Onsdag 3 september 2014

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se
 

Generalsekreterare & Ansvarig utgivare

Anders Albertsson
010-476 53 50

Redaktionen
friidrott.se

A. Lennart Julin
redaktör
08-30 13 33

Information och
media

Fredrik Trahn
010-476 53 31
070-913 67 96
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter

Den amerikanska renässansen


text: Lorenzo Nesi
foto: Deca Text & Bild

 

Kenya, Eritrea och USA delade på medaljerna vid halvmarathon-VM i Birmingham.

 

Den sista dagen på VM i Berlin sprang tre amerikanskor finalen på 1500 meter och slutade alla på resultatlistans övre halva. Därmed bräckte de sina landsmän, som även de fått med tre finalister, men med mindre lyckad utdelning.


Det kanske inte låter så konstigt att världens främsta friidrottsnation får med maximala tre deltagare i en final (USA ställde visserligen upp med fyra män då regerande mästaren Lagat hade ett frikort), men faktum är att medan det är relativt vanligt på sprintsträckor, så sker det alltmer sällan i den globaliserade friidrottens övriga grenar.

De amerikanska kvinnorna hade exempelvis misslyckats med att ta sig till finalen på 1500 meter under fyra VM i rad. Men i sommar visade de redan före VM en helt ny självsäkerhet, offensiv löpning som de uppenbarligen hade grund för.

Dubbelsegrar i Lausanne och på DN Galan kombinerades med minst lika stora framgångar på 800 meter. På Stadion fick vi till och med uppleva en amerikanska först i mål på 5000 meter. VM-framgången följdes direkt upp i Zürich med tre av de fem första platserna.

När Meb Keflizighi härom söndagen vann New York City Marathon som förste amerikan på 27 år var det den naturliga slutpunkten för ett tävlingsår då USA visat att det är det enda landet i västvärlden som inte kapitulerat för Östafrikas dominans inom långlöpningen.

En majoritet av jänkare i toppen – sex av loppets tio första – framhävde återigen att det inte var en enskild löpares insats utan resultatet av en medveten satsning i en gren där två tredjedelar av världstoppen annars kommer från Kenya. Vår världsdels främste smyger in sju sekunder innan porten stängs vid 2:10. Ett kvartssekel tillbaka i tiden var det fem gånger fler européer som klarade det, för sex år sen var de 15.

 
Christin Wurth Thomas - suverän vinnare på DN Galan och VM-5:a


Det är alltså uppenbart hur den östafrikanska explosionen (endast fyra av de 95 afrikanerna under 2:10 i år är inte därifrån) samtidigt tryckt tillbaka den övriga världen. Den ekonomiska attraktionen ska inte underskattas. Medan stadsloppens prispengar lockat allt fler kenyaner, som i vissa fall kan svepa över hela prislistan, har tendensen inte varit lika tydlig på de internationella mästerskapen förrän ifjol, då Afrika belade sju av de åtta första platserna på OS-maran.

Intressant nog var det amerikanerna Dathan Ritzenhein och Ryan Hall som följde närmast därefter. De har blivit två av frontfigurerna för den amerikanska pånyttfödelsen. Gemensamt för dem – förutom födelseåret 1982 - är att båda slog igenom tidigt, i synnerhet Ritzenhein, som klev upp på samma juniorpall som Kenenisa Bekele på Terräng-VM för åtta år sedan.

I år har Ritzenhein slagit igenom med sjätte plats (bäste ickeafrikan) i VM-finalen på 10000 meter, under 13 minuter på halva distansen och brons på höstens Halvmaraton-VM, där det amerikanska laget var ytterst nära att putta ner Etiopien från prispallen. Detta i ett mästerskap som Europa knappt deltar i längre.

På väg mot VM-bronset på halvmarathon.

Men steget till en seniorkarriär har alltid varit vanskligt i ett land där friidrotten nästan uteslutande är knuten till den högre skolvärlden. Väl ute från universitetens stipendiefamn väntar en mycket osäker tillvaro där det i bästa fall går att ro hem ett skokontrakt. Därutöver får man tjäna sitt uppehälle i första hand på de stora stadsloppen, som numera också är översköljda av östafrikaner.

För dem som inte redan är i den absoluta världseliten, med större sponsorkontrakt och välrenommerade agenter som leder in till de europeiska galorna och såväl start- som prispengar, är det svårt att stå emot ett annat karriärval. Det är mer givet för den som har en universitetsexamen att börja "jobba på riktigt".

Läs till exempel den mycket sedelärande resumén av Sally Meyerhoffs sommar. Det är en 25-åring vars meriter motsvarar den yppersta svenska elitens, men som till skillnad från dem inte har någon förening att söka sig till. Jakten på prispengar ser dock ut att spela en lite väl stor roll i hennes tillvaro för att det ska vara befrämjande för den bästa utvecklingen.
 

Meyerhoff har därför tagit samma beslut som stjärnorna Ritzenhein, Hall och Keflizighi, att ansluta sig till någon av de grupper som samlats för gemensam träning i ett land som annars saknar klubbsystem när de aktiva lämnat skolvärlden. Det amerikanska friidrottsförbundet USATF stödjer grupperingar på sju orter. Ett system som finansieras bland annat med hjälp av donationer, i storleksordningen från 50 till 25 000 dollar. Det senare berättigar till att adoptera en aktiv!

Ritzenheins grupp sponsras av ett skoföretag och är baserad i Oregon under ledning av den senaste framstående amerikanske maratonlöparen Alberto Salazar, flerfaldig vinnare av Boston och New York City Marathon i början på 80-talet.

I gruppen finns också Matt Tegenkamp, som med en veckas fördröjning kopierade Ritzenheins bedrift att springa 5000 meter under 13 minuter. Dessutom underbarnet Galen Rupp, tidigt rekryterad innan han ens börjat på universitet, och USA:a andre finalist (8:a) i Berlin på 10000 meter utöver Ritzenhein. Nu har även Alan Webb, medeldistansens f d underbarn som har stagnerat, anslutit sig efter en bedrövlig säsong.

Hall och Keflizighi är baserade i Mammoth Lake på hög höjd i Sierra Nevada i södra Kalifornien tillsammans med 2000-talets klart starkaste kvinnliga maratonlöperska i USA, Deena (Drossin) Kastor (OS-brons i Aten, segrar i London och Chicago).


I den gruppen hittar man numera även Anna Willard, som är ett lysande exempel på att den amerikanska renässansen inte är ett strikt manligt fenomen. Willard flyttade till Kalifornien efter att ha gått ut universitetet i Michigan som en av landets bästa hinderlöperskor, snabb nog att nå OS-finalen. Men i år har hon gått ner i distans, tagit sig till VM-finalen på 1500 och vunnit fyra stora lopp på 800 meter, två Golden League-galor och GP-finalen.

En tydlig bild framträder således, hur USA har tagit sig upp från en djup formsvacka. På några år efter millennieskiftet har toppbredden bland männen mer än fördubblats, som siffrorna från den amerikanska årsstatistiken visar nedan:
 

År 3000m 5000m 10000m
  under 8:00 under 13:45 under 29:00
2001 17 20 18
2003 19 23 27
2005 20 32 33
2007 25 36 42
2008 42 36 46
2009 42 47 49


Hela Europa sammantaget har numera svårt att matcha USA:s siffror medan det i början på det här årtiondet gick fyra européer på varje amerikan.

Men om världens rikaste nation med outsinliga andra lockelser än att hänge sig åt omfattande konditionsgrenar har kunnat resa sig från askan borde det väl inte vara för sent för européerna att göra detsamma?


23-åriga Jenny Barringer dominerade 5000m-loppet på DN Galan, kom femma på hinder vid VM i Berlin och gjorde under fyra minuter på 1500m!