Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Måndag 22 juli 2019

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Julfrågesporten 2011




Traditionellt har nationalitet varit något man fötts med och behållit livet igenom, så vida man inte emigrerat av "civila" skäl (typ giftermål). Men verkligheten förändras och inom idrotten och inte minst friidrotten har det resulterat i att det blivit oerhört mycket vanligare att aktiva byter nationalitet.
 

Det är inte svårt att se paralleller till agerandet när proffsklubbar i de stora lagsporterna bygger upp sina lag. Skillnaden är dock stor eftersom det inom friidrotten ju inte bara är klubbtröja utan faktiskt nationaliteten som byts ut.

Bakom denna förändringsprocess ligger i första hand "marknadskrafterna" i betydelsen att fördelningen över världen av de fysiska talangerna och resurserna att utveckla dem inte är i balans. Det skapar en samverkande dynamik från båda sidor:

Talangerna söker sig till resurserna och de resursstarka försöker att locka till sig talangerna. På senare år har detta blivit extra tydligt när länder med oljerikedomar men utan en egen idrottslig basverksamhet aktivt "värvat" aktiva utifrån.

En process som ibland nästan tangerat gränsen till människohandel när rika länder medvetet - och med ett perspektiv som bara sträcker sig över åren som elitidrottare - satsat på att locka till sig tonåringar från fattigare länder.

Därför har också Internationella Friidrottsförbundet successivt skärpt sina regler för nationalitetsbyten för att slippa de värsta avarterna.

När de "köpande" länderna försökte kringgå 3-årskarensen för aktiva som tävlat i internationella mästerskap genom att satsa på ungdomar som inte ännu tävlat i sådana sammanhang införde IAAF en generell 3-årskarens från det att man fått sitt nya medborgarskap.

Tre år utestängd från sådant som VM och OS kan säkerligen få mer än en aktiv att tänka sig för - man vet aldrig hur många bra år man har kvar - och för de "köpande" länderna dröjer alltså "vinsten på investeringen" ganska länge.

Årets Julfrågesport har just nationalitetsbyten som sitt tema. Vi har dock uteslutit sådant som hänger samman med att nationer som Sovjetunionen och Jugoslavien delats upp i ett antal självständiga nationer.

Vi har också bara snuddat vid den tidigare kolonialhistorien, där länder som framförallt Frankrike och Storbritannien förstärkte genom att "låna" in stjärnor från sina kolonier.
 

-------

 

För att hitta alla svaren lär även i år krävas inte bara ett gott minne utan också viss tid till utgrävningar i andra källor. Som vanligt är tävlingstiden därför rejält tilltagen och pågår ända fram t o m söndagen den 8 januari kl 24.00.

Vid lika många rätt görs dock ev särskiljning på basis av när svaret inkom. Det är fritt fram att ändra eller komplettera sitt svar fram till tävlingstidens utgång, men då räknas vid ev särskiljning tidpunkten för den sista ändringen.

OBS: Som vanligt handlar frågorna uteslutande om friidrott i "svensk" mening, dvs exklusive gång (som ju har ett eget nationellt förbund här i Sverige).

 

 



1. Lamine Diack från Senegal är idag känd som Internationella Friidrottsförbundet IAAF:s ordförande. Men under sin aktiva karriär internationellt representerade han ett annat land och deltog bl a i en landskamp på Bislett mot Norge.

Vilket land? Vilken gren? Vilket år gick landskampen?

SVAR:
Lamine Diack var längdhoppare och representerade som aktiv Frankrike. Landskampen gick 1959 och Diack kom trea.

En historisk poäng är att landskampen bevistades av en 13-årig autografjägare vid namn Svein Arne Hansen som fick bl a Diacks namnteckning. Denne Svein Arne kunde många år senare som "Bislett Games" starke man visa Diack den nästan femtio år gamla autografen! (Svein Arne Hansen är numera ordförande i Norges FIF.)

Diack var bara en i en lång rad av talanger från de dåvarande franska kolonierna i Afrika som "sögs upp" i det franska landslaget.

De allra mest framstående - vid sidan av otaliga medel/långlöpare från Algeriet och Marocko - var kanske sprintern Abdoulaye Seye (också Senegal) och höjdhopparen Mahamat Idris (Tchad). Båda tävlade för Frankrike på OS 1960 (brons på 200m resp final i höjd) trots att deras resp hemländer faktiskt rent formellt hade blivit självständiga tidigare samma år.


2. Sprintern Churandy Martina har i många år med framgång representerat den karibiska önationen Nederländska Antillerna. Men i år tävlade han plötsligt i stället för Holland?

Varför det?

SVAR:
Hösten 2010 upplöstes Nederländska Antillerna (inkluderande bl a ön Curacao) och slutade därmed att existera som en samlad enhet (rent formellt hade man aldrig varit en självständig nation)

Därmed upplöstes också det lokala friidrottsförbundet och de aktiva blev idrottsligt "statslösa". Eftersom Nederländska Antillerna alltid rent juridiskt varit underställda Holland blev lösningen att de i fortsättningen i friidrott fick representera Hollands FIF.

Man kan notera att Martinas hemö Curacao nu har samma legala status som Aruba som faktiskt är självständig medlem i IAAF och IOC. Det tycks dock inte finns några aktuella initiativ för att Curacao skulle följa efter.


3. Vid ett VM representerades USA i en gren av en trio aktiva som samtliga var födda med andra medborgarskap. Men bara en av de tre hade kommit till USA som aktiv friidrottare.

Vilken gren? Vilket VM? Och vem av de tre hade tävlat internationellt för sitt födsloland?

SVAR:
Vid Berlin-VM 2009 USA hade trion Bernard Lagat (3:a, ex-Kenya), Lopez Lomong (8:a, ex-Sudan), Leonel Manzano (12:a, ex-Mexico) i final på 1500m. Det skall alltså dock betonas att bara Langat kom till USA som elitfriidrottare, Lomong och Manzano kom i unga år som flykting resp invandrare och blev sedan löpare i USA.

Vid VM 2009 hade USA också en fjärde deltagare på 1500m (Langat hade kvalat in utom nationskvoten i egenskap av regerande världsmästare sedan 2007). Men "infödde" Dorian Ulrey nådde inte längre än till semi.

Samma gällde f ö Langat, Lomong och Manzano själva när de utgjorde USA:s 1500m-manskap vid Beijing-OS året före Berlin-VM.


4. Hösten 2010 väckte det stor - och inte enbart positiv - uppmärksamhet i Storbritannien att tre i USA bosatta kvinnliga elitaktiva som tidigare tävlat på global nivå för helt andra länder plötsligt blivit brittiskor med hänvisning till släktanknytning.

De benämndes "plastic Brits" som anklagades för att ha gjort ett taktiskt byte i avsikt att komma i åtnjutande av de extra resurser som brittiska "OS-hopp" kunde räkna med inför hemma-OS.

Hur gick det för de tre som brittiskor 2011? Närmare bestämt: Hur gick det för dem på VM i Daegu?

SVAR:
De tre var Tiffany Ofili-Porter (100m häck, ex-USA), Shara Proctor (längd, ex-Anguilla) och Shana Cox (400m, ex-USA). Alla tre har som juniorer mästerskapstävlat för dessa länder: Cox på JVM 2004, Proctor och Porter på JVM 2006. Den enda som också haft senioruppdrag är Proctor som kom 6:a i Berlin-VM 2009.

I Daegu blev Porter 4:a medan Proctor eliminerades i kvalet som 20:e med 17 cm upp till en finalplats. Cox startade aldrig då hon blev formellt mästerskapsklar för Storbritannien först senare under hösten.

Om den brittiska utdelningen på trion var sisådär i Daegu blev den desto bättre i vintras på inne-VM i Istanbul då alla tre tog medalj: Cox guld på 4x400m (plus 5:a individuellt), Porter silver på 60m häck och Proctor brons i längd (på nya brittiska rekordet 6.89).

Skälen till nationsbytena var litet olika. För Porter och Cox handlade det säkert om radikalt ökade chanser att alls komma med till OS och dessutom bättre ekonomiskt stöd. Men för Proctor gällde det att överhuvudtaget ha chansen till OS-start:

För den karibiska ön Anguilla har ingen olympisk kommitté (= tillhör inte IOC) och kan därför inte delta i OS! Eftersom Anguilla alltså inte är en självständig nation utan har någon form av brittisk överhöghet har Proctor alltid haft brittiskt pass!

En intressant poäng i sammanhanget är att också Sharas lillasyster Shinelle tävlade (sprang 60m och eliminerades i försöken) på inne-VM i Istanbul. Men det var alltså för Anguilla.


5. Det för svenskt vidkommande mest kända exemplet på en utländsk elitfriidrottare som blivit svensk är förstås Ludmila Engquist. Men hon var faktiskt inte först om att representera Sverige i ett internationellt mästerskap efter att tidigare i karriären ha tagit medalj för ett annat land.

Vem var föregångaren? 

SVAR:
Föregångaren var brittiska höjdhopperskan Linda Knowles som 16 år gammal tog brons på EM i Belgrad 1962. Två år senare tävlade hon på Tokyo-OS men slogs ut i kvalet.

I slutet av 1960-talet gifte sig Linda med tiokamparen Lennart Hedmark och flyttade till Sverige. 1970 tog hon SM-guld i höjd och brons i femkamp (föregångaren till dagens sjukamp). Året efter försvarade hon SM-titeln i höjd och förbättrade personliga rekordet till 1.83 (vid Gimospelen).

Bara kort före EM i Helsingfors fick Linda Hedmark sitt svenska medborgarskap och kunde därför starta för Sverige där. Kvaltävlingen blev ett skämt eftersom ansvariga satt en på tok för lätt kvalhöjd (1.73) som klarades av nästan alla de 35 startande.

I den svårt överbefolkade finalen (27 hppperskor!) dagen efter blev Linda till slut 22:a. Några veckor senare vid en tävling i Tyskland höjde hon det svenska rekordet med 4 cm till 1.77. Även om Linda fortsatte att tävla några år till kom dessa 1.77 att bli hennes högsta som svenska.


6. Wilson Kipketer kom fyra på JVM 1990 för Kenya, flyttade ett par år senare till Danmark och vann sedan för sitt nya hemland bl a tre raka VM-guld: 1995, 1997 och 1999. Men på OS 1996 - som alltså gick mellan de två första VM-triumferna - fick han ändå inte starta.

Varför inte?

SVAR:
Det enkla svaret är att Wilson Kipketer då ännu inte var dansk medborgare och att IOC krävde medborgarskap för OS-start. I media då och i senare eftermälen har alltid Kenya framställts som "boven i dramat" som stoppade Kipketers OS-start, men i själva verket låg huvudansvaret hos Danmark.

Danska myndigheter vägrade nämligen att göra avkall på gällande regler för hur länge man måste ha bott i landet för att kunna bli dansk medborgare. I de flesta andra länder gör man oftast och gärna undantag för idrottsstjärnor som tros kunna skänka nationen ära och medaljer, men alltså icke så i Danmark.

Därför fick världens då förmodligen främste 800m-löpare aldrig tävla i Atlanta 1996, vilket man rent idrottsligt kan beklaga. Men samtidigt är det inte så självklart att han hade "joggat" hem det OS-guldet. För just OS-finalen 1996 kom att bli tidernas bästa 800m-lopp med topp-4 under 1:43 anförda av Norges Vebjörn Rodal!

Någon kanske undrar hur Kipketer hade kunnat vinna VM för Danmark redan året före. Här är förklaringen att IAAF (till skillnad från IOC) då inte krävde medborgarskap utan i sina regler hade en lagom diffus paragraf om att det räckte att man "påbörjat processen för nationalitetsbyte". Att den processen kunde vara mångårig och ha en inte sällan oklar utgång hade man inte beaktat.

Paragrafen ströks också några år senare och nu är det i princip medborgarskap som gäller, t o m inkluderande en karenstid för att avskräcka från blixtsnabba nationsbyten.



7. Eunice Barber är för oss i Sverige känd som Carolina Klüfts tuffa franska utmanare i sjukamp. Men faktum är att Barber inte alltid varit fransyska.

Vilket är Barbers "fädernesland" som hon tävlade för i början av sin karriär? När gjorde hon sin debut på global seniornivå - och hur gick det då (resultat och placering)?

SVAR:
Eunice Barber kommer från Sierra Leone, en f d brittisk koloni vilket förklarar det engelskklingande namnet. Men det var en fransk friidrottsintresserad biståndsarbetare som såg hennes talang redan när hon var 14 och och som sedan hjälpte henne att som 18-åring komma till Frankrike (bort från det som skulle utvecklas till ett blodigt inbördeskrig) för att utveckla talangen.

De första mästerskapsstarterna gjorde Barber dock för Sierra Leone. Debuten blev ytterst diskret då hon ännu inte fyllda 18 år deltog vid Barcelona-OS 1992. Där blev hon 26:a (sist av de fullföljande) i sjukampen (4.530 p), 30:e (sist av de som hade resultat) i längdkvalet (5.55) och 35:a av 37 startande i försöken på 100m häck (15.01).

Men redan tre år senare vid Göteborgs-VM var en 20-årig Barber med i toppstriden och slutade 4:a just utanför prispallen i sjukampen. Året efter blev hon 5:a på OS.

1997 blev sista året Barber tävlade för Sierra Leone och de riktigt stora framgångarna kom som bekant i den franska landslagsdräkten: VM-guld i sjukamp 1999 och i längd 2003. Men sedan kom ju en viss Klüft att stå i vägen för topplatsen i sjukampsmästerskapen.


8. Under det "Kalla kriget" användes idrotten av båda sidor som ett viktigt propagandaredskap. Därför väckte en kärlekssaga "över järnridån" mellan två stjärnfriidrottare vid ett OS stor mediauppmärksamhet långt utanför sportsidorna. En uppmärksamhet som till slut fick t o m de högsta politikerna att ge sin motvilliga välsignelse.

Vilka var de två stjärnfriidrottarna, där alltså den ena bytte inte bara nationalitet utan därmed också sida i en extremt laddad politisk prestigekamp?

SVAR:
Det var 1956 i Melbourne som den amerikanske släggkastaren Harold Connolly och den tjeckoslovakiska diskuskasterskan Olga Fikotová inte bara vann varsitt OS-guld utan också fann varandra. Knappt ett år senare gifte de sig och Olga flyttade till USA.

Hon hade räknat med att fortsätta tävla för sitt hemland - t ex på EM i Stockholm 1958 - men myndigheterna i Tjeckoslovakien valde att betrakta henne som något av "landsförrädare". Så Olga Connolly tvingades att i stället bli amerikanska och som sådan gjorde hon ytterligare fyra OS!

Även Harold Connolly hade en lång karriär - som bl a innehöll nästan tio år som världsrekordhållare och historiens första 70m-kast - men lika litet som hustrun lyckades han upprepa succén från 1956. Ingen av dem tog någon mer OS-medalj.


9.
Albanien har aldrig märkts speciellt mycket inom friidrotten. Dock har man haft sporadiska framgångar för juniorer. Men när en dessa talanger sedan tog klivet upp också i världseliten för seniorer var det för ett annat land och säkert var det få som då reflekterade över den albanska bakgrunden.

Vem var talangen? Vilket var det nya hemlandet? Bästa insatser i VM/OS? 

SVAR:
Mirela Manjani klev tidigt fram som Albaniens affischnamn redan som tonåring. 1994 (ännu inte 18 år fyllda) var hon 8:a på JVM och med på senior-EM, året efter blev det silver på JEM och senior-VM-final (4:a i kvalet på dunderpers, 12:a plats i finalen) på Ullevi.

Efter att ha gift sig med en grekisk (men likaså ex-albansk!) tyngdlyftare började hon 1997 tävla för Grekland under efternamnet Tzelili. Under perioden 1999 till 2003 var hon världens medaljmässigt framgångsrikaste spjutkasterska med sex raka pallplatser - tre guld (VM 1999, EM 2002, VM 2003), två silver (OS 2000, VM 2001) och ett brons (OS 2004).

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att hon under dessa sex år i övrigt tycks ha gjort totalt bara 17 tävlingar (snitt på under tre per år!) och att bara fyra av dessa tävlingar (Europacupen 2000-2003) var utanför Grekland. Efter 1998 tävlade hon alltså aldrig "på touren"!

Sista framträdandet internationellt blev Helsingfors-VM 2005 där hon hade tre kryss i kvalet.

PS. Även Greklands på senare år bästa spjutkasterska Savva Lika är ex-albanska. Men hon var ingen juniorstjärna - om hon ens tävlade i spjut då. Hon emigrerade (till fots!) till Grekland som 27-åring 1997 och 1999 började hennes egentliga karriär.

Första 60m-kastet kom som 33-åring 2003 och året efter mästerskapsdebuterade Lika med att bli 9:a på hemma-OS. Höjdpunkten i karriären blev 5:e platsen på VM i Osaka på personliga rekordet 63.13. Höjdpunkten hittills, är kanske bäst att säga eftersom hon som 41-åring i somras gjode 59.00!


10. Det land i Europa som "fångat upp" flest utländska elitaktiva utan någon ursprunglig direkt anknytning är förmodligen Spanien. Bl a har ett flertal cubanska toppnamn tävlat som naturaliserade spanjorer under slutet av sina karriärer.

Vilka individuella medaljer för Spanien i internationella mästerskap (OS, VM, EM) ute och inne har dessa ex-cubaner bidragit med?

SVAR:
Denna spanska "Cuban connection" har faktiskt gett en ganska blygsam utdelning i form av medaljer. En förklaring är förstås att nationsövergången i allmänhet skett efter redan långa elitkarriärer:

Medelåldern vid bytet har för de mest kända (Niurka Montalvo, Robert Moya, Aliuska Lopez, Juan Lino Martinez, Luis Felip Meliz och Frank Casanas) varit dryga trettio år. (Och Loi Maikel Martinez - 67 i diskus - som lär vara på gång nu fyller 31 i år.)

Fem de sex nämnda som blivit spanjorer har vardera minst en global medalj (som junior och/eller senior) - enda undantaget är Juan Lino Martinez. Ändå är det bara två av dem som gett Spanien någon medalj på OS, VM eller EM.

Den ene är faktiskt just längdhopparen Juan Lino Martinez som bara veckor efter "övergången" sommaren 2004 tog brons vid Athen-OS. Året efter kompletterade han med guld på inne-EM och en 4:e plats på VM.

Den enda i övrigt som levererat några medaljer till sitt nya hemland är Niurka Montalvo. Också hon slog till direkt första året med sitt guld i hemma-VM i Sevilla 1999. Två år senare följde hon upp med VM-brons både inne och ute.

Så medaljsumman för Spanien på deras tidigare cubaner skrivs till två guld och tre brons fördelat på två aktiva.



11. Men det finns även en cubansk VM-friidrottare som tävlat ända upp på VM-nivå också för två andra länder - varav inget varit Spanien.

Vem är det? Vilka är de andra två nationerna?

SVAR:
Det märkliga ödet tillhör trestegshopperskan Yamilé Aldama. Som cubanska blev hon bl a VM-tvåa 1999 och OS-fyra 2000. Sedan träffade hon en britt, flyttade till London, gifte sig och fick barn.

Däremot fick hon inte brittiskt medborgarskap trots familjeanknytningen. Så till slut accepterade hon därför 2004 ett erbjudande från Sudan (!) som åter gjofde det möjligt för henne att delta i mästerskap. För Sudan blev hon sedan bl a IVM-tvåa 2004, OS-femma samma år och VM-fyra 2005.

Men till slut fick hon äntligen sitt brittiska pass och kunde 2011 i Daegu som 39-åring äntligen representera det land hon varit fast bosatt i sedan mer än tio år tillbaka. Det gav en 5:e plats men var ändå bara början:

För nu i mars - bara ca fem månader före 40-årsdagen och i sjunde IVM-starten - kom den långa karriärens allra första globala guldmedalj. Med 14.82 lämnade Aldama favoriterna Savigne och Rypakova bakom sig. Visst fanns det många lyckliga vinnare i Istanbul, men frågan är om inte känslan var allra djupast hos Aldama.

För även om hon redan hade en unik samling tidigare titlar från så disparata evenemang som Centralamerikanska, Panamerikanska, Afrikanska och Arabiska mästerskap/spel saknades ju den globala titeln.

 

12. Även om den dominerande formen av nationsbyte är att man byter bort "sina rötter" till något nytt finns det också exempel på motsatsen: En 17-årig europamästare inomhus valde bara några månader senare att i fortsättningen i stället representera det land som hon föddes i men som hon lämnat med sin familj när hon var åtta år.

Vem handlar det om och vilka länder var berörda?

SVAR:
Marilyn Neufville uppmärksammades i slutet på 1960-talet i Storbritannien som en verklig supertalang på sprint. Och för den övriga friidrottsvärlden slog hon igenom på inne-EM 1970 då hon bara 17 år gammal sprang på inofficiella innevärldsrekordet 53.01 och tog hem guldet före alla de etablerade seniorerna (bl a kom Karin Lundgren 4:a).

Till sommaren väntade Samväldesspelen i Edinburgh (däremot inget EM, som ju då tillfälligt gått över till en 2-årsrytm på de udda åren) och Neufville chockade då genom att meddela att hon där avsåg springa för Jamaica, där hon var född och hade bott sina första åtta år innan familjen flyttade England.

Många britter blev upprörda eftersom man ansåg att Neufville ju fått hela sin idrottsliga fostran av dem och att det då var ytterst otacksamt att tävla för ett annat land. (En historisk ironi nu när den brittiska debatten har varit intensiv om de "plastic brits" som utan tidigare anknytning till den brittiska idrotten plötsligt dykt upp i det brittiska landslaget - se fråga 4 ovan!).

Men Neufville stod på sig att det var Jamaica som gällde i fortsättningen och kanske var det extra adrenalin genererat av kritiken som gjorde att hon inte bara vann Samväldesguldet utan också satte seniorvärldsrekord!

I ett lopp utan egentlig konkurrens - tvåan distanserad med över tre och en halv sekund - rusade nämligen Marilyn Neufville varvet på 51.02 (enl dåtidens regler avrundat till 51.0) vilket var sju tiondelar bättre än det gällande världsrekordet!

Där och då framstod Neufville som 400m-löpningens stora framtid, men efter succéåret 1970 följde envisa skador och hon förmådde aldrig senare komma ens nära tidsmässigt även om hon kämpade på med karriären ända fram till 1976.



13. Sedan drygt tio år tillbaka har Turkiet varit det kanske offensivaste landet i Europa när det har gällt att förstärka sitt landslag. Den första tydliga satsningen gjordes senhösten 1998 då man värvade en grupp tonåriga etiopiska löperskor, som dessutom fick nya turkiska namn.

Övriga Europa kunde bara häpet se på hur detta helt okända gäng sprang hem lagguldet i juniorklassen på terräng-EM. Det kom dock ingen internationell seniorstjärna ur det gänget, till skillnad från den lysande "kompletteringsvärvning" man gjorde av ytterligare en etiopisk junior våren 1999.

Vem var det?

SVAR:
Den som skulle visa sig bli en succékomplettering var Hewan Abeye. När hon först tävlade för Turkiet hade hon ett helt turkiskt namn - Elvan Can - men efter några år tog hon tillbaka ett etiopiskt efternamn och blev Elvan Abeylegesse.

Transfern 1999 var rekordsnabb och frågan är om den verkligen gick regelrätt till. För Hewan Abeye kom 9:a i juniorklassen (guld i lag!) på terräng-VM i slutet på mars för Etiopien och mindre än fyra månader senare kom Elvan Can 5:a på 3000m vid ungdoms-VM för Turkiet (följde ytterligare några veckor senare upp med JEM-silver på 5000m).

Nationsbytet hade alltså skett mellan två VM samma år med bara några månader emellan. Var det verkligen tillåtet? Hade Etiopien gett sitt godkännande till denna blixtövergång? Eller förstod IAAF inte då att Hewan Abeye från Etiopien och Elvan Can från Turkiet faktiskt var en och samma person?

Hursomhelst med det, Elvan Abeylegesse har blivit kvar som turkiska och blivit betydeligt framgångsrikare som senior. Höjdpunkterna är världsrekordet 2004 (5000m), dubbla OS-silvren 2008 (5000m och 10000m) och EM-guldet 2010 (10000m). Personrekordserien 3:58 - 8:31 - 14:24 - 29:56 är imponerande.

PS. Senaste uppmärksammade värvningen till Turkiet kom under pågående säsong förra sommaren då kenyanen William Tanui Biwott plötsligt blev Ilham Tanui Özbilen. 2009 hade han satt juniorvärldsrekord på engelska milen som tvåa på Bislett Games och sprungit startsträckan i det kenyanska lag som noterade världsrekord på 4x1500m vid Memorial Van Damme i Bryssel.

Även 2010 tävlar han på touren som kenyan och samma gällde inne och början av utesäsongen 2011 fram till början av juni. Då kom plötsligt beskedet om nations- och namnbytet. Sin första tävling någonsin i Turkiet gjorde han sedan i slutet på juni.

Någon VM-start i Daegu blev det inte (p g a reglerna om karenstid) men nu i vinter fick han plötsligt dispens av IAAF för inne-VM. Självklart ett rent politiskt beslut (Turkiet skulle ju arrangera och behövde "egna" medaljhopp) men det försvarades av IAAF på en presskonferens inför IVM ändå med att han "sedan lång tid tillbaka hade tillhört den turkiska friidrottsgemenskapen".

Han tog silver på 1500m och intervjuades efteråt av den turkiske innerplansspeakern ... på engelska.


14. Frågan är om inte just precis det turkiska exemplet inspirerade de oljerika gulfstaterna Qatar och Bahrain att i början på 2000-talet bli mycket aktiva med att erbjuda etablerade aktiva från andra länder att byta landslagsdräkt.

Det mest spektulära exemplet var rena kuppen när Qatar mitt under en brinnande säsong köpte loss en världsetta som "på studs" bytte identitet och inom bara ett par veckor sedan sprang hem en global guldmedalj.

Vilket år hände detta? Vilket var stjärnans ursprungliga namn och vad blev namnet efter nationsbytet?

SVAR:
Det var kenyanen Stephen Cherono som mitt under sommaren 2003 - veckorna före VM i Paris - blev qatariern Saif Saaeed Shaheen. Som motiv angav han framförallt att han inte tyckte att det stöd och den organsiation som kenyansk friidrott då erbjöd var tillräckligt bra.

Men visst hade kuppen en del märkliga sidor, där knappast bara Shaheen själv var ensam om att tjäna på affären. För övergången krävde ju ett formellt godkännande av Kenyas FIF och det känns inte troligt att de förblev okompenserade för att släppa iväg världens bäste hinderlöpare utan "karens" lagom till ett VM.

Idrottsligt sved det ju rejält eftersom VM-titeln formellt inte hamnade i Kenya utan i Qatar sedan det i Paris visade sig att - som väntat - ingen av Kenyas representanter förmådde matcha Shaheen (som ju aldrig flyttade från Kenya utan bodde kvar och tränade där precis som tidigare).

Den enda "hämnden" Kenya kunde utkräva var att man stoppade Shaheen från Athen-OS 2004. Annars var han helt suverän i världen under fyras säsonger (2003-2006) då han vann alla sina lopp och tog hand om seniorvärldsrekordet (hade det redan för juniorer). Det finns starka argument att ranka honom som tidernas bäste hinderlöpare (10 lopp på 7:53-7:58).

Men efter 2006 har han knappast synts till på världsscenen p g a envisa skador: Inga lopp alls 2007 och bara sporadiska lopp - mest på slätt - 2008-2010, och sedan ingenting alls.


15. Alla nationsbyten är dock inte effekten av någon långsiktig plan från den aktive själv eller någon slog värvningsstrategi från det nya landet.

Tag t ex den blivande världsstjärna som ännu inte fyllda 16 år deltog i ett junior-VM (gick till semi på 400m) och som sedan på eget bevåg och stående fot beslöt sig för att inte åka hem med sitt landslag utan stanna kvar. Det tog dock faktiskt ytterligare sju år till bytet av landslagsdräkt.

Vem gäller det och vilka blev de främsta OS/VM-placeringarna för resp land?

SVAR:
Det var en 15-årig Francis Obikwelu som 1994 ingick som 400m-löpare i den nigerianska truppen till junior-VM i Lissabon. Där missade han final med bara hundradelar. Trots sin ungdom tog chansen att sedan stanna kvar i Europa även om det var motigt i början (kunde ju inte språket).

Obikwelu fann sig dock efter tag tillrätta och kunde återuppta friidrottsträningen - dock med fokus flyttat från 400m till 100m/200m. Och redan 1996 kom stora framgångar: Dubbla guld (100m och 200m) vid junior-VM och semi på 200m vid OS i Atlanta.

Detta fortfarande för Nigeria och han fortsatte att representera fäderneslandet på IVM 1997 (brons 200m), VM 1997 (semi 100m, silver 4x100m), IVM 1999 (fyra 200m), VM 1999 (brons 200m och 4x100m) och OS 2000 (semi 200m). Men efter en knäskada 2000 som Nigerias FIF inte var beredda att hjälpa honom att åtgärda beslutade sig Obikwelu för att i stället representera det land han redan bott i många år.

Så fr om 2002 har han tävlat för Portugal och även om han redan 2008 annonserade att han skulle lägga av så håller han fortsatt igång tävlandet. Så sent som i vintras gjorde han 6.80 på 60m och så sent som 2011 - alltså 17 år efter internationella debuten - tog han faktiskt guld på 60m vid inne-EM!

Höjdpunkterna i karriären får väl anses vara EM-dubbeln i Göteborg 2006 och OS-silvret på 100m två år tidigare.


16. Nationalitetsbyten kan även ha andra orsaker. När det gällde den canadensiske häcklöparen Mark McKoy så handlade det nog mest om att han i svallvågorna efter Ben Johnson-skandalen (även McKoy blev avstängd) inte kände sig "uppskattad" nog i Canada.

Men vilket land var det som McKoy i stället kom att tävla för under den sista delen av elitkarriären?

SVAR:
Det blev Österrike och någon annan förklaring till detta finns inte än att de - genom förmedling av en österrikisk manager - hade det bästa "anbudet". McKoy - ursprungligen från Guyana och under en del av karriären bosatt i Storbritannien - hade ingen som helst koppling till Österrike.

Det har ibland påståtts att hans fru var österrikiska, men det stämmer inte alls: Yvette Grabner var nämligen f d östtyska med bakgrund som framstående junior på medeldistans.

(Tvillingsystern Yvonne nådde världseliten också som senior med bl a 4:01 på 1500m och ett IVM-brons. Under seniorkarriären tävlade hon först som Yvonne Mai - gift med trestegshopparen Volker Mai, fortfarande juniorvärldsrekordhållare - och sedan som Yvonne Graham - gift med jamaicanske 400m häck-löparen Winthrop Graham som bl a tog silver VM 1991 och OS 1992.)

För Mark McKoy kom åren som österrikare (1994 och framåt) inte att bjuda på några större framgångar. Han missade final på EM 1994 och OS 1996 och blev fyra på IVM 1995. Topparna förblev alltså OS-guldet i Barcelona 1992 och IVM-guldet i Toronto vintern efteråt. Efter avslutad karriär vände McKoy tillbaka till Canada och bor sedan många år tillbaka åter i Toronto.

Vad gäller Österrike utvecklade man under framförallt 1980- och 90-talen en smått systematisk "import" av idrottsstjärnor, framförallt från det gamla Östeuropa. Det gällde dock inte främst friidrott utan andra idrotter.


17. "Bytt, bytt - kommer aldrig igen" lyder ju talesättet men det finns undantag också från den regeln. Dvs aktiva som börjat tävla för ett land, bytt till ett annat land och sedan bytt tillbaka igen.

Nämn ett par exempel på elitaktiva som tävlat ända upp på OS/VM-nivå i alla tre faserna i ett sådant fram-och-tillbaka-mönster. 

SVAR:
Tre exempel (det kan finnas fler):

Viktor Tjistiakov (stav): Ryssland (bl a ut i kval OS 1996), Australien (bl a 5:a OS 2000) och Ryssland (bl a 10:a VM 2009).

Kareem Streete Thompson (längd, även sprint): Caymanöarna (bl a ut i kval OS 1992), USA (bl a 14:e VM 1995), Caymanöarna (bl a 2:a inne-VM och 5:a VM 2001).

Ziad Abou Hamed (400m häck): Syrien (bl a VM 1991 och 1993), Australien (bl a semi VM 1997) och Syrien (bl a försök OS 2000).

Bakomliggande förklaringarna är i högsta grad individuella:

Både Tjistiakov och Abou Hamed emigrerade "permanent" till Australien och bodde där i flera år. Men Tjistiakov beslöt sig att helt enkelt flytta hem till Ryssland igen. Abou Hamed däremot bytte bara tävlingsnationalitet och det därför att han inte blev uttagen till den australiska OS-truppen 2000.

Streete Thompson har bott hela sitt liv i USA och tyckte väl efter ett tag att det kändes mer rätt att också tävla för USA. Sedan kan man väl ana att återbytet motiverades av att han för USA var en i mängden men för Caymanöarna den stora stjärnan.


18. Jaysuma Saidy Ndure håller de norska och nordiska rekorden på både 100m (9.99 '11) och 200m (19.89 '07). Men "Jays" är sedan tidigare också rekordhållare i sitt förra hemland.

Vilket land och vad är hans rekordtider där?

SVAR:
Ndure kommer ursprungligen från Gambia men redan 2002 som 18-åring hade han flyttat till Norge. Så även om han representerade Gambia på ett par VM och OS var det som "idrottslig" norrman. Medborgarskapsbytet kom till säsongen 2007 (även om han fick stå över VM).

I samband med nationsbytet kom också ett stort idrottsligt lyft: Hans gambiska nationsrekord var 10.26/20.47 och direkt första året som norrman var han nere på 10.06/19.89.

Det gambiska rekordet på 200m står sig fortfarande medan han i somras (2011) förlorade det på 100m med en hundradel.


19. Nigeria är ett land som på senare år fungerat mest som "exportör" av fridrottstalanger som i takt med att den inhemska satsningen vittrat bort sökt sig till bättre stöd i andra länder. Men det finns också exempel på motsatsen:

En andra generationens nigeriansk invandrare tog som tonåring JEM19-guld men lyckades i rådande tuffa konkurrens nationellt aldrig etablera sig i det egna seniorlandslaget. Så vid 28 års ålder byttes - utan flytt av vare sig boende eller träning - tävlingsnationaliteten till nigeriansk.

Och ser man på: Personliga rekordet höjdes kraftigt och storinternationellt har det blivit två VM-starter och guld i både Samväldesspelen och Afrikanska mästerskapen. Det är en ödets ironi att det med nuvarande prestationsnivå nog hade blivit VM-starter också utan nationalitetsbytet.

Vem stämmer den beskrivningen in på?

SVAR:
Den stämmer in på den ursprungligen brittiske trestegshopparen Tosin Oke. 1999 på JEM19 fick han på en riktig fullträff - 16.57 - som gav guld strax före en viss Christian Olsson.

Men medan Christians utvecklingskurva fortsatte brant uppåt de följande åren hände det inte speciellt mycket för Oke. Det tog tre år innan han hoppade längre, och det bara marginellt.

Fortfarande nio år efter JEM-triumfen fattades 14 cm till internationella "elitgränsen" 17.00 och de internationella uppdragen hade begränsats till Samväldesspelen (5:a) och EM (precis till final, där han dock nollade) 2002.

Men sedan Oke 2007 inte togs ut till VM trots klarad kvalgräns började han fundera på att byta nationalitet till föräldrarnas Nigeria. Bytet genomfördes till säsongen 2009 och blev som sagt starten på en helt ny karriär:

Första 17m-hoppet kom den 5 juni 2010 och senare samma år vann han både Afrikanska Mästerskapen (17.22) och Samväldesspelen (17.16).