Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Tisdag 17 september 2019

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Julfrågesporten 2002

Den traditionella (tredje årgången!) av den tuffa julfrågesporten här på friidrott.se har "Inomhusfriidrott" som sitt tema.

Tanken var att fråga 16 skulle vara "den svåra utslagsfrågan", men i verkligheten visade sig fråga 14 bli väl så jobbig. Det var absolut inte meningen, men det visade sig bli litet för många namn att bolla med även för den mest noggranne.

Något som resulterade i att alla inkomna svar var oerhört nära - men ändå inget helt rätt. Detta oberoende av om man nöjde sig med att bara titta på de individuella grenarna eller om man också inkluderade stafetterna.

FRÅGORNA

1. Inomhusfriidrotten var länge en nästan helt amerikansk företeelse. Den etablerades där långt innan det fanns några allvädersbanor och det fungerade inte heller med doserade stybbanor. Så standardunderlaget var i stället trä ("boards") och tävlingarna genomfördes oftast inte på permanenta banor utan på portabala banor som flyttades mellan arenorna.
Inte heller banvarvets längd var samma som idag, då den internationella standarden är 200m. Vad var egentligen den "normala" varvlängden på en amerikansk träbana med doserade kurvor (använd t ex i Madison Square Garden)?

SVAR: Den traditionella amerikanska standardbanan - använd för alla stora galor och mästerskap - var "11 varv på majlen", dvs 160 yards (=146.304 m). Tänk om någon idag i Sverige skulle presentera en anläggning med en 146m-varv - skulle ens någon ungdom tänka tanken att tävla där? Numera har också den amerikanska situationen förändrats radikalt. De gamla korta och snäva träbanorna har i snabb takt ersatts av allvädersbanor med 200m-varv. Fast det klart vanligaste på universitetsnivå är faktiskt ett odoserat 200m-varv.

2. Som sagt tog det mycket lång tid innan det amerikanska påfundet med inomhusfriidrott började få fotfäste också i Europa. När och var gick egentligen det första (inofficiella) Europamästerskapet inomhus? Och vad var den främsta svenska placeringen då?

SVAR: Det första inofficiella inne-EM:et (formellt kallat Europeiska Inomhusspelen) genomfördes 1966 i Dortmund. För Sverige blev det som bäst två bronsmedaljer (Ulf Högberg 1500m och Kjell-Åke Nilsson höjd).

3. Och när/var var det dags för de första svenska mästerskapen? Vid premiären och ett antal år framåt var den formella benämningen "Riksmästerskap". När och var blev det också officiellt SM till namnet?

SVAR: Första RM gick 1966 på den från USA importerade träbaneanläggningen i Johanneshovs Isstadion. Första gången tävlingen kallades "Svenskt mästerskap" var 1984 i Solna. Fast skall man vara riktigt, riktigt petig blev det faktiskt inte ett officiellt (dvs med RF-tecken till vinnarna) SM förrän något år senare.

4. Det som verkligen fick fart på den europeiska inomhusfriidrotten var när IAAF skapade den första uppsättningen speciella inomhusregler och samtidigt införde officiella världsrekord inomhus. När upprättades den första uppsättningen av inomhusvärldsrekord?

SVAR: Den första uppsättningen av officiella innevärldsrekord registrerades per den 1 januari 1987. Den första rekordlistan utgjordes av en retroaktiv sammanställning av bästa kända resultat t o m 1986.

5. Redan när Johanneshovs Isstadion fick väggar och tak i mitten på 60-talet gjordes försök att anordna internationella inomhusgalor, men tiden var ännu inte mogen. Men när Globen stod klar i början på 90-talet prövade man igen med en storgala och nu funkade det. I februari är det dags för upplaga nummer fjorton i ordningen. Hur många världsrekord har det blivit sammanlagt på de tretton första årgångarna av galor i Globen?

SVAR: Hittills sex stycken - fast i bra tre olika grenar! Nämligen Maria Mutola på 1000m 1996 och 1999, Daniel Komen och Haile Gebrselassie på 5000m 1997 och 1998 samt Nicole Humbert och Svetlana Feofanova i stav 1999 och 2002.

6. Vilken man resp vilken kvinna har erövrat flest guldmedaljer vid inomhus-EM?

SVAR: Fram till 90-talet gick inne-EM varje vinter (inte som nu varannan) och det är därför ganska logiskt att de stora medaljhåvningarna gjordes en bit bakåt i tiden. Topparna är sprintern Valerij Borzov - som vann 60m (50m) sju gånger på 1970-talet - och kulstöterskan Helena Fibingerova - som triumferade åtta gånger (och kom dessutom tvåa tre gånger!) under perioden 1973-1985. Tjeckiskans 26 år gamla 22.50 gäller förresten fortfarande som inomhusvärldsrekord.

7. I vilka grenar av dem som har officiell rekordstatus både utomhus och inomhus är inomhusvärldsrekordet just nu bättre än utomhusrekordet? Och i vilka grenar är det svenska innerekordet bättre än det svenska uterekordet?

SVAR: Det är i dagsläget bara i manlig stav (Sergej Bubka 6.14 resp 6.15i) som inomhusvärldsrekordet är bättre än utomhusmotsvarigheten. Vad gäller svenska rekord blir listan längre eftersom den omfattar manliga 800m (Åke Svenson 1:45.94 resp Martin Enholm 1:45.91i) och tresteg (Christian Olsson 17.64 resp 17.80i) plus kvinnliga 1000m (Maria Akraka 2:38.70 resp Malin Ewerlöf 2:38.11i) och 5000m (Sara Wedlund 15:06.90 resp 15:06.49i). Dessutom kan man notera att på den udda sträckan 4x200m - där inte något landslag sprungit utomhus i modern tid - är landslagsrekordet inomhus aningen bättre än den bästa klubbtiden utomhus. Men den jämförelsen haltar alltså något.

8. Att Roger Bannister våren 1954 gjorde den första drömmilen (dvs engelska milen under fyra minuter) utomhus är något som tillhör allmänbildningen för varje friidrottsintresserad. Men vem gjorde den första drömmilen inomhus och när hände det?

SVAR: Tänk att en sådan bedrift blivit så totalt bortglömd? Ty vem minns idag att det var amerikanen Jim Beatty som den 10 februari 1962 i Los Angeles gjorde den allra första inomhusdrömmilen? Dessutom alltså på en träbana med 146m-varv?

9. Att bli inomhusvärldsmästare i en gren är redan det minst sagt tufft. Det finns dock ett fåtal stjärnor som gjort denna bedrift i två olika grenar. Och dessutom finns det en person som har IVM-guld i tre olika individuella grenar? Vem då?

SVAR: Detta unikum är förstås Irina Privalova. 1991 i Sevilla vann hon 60m (och kom tvåa på 200m), 1993 i Toronto vann hon 200m (och kom tvåa på 60m) och 1995 i Barcelona vann hon 400m. Ytterligare två år senare i Paris tycktes Privalova vara på väg mot ett nytt 60m-guld när hon drygt halvvägs genom finalen drabbades av en muskelbristning. En skada som visade sig så allvarlig att det tog mer än ett år innan hon kom tillbaka. Karriären som började med 6.45 i längd som 15-åring har ju också innehållit OS-guld på långa häcken i Sydney - och nu sägs Privalova (efter ett mammaledigt år) sikta på 800m i framtiden!!

10. Det är nu två decennier sedan Sverige fick sina första inomhusanläggningar för friidrott med permanenta rundbanor, den nödvändiga infrastrukturen för något som kunde kallas en "inomhussäsong". Dessförinnan hade "säsongen" egentligen bara bestått av ISM-föregångaren RM. Det är därför ganska naturligt att mästerskapsrekorden är genomgående ganska "unga". Vilka är de äldsta RM/ISM-rekorden (räknat på de SM-behöriga deltagarna) för män resp kvinnor?

SVAR: Jo, det är faktiskt två rekord som lever kvar ända från "forntiden", dvs sedan innan det fanns några permanenta hallar och när säsongen i stort sett både började och slutade med RM. Det handlar om Staffan Lundströms 3:46.03 på 1500m från 1982 och Linda Haglunds 7.17 på 60m från 1978. Lindas rekordtid har överlevt på att den är definitiv världsklass fortfarande nu ett kvartssekel senare, medan Staffans rekord nog främst kan tacka "mästerskapsfinaltaktik" (dvs i klartext "ingen vill dra") för sitt hittills 20-åriga liv.

11. Långa kast är inget som förknippas med inomhustävlingar, men det finns faktiskt några jättehallar som tillåter t o m spjutkastning. Vad är det inofficiella innevärldsrekordet i manligt spjut?

SVAR: Finske Matti Närhi kastade 85.78 i Kajaani den 3 mars 1996. Utomhus under sommaren nådde Närhi 84.42 som bäst. Gällande utomhusperset är 88.24 från 1997.
Det är framförallt i Finland det finns något av en tradition för spjut inomhus och så sent som förra vintern (den 24 februari) var några svenskar med vid en tävling i Botniahallen utanför Vasa. Bäst kastade Mattias Eriksson vars 70.34 väl därmed är ett i högsta grad inofficiellt svenskt inomhusrekord.
Det har faktiskt tävlats i spjut inomhus också i Sverige. När Arcushallen i Luleå friidrottinvigdes med en gala den 25 februari 1986 ingick kvinnligt spjut. Då vann en 20-årig Trine Solberg (sedermera Hattestad) på 64.36.

12. Att höjdhopp varit Sveriges bästa gren i IVM-historien är uppenbart. Men vilken är egentligen vår näst bästa IVM-gren hittills? Dels räknat i sammanlagd placeringspoäng (8-7-6-5-4-3-2-1 för de 8 främsta), dels räknat i antal personer som kommit på poängplats (topp-8).

SVAR: Manligt tresteg är i topp - alltså redan innan Christian Olsson fått chansen att delta i något inomhus-VM - genom Tord Henrikssons brons 1991 och genom 4:e resp 5:e platserna för Lars Hedman och Arne Holm 1995. Det ger 15 placeringspoäng (manlig höjd har 42).
Detta är de enda två grenar där vi haft minst tre topp-8 placeringar. Två på topp-8 har manliga 60m (Patrik Strenius och Patrik Lövgren), kvinnliga 1500m (Maria Akraka och Malin Ewerlöf) samt kvinnlig höjd (Susanne Lorentzon - på "inofficiella IVM" 1985 - och Kajsa Bergqvist).

13. I den traditionella amerikanska inomhusfriidrotten (till skillnad från i dagens internationella inomhusfriidrott) hade man för lång sprint och kort medeldistans en speciell uppsättning standardsträckor: 300 yards, 500 yards, 600 yards och 1000 yards.
Det utvecklades uttalade specialister på dessa sträckor, som inte var på långa vägar lika framgångsrika när man utomhus tvingades tävla på andra distanser. Det gällde inte minst den 600 yards-specialist som totalt dominerade grenen under andra hälften av 60-talet och som då av rubriksättarna fyndigt utnämndes till "Chairman of the boards". Vad var denne inomhuslegends namn?

SVAR: Lika suveränt dominant som Martin McGrady var på 600 yards vinter efter vinter från mitten av 60-talet till början av 70-talet lika framgångslös var han utomhus. McGrady prövade ute på allt närbesläktat - dvs 400m, 800m och 400m häck - utan att bli "något". Resultaten blev aldrig bättre än hyggliga - 46.1, 1:48.4 resp 50.1 - och han var aldrig ens nära att kvala in till något stort mästerskap.

 

14. Länge härskade - kanske framförallt bland tränare - uppfattningen att en satsning på inomhussäsongen var till förfång för utomhussäsongen. Men hur är egentligen korrelationen mellan innetävlande och framgångar ute? Hur såg det t ex ut i år om man jämför Wien och München? Rent konkret: Hur många tog medalj på båda ställena? Hur många av medaljörerna ute i München tävlade också inne i Wien?

SVAR: Här blir listan faktiskt riktigt lång. Börjar vi med aktiva som tog medalj individuellt vid båda tillfällena ser det ut så här:

Namn

München

Wien

André Bucher

800-2

800-2

Rui Silva

1500m-3

1500m-1

Alberto Garcia

5000m-1

3000m-1

Antonio Jimenez

3000mH-1

3000m-2

Colin Jackson

110mH-1

60mH-1

Stanislav Olijar

110mH-2

60mH-3

Jaroslav Rybakov

Höjd-1

Höjd-3

Stefan Holm

Höjd-2

Höjd-2

Staffan Strand

Höjd-3

Höjd-1

Lars Börgeling

Stav-2

Stav-3

Tim Lobinger

Stav-3

Stav-1

Yago Lamela

Längd-3

Längd-2

Christian Olsson

Tresteg-1

Tresteg-1

Joachim Olsen

Kula-2

Kula-2

Roman Sebrle

Tiokamp-1

Sjukamp-1

Erki Nool

Tiokamp-2

Sjukamp-3

Kim Gevaert

100m-2, 200m-2

60m-1

Muriel Hurtis

200m-1

200m-1

Jolanda Ceplak

800m-1

800m-1

Marta Dominguez

5000m-1

3000m-1

Jelena Zadorozjnaja

5000m-3

3000m-3

Kajsa Bergqvist

Höjd-1

Höjd-2=

Marina Kuptsova

Höjd-2

Höjd-1

Svetlana Feofanova

Stav-1

Stav-1

Yvonne Buschbaum

Stav-3

Stav-2

Ashia Hansen

Tresteg-1

Tresteg-2

Jelena Olejnikova

Tresteg-3

Tresteg-3

Vita Pavlysj

Kula-2

Kula-1

Carolina Klüft

Sjukamp-1

Femkamp-3

Dvs 16 män och 13 kvinnor, totalt 29 dubbla individuella medaljörer. Lägg märke till att Stanislav Olijar var fyra i mål i Wien, men retroaktiv flyttades upp som bronsmedaljör sedan ryske Jevgenij Petjonkin diskats p g a doping.

Låt oss då se vilka övriga München-medaljörer som också tävlade individuellt i Wien

Namn

München

Wien

David Canal

400m-2

400m-dq

Daniel Caines

400m-3

200m-4

Jiri Muzik

400mH-2

400m-5

Oleksij Lukasjevitj

Längd-1

Längd-4

Sinisa Ergotic

Längd-2

Längd-Q (21)

Ralf Bartels

Kula-3

Kula-Q (9)

Mayte Martinez

800m-2

800m-4

Glory Alozie

100mH-1

60mH-dq (1)

Tünde Vaszi

Längd-3

Stav-Q (17)

Heli Koivula

Tresteg-2

Tresteg-Q (10)

Dvs ytterligare 6 män och 4 kvinnor, totalt 10 utemedaljörer som tävlade också inne. Observera här det speciella fallet med Glory Alozie som bevisligen var med i Wien, där hon fick guld på 60m häck. Ett guld som hon dock senare fråntogs då hon inte var behörig att representera Spanien redan i Wien. Det är därför hon inte är med i den första tabellen.

Men även om själva frågans kärna var huruvida en satsning på att lyckas inomhus var en nackdel i satsning på att lyckas utomhus implicerar att det handlar om individuella placeringar skall för fullständigheten också redovisas de som sprang stafett på ena, andra eller båda ställena.

Först de som tog medalj båda gångerna:

Namn

München

Wien

David Canal

400m-2

4x400m-3

Stéphane Diagana

400mH-1

4x400m-2

Christian Malcolm

4x100m-1

200m-2

Anatolij Dovgal

4x100m-2

60m-3

Marcin Urbas

4x100m-3

200m-1

Gabi Rockmeier

4x100m-2

200m-3

Claudia Marx

4x400m-1

400m-2

Natalia Antiuch

4x400m-2

400m-1

Grazyna Prokopek

4x400m-2

4x400m-3

Dvs 5 män (OBS: Canal fanns också med som "medalj ute/deltog inne individuellt" ovan) och 4 kvinnor, totalt ytterligare 9 alltså.

Och till slut så de stafettmedaljörer i München som tävlade också i Wien:

Namn

München

Wien

Jevgenij Lebedev

4x400m-2*

400m-h

Oleg Misjukov

4x400m-2

4x400m-4

Leslie Djhone

4x400m-3

200m-s

Sylviane Félix

4x100m-1

200m-5

Odiah Sidibé

4x100m-1

60m-s

Marion Wagner

4x100m-2

60m-5

Julia Tabakova

4x100m-3

60m-s, 200m-s

Larisa Kruglova

4x100m-3

60m-6

* = sprang bara försöken, men räknas ändå som officiell medaljör.

Dvs 3 män och 5 kvinnor, totalt ytterligare 8.

Gör man alltså en samlad summering inkl stafetterna hamnar man på 38 dubbla medaljörer och ytterligare 16 München-medaljörer som också deltog aktivt i Wien. En ganska anslående volym måste man konstatera. Fast Sverige var nog det mest extrema landet där de sex av sju Wien-medaljörer som kom till start gav tre 1:a, en 2:a, en 3:e och en 4:e placering!

15. Nytt världsrekord redan i försöksheatet - det har faktiskt hänt en gång på ett inomhus-VM. Vem var det som på det sättet totalt överrumplade publiken och när var det?

SVAR: Det handlar förstås om Wilson Kipketer som vid inne-VM 1997 i Paris förtrollade och förundrade publiken, när han rann igenom sitt försöksheat på 1:43.96 och lämnade tvåan över fyra sekunder bakom sig. Sedan tog han det lugnt i semi (1:48) innan han gick för fullt i finalen och sololöpte till det fortfarande totalt ohotade (ingen har varit närmare än en och en halv sekund!) världsrekordet 1:42.67.

16. Hur många hopp gjordes det totalt i den kvinnliga höjdfinalen vid inne-VM i Budapest 1989? (Det är förstås tillåtet att gissa om man inte lyckas hitta det exakta svaret ....)

SVAR: Inte oväntat blev detta den svåraste frågan att hitta svaret på. Eftersom IVM 1989 utspelade sig före internetepoken har det varit nästan omöjligt att leta upp svaret utan tillgång till den officiella resultatlistan med kompletta hoppserier.
Att frågan alls ställdes berodde naturligtvis på att det var något speciellt med denna tävling, som gjorde att antalet hopp blev exceptionellt stort. Den första orsaken var en sanslöst lågt satt kvalhöjd (1.84) som alla som deltog i kvalet klarade - med ett enda undantag (som f ö var den blivande OS-medaljören i Atlanta sju år senare Niki Bakoyianni). Det blev alltså en final med inte mindre än NITTON deltagare. Redan det något av ett rekord förmodligen.
Den andra orsaken var att tjejer nästan aldrig står över några höjder. Den här gången var det t o m inte bara "nästan" utan SAMTLIGA nitton gick in på starthöjden 1.80 och hoppade sedan på varje höjd till dess de gjort tre ogiltiga i följd!!! T o m Stefka Kostadinova och Tamara Bykova som tog guld resp silver på 2.02 resp 2.00 hoppade alltså på alla höjder fr o m 1.80!
Summan av detta blev att det gjordes inte mindre än 147 hopp i denna final (snitt på 7.7 hopp/person med Bykova i topp på 14!) - en notering som knappast lär överträffas framöver. Visserligen står kvinnliga hopperskor fortfarande nästan aldrig över (Kajsa var väl den enda som stod över ingångshöjden i München ....) men nitton finalister får vi knappast uppleva någon mer gång.