Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Måndag 26 oktober 2020

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Friidrotten en materialsport?

Del 3: Spjut


av A. Lennart Julin

foto: Deca Text & Bild


I valet och kvalet - i kvalet på VM 2013.

Grundtanken med kastgrenarna har alltid varit att redskapet skall vara så standardiserat i utformningen att "en slägga är en slägga är en slägga". Men den principen har egentligen aldrig gällt för spjutet där små variationer i designen och styvheten kan ge stora variationer i kastlängderna beroende på väder och vind och på individuell teknik.

Detta kom också att medföra att tillverkarna började leta efter hur man med ofta små modifieringar kunde förbättra kastlängderna. Faktum är att det kan sägas att från början av 1950-talet till början av 1990-talet pågick det ett "utnötningskrig” mellan tillverkarna – som letade kryphål i reglerna – och Internationella Friidrottsförbundet (då IAAF, nu World Athletics) som försökte täppa till dem.

En process som resulterat i att spjutet idag är ett redskap där en kontroll av regelmässigheten förutom självklara kriterier som totallängd, vikt och tyngdpunktsplacering även omfattar tjockleken (max eller min) på ett 10-tal ställen från spets till bakände! 


Det är sannerligen många detaljmått som måste kontrolleras på ett modernt spjut! (Illustration i Regelboken 2018). 


Från början var alla spjut av homogent trä – normalt björk – med metallspets där de specificerade måtten fokuserade på redskapets längd och vikt och tyngdpunkt, övrigt ansågs nog ge sig självt mer eller mindre. Men på tidigt 1950-tal började amerikanske elitkastaren Bud Held tillsammans med sin bror Dick fundera på hur man inom gällande regler kunde konstruera spjut som skulle flyga bättre.
 

Ihåliga i stället för homogena

Första steget var att byta ut björken mot andra träslag för att kunna göra spjuten ihåliga, då kunde nämligen tjockleken och därmed ”bärförmågan” förbättras. Dick Held övergick dock ganska snabbt till att göra spjuten i aluminium helt enkelt därför att det var mycket enklare att då forma dem på ett för aerodynamiken optimalt sätt.
 
Övergången från trä till metall var en materialutveckling som nog alla såg bara fördelar med. Man slapp ju problemet med att det ”levande” materialet björkträ gjorde spjuten sköra och mer benägna att bli skeva, vilket ju kraftigt försämrade kastegenskaperna.
 
Held fick förstås inte vara ensam om att tillverka specialdesignade metallspjut och i Sverige gjorde ståltillverkaren Sandviken (Seefab) en satsning som snabbt blev väldigt framgångsrik. Det stora genombrottet för de svenska spjuten var det nya världsrekord (85.71) som norrmannen Egil Danielsen noterade vid OS 1956 i Melbourne.
 
(Alltsedan dess har de svenska spjuten – sedan 1973 är det dock inte Seefab utan Nordic Sport som stått för utveckling och tillverkning – fortsatt att vara populära och framgångsrika hos den yppersta världseliten, framförallt på den manliga sidan.)


Kim Amb på VM i Doha 2019 med senaste generationens Nordic-spjut. 

Flög långt - men landade platt

Det pågick som sagt sedan i ca 40 år en dragkamp mellan tillverkare och IAAF om utformningen av redskapen eftersom det som gjorde att spjuten flög längre samtidigt gjorde ”buklandningar” alltmer frekventa. Något som faktiskt gjorde det helt omöjligt att fastställa mätpunkten som enligt reglerna ju skulle vara där spetsen touchade marken.
 
Rent formellt skulle sådana kast förstås underkännas men samtidigt ställde det orimliga krav på domarens integritet om det skedde inför en jublande publik som sett redskapet flyga förbi en rekordmarkering. Så alltför ofta godkändes plattlandningarna och mätpunkten man då ”hittade” blev synnerligen godtyckligt placerad.
 
En situation som var i direkt konflikt med friidrottens grundläggande principer om objektivitet och hög precision i bedömning och mätning av prestationerna. Det var ett dåligt skämt att mäta resultat på cm-nivå när någon regelmässig mätpunkt egentligen inte ens fanns!

 

Flerårig utredning

I slutet av 1970-talet hade situationen blivit så besvärande att IAAF tillsatte en arbetsgrupp med uppdraget att göra om reglerna för att skapa ett redskap som – likt gamla tiders björkspjut – i princip alltid landade med spetsen först. Arbetet pågick under flera år med analyser och experiment innan  man kom fram till en lösning som innehöll tre faktorer.
 
Den första och mest självklara var att flytta fram tyngdpunkten (så att spjutet när det tappade fart skulle dippa ned spetsen). Men utredningen och experimenten hade också visat att effekten av tyngdpunktsflytten delvis kunde kompenseras genom att modifiera spjutets utformning så att det fick en smalare bakände.
 
Därför kompletterades det tidigare maximimåttet på tjocklek (som primärt gällde framänden) med ett nytt minimimått för bakänden! En diskret ändring som få utanför ”branschen” nog förstått signifikansen hos. Men den var faktiskt helt avgörande för att de ”nya” spjuten - trots framflyttad tyngdpunkt - inte skulle kunna göras lika benägna att landa platt som de ”gamla”.

 

Förslaget klart i april 1984

1984 var det slutliga förslaget till nya regler för 800g-spjutet äntligen klart i detalj och offentliggjordes i april samma år tre månader före IAAF:s kongress (i samband med Los Angeles-OS) som skulle fatta det formella beslutet. För att ge alla berörda – inte minst tillverkarna – tid att hinna ställa om hade 1 april 1986 satts som tidpunkt för bytesdatum.
 
Då skulle också alla rekord och all statistik börja om från noll. Man kan enklaste beskriva det som att grenen ”gamla spjutet” avskaffades och grenen ”nya spjutet” tillkom. Alltså ungefär som när ”100m eltid” ersatte ”100m manuellt” eller när kvinnliga 80m häck ersattes av 100m häck. Den historiska kontinuiteten bröts tyvärr men det var ett pris man kände sig tvungen att betala.


Två oöverträffade världsrekordmän möttes i Ostrava 2019: Uwe Hohn 104.80 med gamla och Jan Zelezny 98.48 med nya. Värt att notera: Hohn kastade längre än 98.48 bara en gång till i karriären och då med bara metern (99.52).

104.80 tre månader efteråt!

Mellan regelförslagets offentliggörande i april 1984 och IAAF:s kongress i slutet av juli samma år hände sedan någonting spektakulärt: Vid en tävling i Berlin den 20 juli höjde Uwe Hohn världsrekordet med över fem meter till 104.80! En prestation som fick stor uppmärksamhet – drömgränsen 100 meter hade ju inte  bara passerats utan krossats – och i medierna var temat att spjutkastningen nu var på väg att ”växa ur” arenorna.
 
Så när beslutet om de nya reglerna togs på IAAF:s kongress senare samma månad trodde många att det var Hohns ”livsfarliga” monsterskast som utlöst regeländringen, men i verkligheten hade de två händelserna ingen koppling. Regeländringen var som sagt noga förberedd sedan långt innan Hohn kastade och det primära skälet bakom var alltså inte kastlängderna utan plattlandningarna.

Att Hohn inte utlöste regeländringen inser den som bara tänker efter litet: För det hade varit omöjligt att ta ett så detaljerat beslut på stående fot utan en grundlig beredning – i detta fall hade IAAF:s utredning pågått i över fem år. Hade det verkligen varit ett panikbeslut utlöst av Hohns kast hade man dessutom inte heller kunnat acceptera att faktiskt fortsätta med de gamla spjuten i ytterligare nästan två år.


Ett annat toppmöte över generationerna skedde vid Karlstad GP sommaren 2019: Sveriges två främsta - Kim Amb (86.03 2019) och Patrik Bodén (89.10 1990, f ö fyra månader innan Kim föddes) tillsammans med Thomas Röhler (93.90 2017) och Cheng Chao-Tsun (91.36 2017).

Tyvärr har det ändå blivit en vida spridd ”sanning” – inte bara på ”nätet” utan man kan t o m hitta den i IAAF:s egen officiella världsrekordutvecklingsbok – att det var Hohns kast och säkerhetsproblematiken som initierade regeländringen. Det som 104.80-kastet möjligen medförde var att de som eventuellt tvekat om behovet av en regeländring inte längre tvekade!
 
Apropå säkerhetsfrågan kan man notera att efter 104.80-kastet den 20 juli 1984 och fram till övergången den 1 april 1986 var det ingen – inte ens Hohn själv – som kastade längre än 96.96 med det gamla spjutet. Så rekordkastet var verkligen en unik superträff!

 

En knottrig episod

”Kriget” mellan tillverkarna och IAAF tog dock inte slut med de nya reglerna eftersom tillverkarna letade vidare efter olika möjligheter att kompensera nackdelarna med den nya designen. Den mest uppmärksammade innovationen var de ”knottriga” spjut som ungraren Miklós Nemeth (själv OS-vinnare 1976) lanserade 1990.
 
Alla hade tidigare tagit den släta ytan som så självklar att det aldrig skrivits ut i klartext i reglerna, men Nemethfolket hade klurat ut att aerodynamiskt kunde ”knottrighet” ge fördelar. Och så var det verkligen. Så övriga tillverkare följde förstås blixtsnabbt exemplet med olika typer av ”osläthet” och det blev en ny rusch av rekordförbättringar från 89.58 ända upp till 96.96 under 1990-1991.
 
Ett förbud mot ”osläthet” togs dock av kongressen vid VM i Tokyo 1991 och alla knottriga rekord ströks därför och det officiella rekordet återställdes till 89.58. Sedan dess – alltså i över ett kvarts sekel – har det varit i princip lugnt på spjutfronten. Visst har det pågått utveckling men det som tillkommit är att kolfiber blivit ett starkt alternativ till metall och att den ”inre” konstruktionen (t ex materialkombinationer och antal delar) inte är detaljreglerad.

 

Stabila resultat i snart 30 år

Hur litet dessa nyheter dock betytt i praktiken illustreras av hur stabilt det varit i statistiken: Ser man till årsbästa 1992-2019 (alltså 28 säsonger) har t ex 10:e resultat legat på 84/85 meter 18 gånger (senast 2018) av 28 och antalet 90m-kastare varit tre eller fler bara sju gånger och de åren är väl utspridda: 1992, 2000, 2001, 2006, 2007, 2017 och 2018!

Jan Zelezny rekordåret 1996 med sitt 98.48-spjut av märket OTE
- som var gjort helt i aluminium! 

Värt att notera är också att världsrekordet 98.48 är 24 år gammalt och noterat med ett aluminiumspjut och att svenska rekordet 89.10 är 30 år gammalt och noterat med ett stålspjut ur den allra första generationen av redskap gjorda enligt de nya reglerna.
 

Kvinnliga spjutet

Allt det ovanstående om materialutvecklingen för det manliga spjutet (800 g) gällde också det kvinnliga (600 g) med en viktig skillnad: 600 g spjutet lämnades oförändrat när man 1984 beslöt att radikalt göra om 800 g. Riktigt hur det resoneraded då är svårt att begripa eftersom plattlandningarna var ett snarast större problem med det lättare redskapet.
 
Sofi Flink satte det gällande svenska rekordet 61.96 här i VM-kvalet i Moskva 2013. Det sista rekordet med gamla spjutet var Karin Bergdahls 63.64 från 1985, alltså endast 1.68 m längre (för världsrekorden är diffen mellan gamla och nya 7.72 m!).

Men det fanns krafter i Internationella Friidrottsförbundets dåtida "Womens committee" (Kvinnliga kommitté) som var starka motståndare till alla slags förändringar. Kvinnorna kastade ju så pass mycket kortare (ca 20 m) än männen att de inte hade några säkerhetsproblem.

Så därför drev motståndarna huvudargumentet att grenen skulle förlora all sin ”tjusning” om det kvinnliga spjutet skulle få en ännu kortare luftfärd, kanske knappt nå fram till mitten på gräsmattan.

 

Felaktiga spådomar

Till detta uppmålade katastrofscenario bidrog att många experter då hade förutspått att de nya manliga spjuten skulle flyga ungefär lika elegant som en gatsten och att allt i fortsättningen bara skulle handla om fysisk styrka och inte alls om teknisk finess. En profetia som dock omedelbart kom helt på skam när männen 1986 började köra med de nya spjuten.
 
För direkt premiäråret kom första 85m-kastet. Och härhemma i Sverige blev Peter Borglund – raka motsatsen till en kraftkastare – först över 80 med ett kast på 80.74 som då var bara 1½ meter från hans pers med ”gamla” spjutet. Det verkade alltså som det tvärtom var teknikerna som gynnades av det nya redskapet!
 
Så erfarenheterna av ”nya” 800 g-spjutet var omedelbart positiva. Grenen hade vunnit i attraktivitet: Spjuten flög fortfarande långt men de evigt diskutabla plattlandningarna var eliminerade.


Tretton års fördröjning

Fast för 600 g bestod gisslet med plattlandningarna och den godtycklighet i bedömningen som det medförde. Det kom faktiskt att ta inte mindre än 13 år – fram till 1999 – innan det kvinnliga spjutet fick sin förtjänta nystart med samma proportioner (och därmed motsvarande flygegenskaper) som det manliga.

Tjeckien innehar det gällande världsrekordet även för kvinnor: 72.28 av Barbora Spotakova, ett rekord som faktiskt nu hunnit bli 12 år gammalt.
Så inte heller för kvinnorna har den oupphörliga redskapsutvecklingen satt några synliga avtryck i resultatnivåerna på ett bra tag.


1999 började man alltså om med nya förutsättningar och precis som för männen nollställdes rekord och statistik. Men det intressanta är att det i skymundan hade gjorts en första omstart redan 1991 när man införde samma minimått för bakänden som för männen. Inga rekord ändrades då men effekten var påtaglig.
 

Större revolution 1991 - ändå nästan okänd

Ja, faktiskt mycket mer påtaglig än effekten av den 1999 framflyttade tyngdpunkten. Det visas tydligt när man jämför världsårsbästaresultaten för 8-årsperioderna 1983-1990 (sista åtta åren med "gamla"), 1991-1998 (åtta åren med "halvgamla") och 1999-2006 (första åtta åren med "nya"):

period bästa  sämsta snitt
       
1983-1990 80.00 73.08 76.39
1991-1998 72.12 69.42 70.66
1999-2006 71.54 66.91 69.16

 
Vad visar detta? Jo, snittet föll över fem meter (5.73) mellan gamla och halvgamla men bara 1½ meter mellan halvgamla och nya. Bilden stärks av att bästa "halvgamla" årsbästa är sämre än sämsta ”gamla” medan tre ”nya” årsbästan hade platsat på ”halvgamla”.
 
Ännu en slående illustration: Av de 100 bästa resultaten med ”gamla” spjutet var det bara ett endaste som gjordes under de åtta åren med ”halvgamla”. Däremot gjordes 96 av de 100 under de sista åtta åren med ”gammelgamla”.
 
Siffror som med eftertryck gör det uppenbart att tyngdpunktsflytten som alltid blivit framlyft som det viktiga med de nya spjuten hade en mycket mindre betydelse för ”flygegenskaperna” än utformningen av spjutets bakände. Traditionellt hade det bara funnits en maxgräns för diametern men nu infördes begränsningar även nedåt.
 

Det har rått lugn länge 

Så en sammanfattning för kastgrenarna blir att vad gäller redskap och andra ”yttre betingelser” har sedan början av 1990-talet faktiskt ingenting hänt som på något signfikant sätt påverkat resultatnivåerna. Det handlar alltså om sisådär ett kvarts sekel av status quo. Och det senaste som hände var alltså att ansvariga på 1980- och 1990-talen satte ned foten och stoppade en urspårad utveckling i spjut.

Den som kommit närmast Zeleznys världsrekord från 1996 är tyske Johannes Vetter som 2017 nådde 94.44. Men inte heller han kan sägas ha varit "nära" eftersom det ändå fattades över fyra meter!