Katharina Gråman, Nikki Anderberg, Elvira Tanderud och Emilia Franzén var den svenska laguppställningen som levererade stabila löpningar och trygga växlingar. En nyckelinsats stod 200m-finalisten Elvira för i andra kurvan där hon enl arrangörens tidtagning gick plus mot nästan alla andra lag båda heaten sammantaget.

Bland de lag som fick se sig besegrade i försöksheatet fanns etablerade stafettstorheter som Italien och Frankrike.

På pojksidan representerades Sverige av Simon Plesse, Zion Eriksson, Jonatan Borg och Alex Apelgrim av vilka bara 100m-semifinalisten Zion tävlat individuellt här i Tallinn. Det hindrade inte man länge var med i resonemanget om en topp-2 placering som skulle ge en direktplats i finalen.

Till slut blev det en 4:e plats på 40.50, en tid som när man räknade ihop de tre heaten alltså visade sig vara den 7:e snabbast totalt. Något som rimligen borde ha gett en plats i det 8 lag stora finalfältet. Men tyvärr icke så.

Hur kunde det bli så?

Förklaringen till den idrottsliga paradoxen: I ett annat heat hade de två topplagen (Tyskland och Ungern) trasslat bort sig. Något som resulterade i att Tjeckien och Grekland gick vidare därifrån på placering på tider – 40.54 – och 40.72 – som var sämre än Sveriges och som alltså inte hade räckt för avancemang på tid.

Men blågult blir det alltså i alla fall i en av 4x100m-finalerna, den kvinnliga som går kl 15.40.

/ A. Lennart Julin