Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Måndag 26 oktober 2020

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Friidrotten en materialsport?

Del 1: Banorna, blocken och häckarna


av A. Lennart Julin


Banor, skor och startblock är tre idag självklara saker som inte alltid under friidrottens historia sett ut som nu. (foto: Deca Text & Bild)


Hur mycket har friidrotten varit en "materialsport"? Dvs en idrott som beroende på nya material och ny utrustning - genomgått stora förändringar i karaktär och resultatnivåer under historiens gång.

I en miniserie artiklar kommer friidrott.se att gå tillbaka i historien för att se inte bara vad som förändrats utan också hur stor påverkan faktiskt blev på de berörda grenarna. Vilka "gamechangers" har friidrotten egentligen upplevt och när inträffade de?

Den första delen härnedan tar upp allvädersbanorna plus två andra "revolutioner" som berört löpgrenar. Fortsättning kommer alltså att följa där fler förändringar i anläggningar, redskap och utrustning granskas.

 

Allvädersbanorna

Traditionellt sprang man på kolstybb och i länder med mildare klimat förekom också gräsbanor. Problemet med dessa naturbanor var att de krävde mycket skötsel för att vara ”bra” och även välskötta banor blev ”tungsprungna” när det regnade.
 
Första alternativet som på tidigt 1960-tal började användas var vad som kallades ”gummiasfalt”. Betoningen i ordet låg på "asfalt" och banorna blev stenhårda och kändes i princip som en asfaltväg. Krävde mindre underhåll men att t ex hoppa tresteg på sådana banor var förstås närmast att medvetet skada sig.
 
Så gummiasfalten blev en mycket kort parentes under 1960-talet. För ”ansatsgrenarna” (hopp och spjut) kom i stället en period med gummimattor på rulle, s k transportband, som egentligen utvecklats för industrin. Dessa transportband blev mycket populära eftersom de var portabla och kunde rullas ut både på stybbanor och på asfaltbanor, Ja, även utanför arenor när man ville köra en hoppgren ”på stan”.


Premiär i Mexico-OS 1968

De moderna gummibanorna som vi nu ser som självklara permanenta lösningar – även för rundbanorna – på våra arenor utvecklades under 1960-talet och fick sitt stora genombrott med Mexico-OS 1968. Där blev det en resultatrevolution i sprint, häck och hopp och det var nog många som tänkte att det handlade mycket om banorna.
 
Men med facit i hand vet vi att det var den höga höjden som var huvudskälet till alla rekorden i dessa grenar. Det vet vi därför att övergången från stybb till allväders var en process som kom att pågå flera år framåt. En period då alltså de elitaktiva körde växelvis stybb och allväders. Sverige t ex fick inte sin första moderna gummibana förrän till följande OS-år, dvs 1972.

 

Hur stor var effekten på resultaten?

Visst fanns på den tiden många nostalgiker som kom med påståenden om att de nya banorna betydde både en och två och tre sekunder per varv. Men om man jämförde verkliga resultat för enskilda aktiva på de olika underlagen var skillnaden på gränsen till omöjlig att identifiera.
 
1968 t ex sprang Jim Hines 10.03 på lågland och stybb på USA-mästerskapen i juni och sedan 9.95 på höghöjd (drygt 2000 m) och allvädersbana på OS i oktober.


Ron Clarke fullbordar sin världsrekordkross - kapade över halvminuten
i ett svep - på 10000m på Bisletts kolstybb 1965.


En annan illustration: 1965 och 1966 solosprang Ron Clarke på stybb 10000m på 27:39 resp 5000m på 13:16. Båda dessa tider stod sig som världsrekord till 1972, då de förbättrades marginellt av Lasse Viren på allväders. Självklart går inte detta ihop med att den nya typen av banor "automatiskt" skulle ha varit sekunder snabbare per varv.
 

Blev ingen revolution

En tredje illustration: Vid OS 1964 i Tokyo – som gick på stybb – vann Bob Hayes 100m-finalen i +1.1 m/s på 10.06 (äkta eltid!) fast han sprang på innerbanan som använts intensivt (= blivit ”uppsprungen”) tidigare under dagen.
 
Så faktum är att de nya banorna inte alls skapade en revolution i resultatnivåerna när övergången skedde. Den viktiga fördelen med den nya typen av banor var i stället att de alltid var bra medan det krävdes noggrann skötsel och bra väder för att en stybbana skulle vara riktigt på topp.
 
Förmodligen betydde de nya banorna mest för häcklöparna som nu kunde lita på att deras intränade stegmönster inte riskerade att saboteras av att tävlingsbanorna p g a väder och andra omständigheter varierade i mjukhet och ”uppsprungenhet” från tävling till tävling.


Snäva regelramar

Självklart har bantillverkarna under de drygt femtio år som gått sedan Mexico-OS inte varit passiva utan tvärtom hela tiden strävat efter att utveckla sina material.

Men samtidigt har detta hela tiden skett inom ramen för de snäva tekniska specifikationer (för elasticitet m m) som Internationella Friidrottsförbundet satt upp. Så de reella effekterna på resultatnivåerna har - om de alls existerar - varit marginella.
 
Typiskt är att de manliga världsrekorden på 100m och 200m har hunnit bli över tio år gamla (Bolt VM 2009). Och dessutom sattes de på en annan beläggning än den som har fått rykte om sig att vara den "snabbaste”. Så även ev skillnader mellan de olika varumärkena faller under kategorin ”för små för att entydigt kunna urskiljas”.

 
 

Startblocken

Startblocken känns som en så självklar del av friidrotten att det kan vara svårt att föreställa sig att de inte alltid funnits där. Men faktum är att de inte dök upp förrän i slutet av 1920-talet och inte blev tillåtna att använda förrän efter OS 1936. Världsrekord dessförinnan underkändes faktiskt därför att rekordsprintern använt startblock!
 
Före startblockens införande – och på mindre lokala tävlingar säkert ända in på 1960-talet – hade man i stället startgropar som för att få mest ändamålsenliga form ”skars ut” i stybbanan med en specialspade. Det säger sig självt att vid många lopp på samma distans groparna under tävlingen blev sämre och sämre när det gällde att ge ett fast och bra stöd för frånskjutet.


Så skulle startgropar grävas! (Ur Nordisk Familjeboks Sportlexikon 1941).

Så startblocken gav när man tävlade på stybb sprinterna en helt annan trygghet i att man kunde lita på att det explosiva frånskjutet skulle fungera. Någon omedelbar synlig effekt på sprinttiderna kunde dock inte registreras. Det berodde dock förmodligen främst på att den manuella tidtagningen som då gällde i sig hade en alldeles för stor osäkerhet (storleksordning: tiondelar!) för att startblockseffekten skulle kunna urskiljas.
 
En intressant parentes i historien om startblocken kom när allvädersbanorna hade etablerat sig i slutet av 1970-talet. Då experimenterade vissa elitsprinters med att köra helt utan startblock eftersom själva banan gav tillräckligt bra fäste för frånskjutet! Reglerna innehöll då inga krav på att använda block eftersom inten såg det som någon fördel att köra utan.
 

Blocken behövdes - för startkontrollen!

Men britten Allan Wells började ändå nå stora framgångar – bl a guld på Samväldesspelen 1978 – utan att använda block och detta blev mycket uppmärksammat i medierna. Men det innebar samtidigt att Wells satte den elektroniska startkontrollen ur spel eftersom den var kopplad till startblocken.
 
Det ansågs inte acceptabelt så reglerna gjordes om till att det blev obligatoriskt att använda block på alla sträckor upp t o m 400m. Så när Wells tog OS-guld på 100m 1980 använde han block som alla andra. Britten gjorde också sina bästa tider med block, så det finns egentligen ingenting som indikerar att det verkligen skulle ha varit en fördel att köra utan.


Nu ser det alltid ut så här: Alla (utom barn och veteraner) kör alltid med startblock - för reglerna kräver det! (foto: Deca text & Bild)

Häckarna

Även här kanske det överraskar att det skett en viktig förändring en gång i tiden. Men faktum är att dagens typ av häckar – som från sidan ser ut som ett bakvänt L – utvecklades först i mitten på 1930-talet.
 
Dessförinnan använde man häckar som ungefär som dagens hinder var stabila träkonstruktioner utformade som ett uppochnedvänt T. Dvs foten stack ut också framåt – en kvartsmeter åt vardera hållet - vilket gjorde det svårt att fälla häcken framåt, vilket i sin tur medförde att ett ordentligt islag i de flesta fall innebar att loppet var över för den drabbade.


På den gamla goda tiden var häckarna rejäla pjäser som man verkligen inte ville riskera att slå i! (Ur Nordisk Familjeboks Sportlexikon 1941.)


Därför var det med de gamla stabila trähäckarna nödvändigt för löparna att ha ordentliga marginaler vid passagerna för att inte riskera något islag som kunde stoppa framfarten helt. Ett försiktighetstänk som kunde släppas med de nya fällbara häckarna. Visst kan man fortfarande totalkrascha – fråga Omar McLeod i VM-finalen i Doha i höstas – men ett lättare islag gör nästan ingenting.
 

"Hellre islag än för mycket luft"

Man ser idag heller knappast något elitlopp på 110m häck där alla häckar står upp efteråt. Extremt framgångsrika under-13-löpare som Roger Kingdom (dubbla OS-guld) och Allen Johnson (ett OS-guld och fyra VM-guld) rev inte sällan hälften av häckarna även i sina bästa lopp! Det hade aldrig varit möjligt med den ursprungliga typen av häckar,
 
För sådana som Colin Jackson och världsrekordhållaren Aries Merritt var islagen ganska sparsamma. Men de hade ändå aldrig kunnat våga springa med så små marginaler om de inte vetat att häckarna skulle falla framåt om man trots allt råkade toucha dem. Så de nya häckarna har i grunden förändrat grenen – fast det hände alltså för så länge sedan att ingen idag har några referensramar kvar från hur det var förr.



I dagens häcklöpning gäller det att passera häckarna så snålt det någonsin går och ett eller annat islag är man beredd att ta. (foto: Deca Text & Bild)