Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Tisdag 17 september 2019

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Julfrågesporten 2004

Årets tema: Om inte om hade varit!

Hur hade OS-sjukampen i Athen gestaltat sig om inte hon den 10-åriga fotbollstjejen Carolina litet motvilligt hängt med syrran till friidrottsträningen den där gången i början på 90-talet i Växjö?

Faktum är att analyserar man litet djupare finns det nästan alltid ett betydande mått av slump och tillfälligheternas spel under vägen fram för de stora idrottsstjärnorna. På samma sätt har många av de mest spektakulära rekorden karaktären av "en enda gång i livet".

Därför kan det vara både nyttigt och intressant att göra tankeexperiment av typen "om inte om hade varit" för att se hur vi då sett på andra prestationer och aktiva.

Självklart är det inte rättvisande att bara "ta bort" aktiva och deras prestationer eftersom de ju med sin existens influerade det historiska skeendet.

Men för de nedanstående fjorton frågorna på temat "Om inte om hade varit" gäller det att bortse från det och helt enkelt bara "tänka bort" de aktuella personerna/händelserna och se vad som "blir kvar".

FRÅGORNA - OCH SVAREN:

1. Bob Beamons 8.90 i Mexico-OS 1968 är friidrottshistoriens största "skräll" någonsin. Beamon höjde ju världsrekordet med inte mindre än 55 cm i ett enda svep! Det skulle också dröja 23 år (VM 1991) innan någon kunde matcha/överträffa det resultatet.

Men hur hade världsrekordutvecklingen i längdhopp sett ut mellan de 8.35 som gällde inför OS 1968 och de 8.95 som Mike Powell hoppade i Tokyo om det t ex hade uppmätts en för rekord otillåtet stark medvind i Beamons 8.90-hopp?

SVAR: 8.35 Josef Schwarz 1970, 8.45 Nenad Stekic 1975, 8.52 Larry Myricks 1979, 8.54 Lutz Dombrowski 1980, 8.62 Carl Lewis 1981, 8.76 Carl Lewis 1982 och 8.79 Carl Lewis 1983, 8.86 Robert Emmijan 1986.

Visst känns flera namn här ganska anonyma. Hade vi känt på samma sätt om de också hade varit officiella världsrekordhållare?


2. Martin Enholm radade under slutet av 80-talet och början av 90-talet upp en lång svit SM-guld på 800m.

Men vilka var det som tog silvermedaljerna i dessa lopp och som alltså i vårt "om inte om"-scenario skulle ha blivit svenska 800m-mästare?

SVAR: Martin deltog på SM 800m utomhus 13 gånger under 14 år 1984-1997 (missade bara 1994). På dessa 13 starter blev det 8 guld, 2 silver, 1 brons, 1 femte- och 1 sjundeplats. De 8 tvåorna var:

1987 Mike Okot (slagen med 0.00!), 1988 Mike Okot (0.08), 1989 Urban Johansson (0.13), 1990 Kenneth Tholén (0.15), 1992 Kenneth Tholén (0.23), 1993 Khaled Azerkan (0.15), 1995 Christian Skoog (1.00) och 1996 Patrik Johansson (0.42).

Genomsnittliga segermarginalen var alltså ynka 27 hundradelar! Dessutom var Martin själv 0.20 från guldet 1985 (Johnny Kroon vann), 0.04 från 1991 (Kenneth Tholén) och 0.47 från 1997 (Rizak Dirshe) så hr Enholm var verkligen de små marginalernas man.

Det finns dessutom en "slamkrypar"-aspekt på den här frågan. Mike Okot diskvalificerades i efterhand från SM-loppet 1988 därför att han senare samma år tävlade på OS för sitt hemland Uganda. Eftersom Mike aldrig återvände till Sverige (han bosatte sig i stället i Tyskland) blev silvermedaljen nog aldrig rent konkret återlämnad.

I den slutliga formella SM-historien står dock trean i loppet, Urban Johansson, som tvåa slagen av Martin med 0.47. Med tanke på hur svårt det kan vara att så här långt efteråt känna till dessa turer har både M Okot och U Johansson bedömts som korrekta svar.


3. Tre OS (1916, 1940 och 1944) blev aldrig av p g a pågående världskrig. Dels stoppade krigandet rent konkret möjligheterna till internationellt idrottsutbyte, dels tvingades oräkneliga unga män lägga sin bästa år på krig i stället för idrott. Men 1940 var faktiskt inte hela världen i krig - bl a hade ju USA ännu inte gått in - och det pågick t o m en del landskampande i Europa.

Om man skulle ta världsårsbästalistorna 1940 och göra om dem till "fiktiva OS-resultat" hur många och vilka medaljer skulle då det helt krigsförskonade Sverige ha tagit? Dvs vilka topp-3 placeringar hade vi i de dåtida olympiska grenarnas världsstatistik 1940?

SVAR: 1500m Henry Kälarne delad 3:a, 5000m Bror Hellström 1:a, 3000m hinder Nils Olander, Lars Larsson och Erik Arwidsson 1:a, 2:a och 3:a. Dessutom var det gränsfall på 110m häck där tre amerikaner var snabbare på 120 yards (109.73 m!) än Håkan Lidmans 14.0. Så även om man räknar maximalt välvilligt kommer man inte längre än till fyra klockrena och två diskutabla.

Hur stor krigets effekt sedan var illustreras av att en motsvarande papperskalkyl för 1944 hade gett 6 guld, 10 silver och 8 brons till Sverige!


4. Förr sade reglerna att om en löpare rev en häck så var resultatet inte giltigt som rekord. Det fick bl a den märkliga effekten att silvermedaljören på 400m häck vid OS 1932 - Glenn Hardin - fick världsrekordet eftersom guldmedaljören rev sista häcken!

Två år senare på Stockholms Stadion var Hardin själv illa ute när han förbättrade rekordet med ytterligare över en sekund till 50.6. Han hade nämligen på vägen slagit i en häck så att den visserligen inte föll men ändå rubbades kraftigt ur sitt läge. Giltigt eller inte?.

Nu fick Hardin rekordet, men om det inte hade blivit så? Hur länge hade världen då fått vänta på det första giltiga loppet under 51 sekunder - och vem gjorde det?

SVAR: Den 16 maj 1952 sprang Charles Moore 50.9 vid tävlingar i Los Angeles. Någon månad senare förbättrade han perset till 50.7 men det var alltså inte det första sub-51-loppet. För att få rätt på frågan måste svaret ha identifierat rätt lopp.


5. Att Patrik Sjöberg sedan en magisk kväll på Stockholms Stadion 1987 har det svenska rekordet i höjdhopp på 2.42 är ingen nyhet.

Men hur hade utvecklingen av det svenska höjdrekordet (utomhus) sett ut sedan Rune Alméns 2.23 från 1974 och fram till dags dato om inte Patrik hade hittat friidrotten?

SVAR: 2.23 Thomas Eriksson Provo 1982, 2.25 och 2.27 Thomas Eriksson Taipei 1982, 2.28 Thomas Eriksson Ruston 1984, 2.29 och 2.32 Thomas Eriksson Austin 1985, 2.33 Stefan Holm Eurajoki 1998, 2.34 Stefan Holm Helsinki 2000, 2.35 Stefan Holm Zürich 2002, 2.36 Stefan Holm Eberstadt & Athina 2004.

Det handlar alltså bara om två personer trots att det täcker en period omfattande tre hela decennier: sex noteringar för Thomas och fem för Stefan.

Den stora svårigheten här var att få fram Thomas hoppserier i Taipei och Austin som alltså båda innehöll vardera två rekordförbättringar.


6. Christian Olsson kom till OS i Athen som femma på världsårsbästa, men såg till att där på plats inte bara vinna utan också leverera årets allra längsta hopp. Inte direkt överraskande med tanke på att de som låg före i statistiken gjorde det på enstaka fullträffsbetonade resultat medan Christian uppvisat den särklassiga stabiliteten.

Vilket väcker frågeställningen: Hur skulle topp-10 på världsårsbästalistan för 2004 se ut om man plockade bort vars och ens bästa tävling (dvs om man gjorde en världsårsnästbästalista!)? Hur mycket skulle nivån sjunka? Vilka klättrar och vilka rasar placeringsmässigt?

SVAR: 17.68 Olsson (-11 cm), 17.49 Bell (-9), 17.48 Oprea (-7), 17.48 Burkenja (-20), 17.47 Betanzos (-6), 17.37 Gregorio (-35), 17.36 Davis (-27), 17.33 Idowu (-14), 17.20 Lister (-58) och 17.17 Gusjtjinskij (-5).

Till 9/10-delar är det samma personer som på vanliga årsbästa, den som fallit bort är Sands (-33) och den som i stället gått in på topp-10 är Gusjtjinskij. De stora förlorarna är Lister (från 2:a till 9:a) och Gregorio (från 3:a till 6:a) och vinnare framförallt Bell (från 6:a till 2:a) och Oprea (från 7:a till 2:a).

Det genomsnittliga tappet är drygt två decimeter: Topp-10-medelvärdet på årsbästa är 17.614, på årsnästbästa 17.403.


7. Den magiska Gunder&Arne-epoken på 1940-talet uppmärksammades ju nyligen av medierna med anledning av Gunders bortgång. Bl a berättades det att Gunder satte totalt 15 individuella världsrekord.

Men hur många världsrekord satte egentligen Arne? Och - framförallt - hur många fler hade det blivit om man tänker bort alla Gunders världsrekord?

SVAR: Arnes verkliga världsrekord var 1500m 3:45.0 och 1 mile 4:06.2, 4:02.6 och 4:01.6, dvs totalt fyra stycken.

Om man tänker bort allt Häggskt tillkommer fyra andraplatser i Gunder-rekordlopp: 1500m 3:44.0, 1 mile 4:06.4, 2000m 5:16.8 samt 2 miles 8:51.4. Dessutom tillkommer 3:47.4 på 1500m (mellantid i ett mile-lopp) 1943 samt 5:13.0 och 5:12.6 på 2000m i lopp 1943 och 1944 som var världens snabbaste näst Gunders vid resp tidpunkt gällande rekord.

Det hade alltså blivit ytterligare sju (dvs totalt elva) rekord för Arne om inte om. Dvs det hade handlat om nästan tre gånger så många som den verkliga skörden och nästan en fördubbling även om man inte räknar loppen där Gunder var "hare" genom att ligga före in i mål.


8. När diskuskastaren Al Oerter i Mexico 1968 tog sitt fjärde raka OS-guld trodde nog många att detta var en prestation som aldrig skulle överträffas och inte heller ens tangeras (som bekant har det senare blivit fyra raka i längdhopp för Carl Lewis).

Men frågan nu är vilka hade blivit diskusvinnare vid de olympiska spelen 1956, 1960, 1964 och 1968 om inte Al Oerter funnits med, dvs vad hette silvermedaljörerna?

SVAR: 1956 Fortune Gordien USA, 1960 Rink Babka USA, 1964 Ludvik Danek TCH och 1968 Lothar Milde GDR. Oerters exceptionella förmåga när det gällde i det största av mästerskap understryks av att han utan att vara statistiketta något av de åren vann fyra OS-finaler och persade i tre av dem!


9. Iolanda Balas "var" kvinnligt höjdhopp från mitten av 50-talet och en bra bit in på 60-talet under vilken period hon höjde världsrekordet med sammanlagt över en och en halv decimeter. Bl a var hon först att klara två "drömgränser", 1.80 den 22 juni 1958 och 1.90 den 8 juli 1961.

Men om inte Balas hunnit först till 1.80 och 1.90, vilka hade det då varit? Och när?

SVAR: 1.80 Michele Brown AUS Narrabeen 27 september 1964, 1.90 Ilona Gusenbauer AUT Schielleiten 5 juni 1971.

Observera att man inte hittar dessa resultat i de vanliga årsbästalistorna eftersom båda hoppade högre (1.83 resp 1.92) senare samma år! Alla har haft rätt på person och år, men för att räknas som rätt svar krävdes därför att man också identifierade både rätt resultat och rätt tävling.


10. Länge var långdistanslöpningen en europeisk angelägenhet och etiopiern Abebe Bikilas marathonguld vid OS 1960 i Rom var för dåtidens idrottsexpertis en chock som nog bara kan jämföras med den när Beamon hoppade sina 8.90. Det kändes lika ofattbart och i strid med all logik, kunskap och erfarenhet.

Nu vet vi förstås bättre, men hur hade långdistansbranschen sett ut om dåtidens sociala och politiska omständigheter - som var orsaken till att de afrikanska löpartalangerna inte "kom fram" före Bikila - hade bestått in i vår tid?

Vilka hade då tagit de medaljer som numera nästan undantagslöst hamar i länder som Etiopien, Kenya och Marocko? Hur hade det t ex sett ut på prispallen för manliga 10000m vid OS 1988, 1996 och 2004 om det inte funnits några afrikanska löpare med?

SVAR:
1988: 1) Salvatore Antibo ITA (2:a), 2) Jean-Louis Prianon FRA (4:a), 3) Arturo Barrios MEX (5:a).
1996: 1) Stephane Franke GER (9:a), 2) Jon Brown GBR (10:a), 3) Armando Quintanilla MEX (11:a).
2004: 1) Ismai Sghyr FRA (8:a), 2) José M Martinez ESP (9:a), 3) Dan Browne USA (12:a), 4) Kamiel Maase NED (14:e).

Formuleringen "inte några afrikanska löpare med" i frågan var inte helt lyckad eftersom Sghyr ju i början av karriären tävlade för Marocko på internationella mästerskap. Både svar med och utan Sghyr har bedömts korrekta.

F ö har också Prianon "ofranska" rötter även om han aldrig representerat en annan nation. Det här med naturaliserade aktiva är dock inget nytt fenomen, framförallt inte för Frankrike med den Algerietfödde Alain Mimoun ("eviga tvåan bakom Zatopek") som det mest kända exemplet.


11. Även om längdrekordet var det mest spektakulära sattes ytterligare ett antal långlivade världsrekord vid Mexico-OS 1968, t ex 9.95 på 100m, 19.83 på 200m och 43.86 på 400m.

Hur länge hade världen fått vänta på första loppen (eltid) under 10.00, 20.00 resp 44.00 om inte Mexico-OS hade blivit av?

SVAR: Underförstått (frågan handlade ju om världsrekord) gällde det för 100m och 200m förstås resultat gjorda i godkänd vind.

100m 9.98 Silvio Leonard CUB 11 augusti 1977, 200m 19.86 Don Quarrie JAM 3 augusti 1971 och 400m 43.93 Butch Reynolds 20 juli 1988.

Man bör också notera att John Carlos hade 19.92 på USA:s uttagningar inför Mexico-OS 1968. Det resultatet gjordes dock med en typ av spikskor som inte var regelriktig, så tiden var inte formellt rekordmässig.


12. Det finns inga vindregler för rekord i stav och diskus trots att det är uppenbart att vindarna kan påverka resultaten i dessa grenar väl så påtagligt som i sprint och horisontella hopp.

Låt oss leka med tanken att det inte fanns några vindregler alls: Vilka seniorvärldsrekord och svenska seniorrekord skulle i så fall vara annorlunda än de nu gällande?

SVAR:
Världsrekord
Män 100m 9.69w Obadele Thompson BAR 1996, 110mH 12.87w Roger Kingdom USA 1989, Längd 8.99w Mike Powell USA 1992, Tresteg 18.43w Jonathan Edwards 1995
Kvinnor Längd 7.63w Heike Drechsler GER 1992

Svenska rekord
Män 100m 9.98w Peter Karlsson 1996, Tresteg 17.92w Christian Olsson 2003
Kvinnor 11.08w Linda Haglund 1981, Längd 7.07w Erica Johansson 2000, Tresteg 14.32w Erica Johansson 1999.

Anmärkas bör att Linda Haglund gjorde också 11.06w sommaren 1981, men att det loppet inföll efter att det positiva dopingprovet vid SM lämnats men innan det hunnit analyseras.


13. Medierna - och tyvärr även vi själva - är ganska snara att beteckna de toppfriidrottare som "bara" sätter rekord och inte vinner några stora mästerskapstitlar som "misslyckade" figurer som bara kunde prestera "på stallbacken" och inte när det verkligen gällde i tuffast möjliga konkurrens.

Det synsättet är onyanserat och framförallt väl grymt om man ser bakåt i tiden när det bara var en enda gång vart fjärde år (OS) som det ansågs "gälla". Rent statistiskt är det ju bara 25% av alla friidrottare som kan räkna med att pricka in sitt personliga toppår samtidigt som det är OS-år.

Även om OS fortfarande är nr 1 så har vi som bekant numera per 4-årscykel också två VM där de aktiva som står på topp udda år får chansen att att lyckas i mästerskapssituationen. Det har gett så många fler möjligheter att "lyckas" än vad t ex de av historien som "bara rekordlöpare" ofta "förtalade" Ron Clarke (toppår 1965-67) och Jim Ryun (toppår 1966-67) hade.

Men låt oss testa den omvända tanken, dvs att det aldrig skulle införts något VM utan att OS en gång vart fjärde år fortfarande vore det enda världsomfattande mästerskapet. Vilka karriärer som nu ses såsom "lyckade" genom att innehålla både världsrekord och VM-guld skulle (om inte om hade varit) ha betecknats som "misslyckade" p g a avsaknad av OS-guld?

SVAR: Grundtanken med frågan var att meriterna skulle vara samlade inom en enda individuell gren. Framförallt löpare har emellertid ofta en bredare repertoar, vilket kan medföra att man kanske noterat rekord i en gren och sedan vunnit VM eller OS i en annan (närbesläktad) gren.

Men om vi håller oss konsekvent inom grenar ser listan ut så här:

Män: 800m Wilson Kipketer, 1500m Steve Cram, 5000m Daniel Komen, 3000m hinder Moses Kiptanui, Wilson Boit Kipketer och Saif Saaeed Shaheen, 110m häck Colin Jackson, Höjd Patrik Sjöberg, Längd Mike Powell, Spjut Seppo Räty, Tiokamp Tomas Dvorak.
Kvinnor: 100m Marlies Göhr, 200m Marita Koch, 400m Jarmila Kratochvilova, 800m Jarmila Kratochvilova, 10000m Ingrid Kristiansen och Wang Junxia, 100m häck Ginka Zagortjeva, 400m häck Sabine Busch och Kim Batten, Höjd Tamara Bykova, Stav Svetlana Feofanova, Tresteg Ana Birjukova, Kula Helena Fibingerová, Slägga Mihaela Melinte, Spjut Tiina Lillak och Fatima Whitbread, Sjukamp Ramona Neubert.

Av dessa tog Marita Koch och Wang Junxia dock OS-guld på andra sträckor (400m resp 5000m).

Väljer man att kombinera (arena)grenar fritt tillkommer i stället följande:

Män: 100m/200m Calvin Smith, 5000m/10000m Salah Hissou och Yobes Ondieki.
Kvinnor: 1500m/3000m Qu Junxia, 1500m/3000m/5000m/10000m Mary Decker-Slaney.

Självklart har bara av IAAF officiellt godkända världsrekord beaktats. Det innebär bl a att Seppo Rätys rekord med ett senare förbjudet spjut är giltigt men INTE de resultat som gjordes under det första året med resp nytt spjut eftersom det bara var det sista av dessa som fick officiell rekordregistrering.

Observera att marathon inte räknats med eftersom det inte fanns några officiella världsrekord noterade förrän 2004. Inte heller har stafetter beaktats eftersom guld eller rekord där ju inte handlar om individen utan om laget.

Vid rättningen har hänsyn tagits till hur den svarande uppfattat den alltså tyvärr inte helt tydligt formulerade frågan.


14. Det äldsta svenska seniorrekordet alla kategorier är Dan Waerns 2:17.8 på 1000m från 1959 och det äldsta rekordet i en internationell mästerskapsgren är landslagets 3:02.57 på 4x400m från 1972.

Men hur gamla skulle rekorden i dessa grenar vara "om inte om hade varit", dvs om Dan Waern aldrig sprungit 1000m och om vi inte haft något manligt 4x400m-lag med på München-OS 1972?

SVAR: 1000m 2:18.4 Åke Svenson 1976, 4x400m 3:03.35 Landslaget Europacupen 2004.

Så medan ändå 1000m-rekordet hade varit rejält ålderstiget skulle 4x400m-rekordet alltså faktiskt vara pinfärskt!