt med hårdkörning från början och tydligen vågade Arne aldrig välja taktiken att strunta i vansinnesrusningen i början och "göra sitt eget lopp". Att ingen av dem heller prövade på ett sådant upplägg på egen hand förvånar än mer. Men en sak visar mellantiderna: Båda två var fysiskt kapabla till att med ett vettigare upplägg springa engelska milen på 3:57/3:58. Framförallt Gunder i 1942 års form.

Men det blev alltså aldrig av och det kom som sagt att dröja ända till maj 1954 innan britten Roger Bannister blev den första drömmilaren. Det som förvånar där är att han - trots att det var ett minutiöst planerat rekordförsök utan reell konkurrens - också hade ett ganska risigt upplägg: 57.5 - 60.7 - 62.3 - 58.9. Skillnaden mot svenskarna tio år tidigare var att Bannister efter det sega tredjevarvet kunde rädda situationen med en hygglig spurt.

Även om det aldrig någonsin blev någon "Bannister-effekt" (dvs att hans genombrott av den påstått mentala barriären utlöste en formlig störtflod av efterföljare) annat än i vissa idrottspsykologiska läroböcker väcktes ganska snart förhoppningarna om en svensk drömmilare och den självklara kandidaten var Dan Waern.

Redan som 23-åring 1956 slog han Häggs 1500m-rekord och sprang på 3:42.0, en tid som faktiskt var värd klart under 4:00 på engelska milen. Fast en tid senare samma sommar förlorade Waern rekordet till Ingvar Ericsson som spurtvann på 3:41.2 mot 3:41.4. Så egentligen hade vi två löpare med bevisad kapacitet för att kvala in i "The Bannister Club" som man då benämnde alla drömmilare.

Men ändå upplevde nog alla att det var Dan Waern som skulle göra det och i början på juli 1957 var det dags för en seriös attack vid en gala på Slottsskogsvallen i Göteborg. I sikte fanns faktiskt även världsrekordet 3:58.0. Men draghjälpen räckte inte riktigt till, Dan fick springa nästan hela andra halvan själv och klockorna visade retfulla 4:00.1!

Drygt två veckor senare - den 19 juli - prövade han igen vid en gala på Stockholms Stadion och även om upplägget inte heller den här gången var speciellt gynnsamt - farten sjönk så kraftigt i början på tredje varvet att Dan fick köra solo från ca 1000m. Men skillnaden mellan honom och föregångarna Gunder och Arne var att han hade förmågan till en kraftig tempohöjning på slutvarvet.

Ty faktum är att han efter 57.8 - 60.8 - 62.8 låg nästan två sekunder långsammare än Gunder och Arne i deras rekordlopp. Men Waern plockade fram 57.9 som avslutning och nådde drömmilsmålet - 3:59.3! Därmed blev han 15:e löpare i världen att underskrida magiska 4:00.

Den alltid flitigt tävlande Waern hann med ytterligare sju drömmilar innan hans karriär fick ett abrupt slut hösten 1961, då han precis som föregångarna på 1940-talet diskvalificerades på livstid för överträdelse av amatörreglerna. Läs vår 50-årsjubileumsintervju med Dan Waern!

Det skulle komma att dröja ganska precis tio år från den första svenska drömmilen till dess andre svensk lyckades. Det var Ulf Högberg på DN Galan 1967 och senare samma år kom nr 3, Anders Gärderud. Just DN Galan och mileloppet om klassiska Dicksonpokalen fungerade sedan som huvudsaklig leverantör av nya svenska drömmilare. Men när DN Galan på 1980-talet bytte till 1500m dog majlen i praktiken ut i svensk friidrott.

Det ser man tydligt av den nedanstående statistiken över samtliga svenska drömmilare. På de sista tjugo åren har som synes bara en enda tillkommit - Patrik Johansson i Växjö 1999. Läs vår intervju med Patrik Johansson!

Den ende som senare varit i närheten är faktiskt Mustafa Mohamed när han på MAI-galan 2005 noterade 4:00.02!

Listan nedan omfattar alltså bara 10 personer - och då skall man veta att vi har haft 40-talet löpare som på 1500m gjort tider av motsvarande klass, men som i de flesta fall alltså aldrig sprungit engelska milen på allvar. Av de totalt 32 svenska drömmilstiderna har pionjären Waern flest med 8, följd av Ulf Högberg 7, Anders Gärderud 5 och Lars Ericsson 4.

Och allting började alltså för precis 50 år sedan - den 19 juli 1957!

 

Alla svenska drömmilar

   
 
     
 
3:59.3m Dan Waern
17jan33
  1 Stockholm/S
19. 7.1957
3:59.7m Waern
 
  1 Malmö
6. 8.1957
3:59.6m Waern
 
  1 Göteborg
26. 8.1957
3:58.5m Waern
 
  1 Malmö
4. 9.1957
3:59.2m Waern
 
  1 Västerås
12. 8.1959
3:59.7m Waern
 
  1 London, GBR
30. 9.1959
3:59.0m Waern
 
  2 Malmö/S
20. 9.1960
3:58.9m Waern (8)
 
  1 Stockholm/S
1. 9.1961
3:59.8m Ulf Högberg
21jan46
  2 Stockholm/S
4. 7.1967
3:58.6m Anders Gärderud
28aug46
  1 Malmö
24. 8.1967
   
 
     
 
3:58.9m Högberg
 
  2 Malmö
24. 8.1967
3:57.6m Högberg
 
  2 Stockholm/S
6. 7.1971
3:59.8m Gärderud
 
  4 Stockholm/S
6. 7.1971
3:57.8m Gunnar Ekman
18jun43
  4 Stockholm/S
5. 7.1972
3:59.0m Högberg
 
  7 Stockholm/S
5. 7.1972
3:57.18 Gärderud
 
  5 Stockholm/S
2. 7.1973
3:59.23 Ekman (2)
 
  6 Stockholm/S
2. 7.1973
3:54.52 Högberg
 
  2 Stockholm/S
1. 7.1974
3:56.7m Högberg
 
  5 Helsinki, FIN
1. 8.1974
3:54.45 Gärderud
 
  5 Stockholm/S
30. 6.1975
   
 
     
 
3:57.05 Högberg (7)
 
  1 London, GBR
4. 7.1975
3:56.04 Gärderud (5)
 
  6 Stockholm/S
9. 8.1976
3:57.96 Rolf Kårevik (1)
6feb52
  8 Stockholm/S
4. 7.1977
3:57.78 Björn Nilsson (1)
11jan56
  3 London, GBR
9. 9.1977
3:59.00 Lars Ericsson
11nov57
  8 London, GBR
9. 9.1977
3:57.67 Ericsson
 
  6 Stockholm/S
3. 7.1978
3:59.1 Ericsson
 
  5 Berlin, FRG
18. 8.1978
3:59.32 Ericsson (4)
 
  5 London, GBR
15. 9.1978
3:57.23 Jan Persson
1jul61
  7 Oslo, NOR
7. 7.1982
3:59.23 Persson (2)
 
  4 Oslo, NOR
23. 8.1983
   
 
     
 
3:55.17 Johnny Kroon (1)
6jan60
  5 Berlin, FRG
15. 8.1986
3:59.21 Patrik Johansson (1)
28jul72
  1 Växjö
10. 8.1999
 

Anm 1: Själva uttrycket "drömmil" finns märkligt nog inte alls i den engelskspråkiga världen. Där har man i stället alltid använt benämningen "The four minute mile" för detta ändamål. Så frasen "The Dream Mile" dök förmodligen först upp i engelskan när arrangörerna i Oslo på 80-talet valde det som namn på loppet som fungerade som spektakulärt slut på Bislett Games!

Anm 2: Hur avigt man disponerade rekordloppen "på den gamla goda tiden" illustreras väl av upplägget för det nu gällande världsrekordet - 3:43.13 av Hicham El Guerrouj 1999. Hans fjärdedelar gick nämligen på 55.1 - 56.5 - 56.3 - 55.2 och han jagades ända in på mållinjen av kenyanen Noah Ngeny!

Jim Ryuns solovärldsrekord på 3:51.1 år 1967 (dvs för 40 år sedan) är också intressant: 59.0 - 59.9 - 59.7 - 52.5! Ryun var alltså tio sekunder snabbare i mål än Gunder/Arne trots att han var bara en sekund före när klockan ringde!

Det finns även uppgifter om att Waern i sin sista drömmil 1961 skulle ha passerat 3/4 av sträckan på 3:07.0 och alltså avverkat slutvarvet på 51.9!