Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Onsdag 3 juni 2020

Resultat & Årsbästa

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Friidrotten en materialsport?

Del 4: Höjd och stav


av A. Lennart Julin

foto (om ej annat anges): Deca Text & Bild


Visst är glasfiberstaven nödvändig för att idag kunna hoppa högt i stav
- men lika oundgänglig är faktiskt den moderna hoppbädden!

 
Vad har flopstilen i höjdhopp för koppling till glasfiberstaven i stavhopp? Ingen alls kan det kanske tyckas eftersom det handlar om en teknik i en gren och ett redskap i en annan gren. Men att båda ”slog igenom” på 1960-talet är faktiskt inte en slump utan bakom ligger en revolutionerande materialförändring som skapade nya förutsättningar för utförandet.
 
Svaret är förstås ”den moderna hoppbädden”, en uppfinning som kom att öppna upp för både floprevolutionen och glasfiberrevolutionen. Dessförinnan landade hopparna efter luftfärden i olika varianter av sand- eller sågspånshögar vilket innebar att man måste tänka nästan lika mycket på hur man skulle landa som på hur man skulle komma upp i luften.
 
Man var helt enkelt tvungen att hoppa på ett sådant sätt att man med största sannolikhet skulle komma ned på fötterna, ”på alla fyra” eller delvis på armar/armbågar. Det var framförallt helt otänkbart att hoppa så att man riskerade att landa på rygg eller nacke eftersom det var förknippat med risk för allvarliga för livet bestående men.

Hur verkligheten på 1930-talet var t o m på en landskamp på Stockholms Stadion kan man se av journalfilmen från Norgekampen 1933. Fanns det då alls någon stötdämpning mer än mjuk mark (se höjd efter ca 2 minuter och stav efter ca 9½ minut)?

 

Först madrasser för att sova på ...

Skumgummit/skumplasten hade uppfunnits redan på 1930-talet men det var inte förrän under 1950-talet som teknologin fanns för att massproducera materialet så att det kunde bli en del av människors vardag. Första breda genombrottet var madrasserna där det stenhårda taglet eller de dyra metallfjädrarna kunde ersättas av något som var både behagligt att ligga på och billigt.
 
Självklart tog det inte lång tid för idrottsfolket att se möjligheten att ersätta höjd- och stavlandningsplatsernas sand/sågspån med det nya materialet. I Sverige skedde det inledningsvis genom att man byggde högar av överblivna bitar från madrasstillverkningen. Det såg litet ut som en rejäl portion "monster pommes frites" där hopparna nästan försvann vid landningen och sedan fick ”gräva” sig ut.
 
Men ganska snabbt började förstås företag se den nya marknad som uppstått och den moderna specialgjorda hoppbädden byggd i sektioner av skumplast med galonhöljen var född. Och när den typen av bäddar blev standard på arenorna öppnade det upp för både flop och glasfiber.


HÖJDHOPP

För det hade faktiskt vid sidan av traditonella sax, dyk och ”californisk rull” alltid förekommit en hel del personliga lösningar och i saxvarianterna fanns inte sällan drag som idag skulle motivera beteckningen ”proto-flop”. Men de kunde alltså aldrig utvecklas vidare till floppen förrän man kunde landa säkert på rygg/nacke.

 "Höjdhoppsstilens utveckling under 50 år" enl Nordisk Familjeboks Sportlexikon 1941 - alla stilar med fokus på att kunna landa (mest) på fötterna. 

Så hade skumplasten kommit tio år tidigare kunde pionjären för den nya stilen mycket väl ha kunnat heta exempelvis Bob Barksdale i stället för Dick Fosbury! Och faktum är att Fosbury inte var ensam om sin teknik ens när han slog igenom 1967-1968. Framförallt hade – helt ovetande om Fosbury – en sex år yngre canadensisk tjej i i tidiga tonåren utvecklat samma teknik helt på egen hand.
 
Men hon var för ung (bara 15 år) för OS i Mexico där Fosbury som bekant kom att ta guld efter att ha chockat världen med sin (i dåtidens ögon) totalt bakvända hoppstil. En perfekt ”marknadsföring” av den nya tekniken som gjorde att den från början ironiska rubrikalliterationen ”Fosbury Flop” kom att att bli det definitiva namnet på tekniken.

 

Delat Nobelpris för "upptäckten" av floppen?

Men hade Debbie Brill varit några år äldre kunde namnet i stället ha blivit ”Brill Bend”. För också hon blev en världshoppare och kom dessutom att få en superlång elitkarriär vilken som helhet var bättre än Fosburys. Sina slutliga pers – 1.98 ute och 1.99 inne – satte Brill i 30-årsåldern i början på 1980-talet.

Resultat som relativt sett är klart vassare än Fosburys slutpers 2.24. Hon var faktiskt ”delfavorit” inför Moskva-OS 1980 men fick tyvärr aldrig chansen då eftersom Canada anslutit sig till USA:s bojkott av tävlingarna.


Så här vågade man aldrig passera över ribban innan hoppbäddarna hade uppfunnits - och före 1936 var det t o m förbjudet med "huvudet först".

Plattor inte sprintar

I övrigt är den enda signifikanta förändringen i premisserna för höjdhopparna att IAAF 1926 gjorde om ribbuppläggningen från sprintar pekande bortåt (alltså som det fortfarande är i stav) till plattor som pekar mot varandra. Orsaken var att hoppare börjat utvecklat en teknik där man pressade in ribban mot ståndarna så att den inte föll även om man tryckt ned den kraftigt vid passagen. 
 
Omvänt mjukades reglerna för ribbpassagen upp 1936 då den ursprungliga bestämmelsen att ”huvudet ej passerar ribban före fötter och ej är lägre än sätet då ribban passeras” togs bort. Detta sedan det i praktiken blivit omöjligt för domarna att upprätthålla den när hopparna utveckla sig bort från den ytterst ofördelaktiga (tyngdpunkten högt) ”sittande” klassiska saxstilen.
 
Sedan dess 
– alltså i över åttio år! – har ”upphopp på en fot” varit den enda teknikbegränsningen.
 

STAVHOPP

Precis som i höjd var det i stav en uppdämd revolution som hoppbäddarna utlöste på 1960-talet. För glasfiberstavarna hade faktiskt redan funnits i ca 10 år utan att ”det märkts”:

Första modellerna togs fram i Californien av fiskespötillverkaren Herb Jenks runt 1950, tiokamparen Bob Mathias använde en glasfiberstav när han tog sitt andra OS-guld i Helsingfors 1952 och Georgios Roubanis hoppade glasfiber när han blev bronsmedaljör på Melbourne-OS 1956.

 
Men innan bäddarna kom vågade ingen fullt ut dra fördel av de nya stavarnas elasticitet utan man hoppade tekniskt ungefär som om det ändå hade varit en oböjlig metallstav av den typ som den stora majoriteten använde på 1950-talet. Metallstavarna – aluminium eller stål – hade kommit in i grenen när det visat sig ohållbart att fortsätta med den svårtillgängliga naturprodukten bambu (som redan tidigt på 1900-talet hade konkurrerat ut de ursprungliga trästavarna för eliten).
 

Metall ett steg bakåt

Det är viktigt att förstå att införandet metallstavarna inte alls var positivt för prestationen, dvs möjligheten att hoppa högt. Tvärtom – genom att vara styva och betydligt tyngre – var det ett steg bakåt från de lättare och något elastiska bambustavarna. Läs bara den här texten ur Nordisk Familjeboks Sportlexikon 1946. Slutklämmen är ju nästan som om skribenten beskrev glasfiberstavens förtjänster:
 
Faksimil ur Nordisk Familejboks Sportslexikon 1946. 

Att metallstavarna bromsade resultatutvecklingen understryks också av att Cornelius Warmerdam – tack vare en utmärkt bambustav – redan 1942/1943 hoppade 4.77 ute och 4.78 inne och att sista världsrekordet före glasfibern blev 4.80 (Don Bragg) med metallstav 1960! Nu var visserligen Warmerdam ett fenomen på sin tid men i alla andra grenar exploderade resultatutvecklingen under 1950-talet och att stavrekordet samtidigt förbättrades bara marginellt är talande.
 
Glasfiberstaven skulle faktiskt nästan kunna beskrivas som en ”syntetisk” bambustav: Ett lätt rör av längsgående elastiska fibrer! Förutom fördelen i att inte behöva vara passivt beroende av naturens förmåga att göra för detta ändamål lämpliga bamburör fanns stora fördelar i att man fick stavar som var hållbarare och ännu böjligare och vars egenskaper dessutom kunde skräddarsys för att passa den enskilde hopparen.

 

Bananepisoden 1972

Glasfiberstavarna fortsatte förstås att utvecklas kvalitetsmässigt men det handlade aldrig om några genomgripande förändringar. Men den tidigare revolutionen gjorde ansvariga ytterst skeptiska till alla ytterligare föränringar. 1972 exempelvis stormade det mycket kring de s k ”bananstavarna” som var litet förböjda. Efter mycket diskussion inför OS i München kom så sent som kvällen före kvalet beslutet att de nya stavarna inte fick användas!
 
Inte för att de på något sätt bröt mot reglerna (som alltid sagt att material, längd och tjocklek är valfria!) utan med hänvisning till att de inte funnits ute på den öppna marknaden tillräckligt länge. Med facit i hand känns det som något av en överreaktion från beslutsfattarna. Men samtidigt måste man förstå att det fanns skäl till farhågor om sportslig orättvisa i kampen om OS-medaljerna därför att alla inte skulle ha tillgång till den senaste innovationen.
 
För det hade noterats flera nya världsrekord den våren/försommaren med ”bananstavar” och det var svårt att då veta hur mycket det berodde på de nya stavarna. Nu när vi har fått perspektiv på historien kan man konstatera att det primärt handlade om att grenen fortfarande var i en period där hopparnas teknik utvecklades för att optimalt utnyttja stavarnas egenskaper.

På OS var favoriten Bob Seagren (världsrekord 5.63 en månad tidigare) en av de mest upprörda över det väldigt sena förbudet och det sinnestillståndet påverkade honom synbart i tävlingen. Seagren stannade på 5.40 och fick nöja sig med silvret bakom DDR:s Wolfgang Nordwig som noterade 5.50 (pers!).
 

Stadig utveckling till 1980-talet ...

För tittar man tillbaka på stavhoppets statistiska utveckling fr o m 1960 ser man en ganska stabil standardhöjning fram till mitten av 1980-talet. Men sedan – dvs i ungefär ett tredjedels sekel - har det faktiskt stått i stort sett still! Under perioden av förbättrade nivåer finns några "peakar" men dessa är tydligt koppade till de olympiska åren.

Diagrammet visar utvecklingen år för år sedan 1960 av 1:a, 5:e, 10:e, 25:e, 50:e och 100:e resultat på världsårsbästa (där resultat ute och inne räknats samman).

OBS: Tyvärr gör den begränsade spaltbredden här att det kan vara svårt att urskilja alla intressanta detaljer. Därför ger vi också möjligheten att ladda ned en betydligt större version som bild!


Fram till 1980-talet var den enda globala aktiviteten OS vart fjärde år, så dessa år rådde ”nu eller aldrig”-känslan för eliten. Därför blev det alltid i alla grenar en kraftig standardhöjning just OS-åren. För friidrotten var då fortfarande var en amatöridrott, dvs man fick inte försörja sig som friidrottare. Först kring 1980 då det blev vissa lättnader i amatörreglerna började den moderna galatouren växa fram.
 
Därför såg man alltså före 1980-talet i alla grenar en pulserande statistikrytm med tydliga uppgångar OS-åren och tydliga tapp åren efter OS (när många slutade för att man blev tvungna att börja jobba). 1972 års ”bananstavar” råkade sammanfalla i tiden med ett nivålyft men det var alltså ett klassiskt ”OS-lyft”. Det ser man av att resultaten sjönk på alla nivåer 1973 trots att alla då hade tillgång till den nya stavtypen!


Vart tog den obevekliga "utvecklingen" vägen?

Men visst är det anmärkningsvärt - och säkert också förvånande för många - att efter ca 35 år av jämn utveckling har vi nu upplevt en lika lång period av stagnation: Bortsett från det enskilda toppresultatet är kurvorna ju i stort sett horisontella sedan mitten av 80-talet Det är direkt slående hur stabilt allt varit med 10:e på ca 5.80, 25:e på 5.70, 50:e på 5.60 och 100:e på 5.50 år ut och år in.

Vad diagrammet också tydligt visar är att den ”andra resultatrevolution” som många på 1990-talet förutspådde för att glasfibern snart skulle ersättas med den ”ännu bättre” kolfibern aldrig hände. Visst finns det stavar som är helt eller delvis i kolfiber men det har inte fått något som helst genomslag i resultaten.


Bästa beviset: När Mondo i vintras satte världsrekord då han flög högt över 6.18 var det inte med någon ny sorts "trollstav" utan han hoppade med en konventionell stav (naturligtvis med längd och "flex" anpassad till honom) som precis som på 1960-talet bestod av 100% glasfiber!

Lådorna har byggts om

Stavlåda enl 1944 års regelbok.

Resultatutvecklingen fram till 1980-talets mitt hade däremot knappast blivit så stor om inte utformningen av stavlådan anpassats. Ursprungligen var lådan av trä, med raka kanter och 90 graders vinkel i botten.

Det funkade bra för helt styva stavar men när man böjde en glasfiberstav tog den i lådans kanter vilket var inte bara negativt utan rent farligt för hopparen som kunde kastas ut åt sidan. Låddesignen gjordes därför i ett par etapper om till nuvarande där bottenvinkeln är 105 grader och där även lådans långsidor lutar utåt.


Stavlåda enl nu gällande regelbok. 

När stavarna började göras av glasfiber tog det förstås inte lång tid innan man insåg att materialet också kunde användas för ribbor. Från början hade alla ribbor varit i trä (trekantiga i genomskärning) men de kunde alldeles för lätt gå sönder. Så i alla fall bland arrangörerna blev det populärt när det togs fram ”outslitliga” stålribbor (runda i genomskärning).
 

Ribbor, ändar och volzing ...

Stålribborna var helt oböjliga så tryckte man till en sådan vid passagen blev konsekvensen nästan oundvikligen att ribban for iväg. Men glasfiberribborna som utvecklades under 1960-talet var något helt annat: Mjuka och elastiska så att de fjärdrade tillbaka vid beröring. Så det blev allt vanligare att klara ”med darr”.
 
Och tillverkarna gjorde sitt bästa för att förstärka den effekten genom att göra ribbröret tyngre och tjockare i ändarna - plus att man gjorde de separata ribbändarna sträva, ja t o m ”kladdiga” för att ytterligare dämpa rörelser som startats av att hopparen tryckt ned ribban i mitten. Till slut satte regelskrivarna dock ned foten genom att införa maxgränser för ribbans böjlighet plus att man förbjöd övriga typer av manipulationer av ribbans konstruktion.
 
De ”följsammare” glasfiberribborna hade dessutom fått hoppare att utveckla en typ av systematisk ”handpåläggning” för att dämpa en ev nedtryckt ribba så att den inte studsade bort från sprintarna. Den som drev detta längst var amerikanen Dave Volz och ”volzing” blev ett begrepp i branschen – fram tills det förbjöds 1998.

 

... och sprintar

Sista (?) åtgärden för att motverka att hopp som p g a kraftig ribbkontakt egentligen var rivningar ändå skulle bli godkända togs 2003 då man kortade sprintarna som ribban skulle ligga på från 75 till 55 mm. Därmed minskade man sannolikheten för att en berörd ribba skulle ligga kvar. Många topphoppare var dock negativa till dessa regelskärpningar vilket kändes minst sagt ologiskt.
 
För stavhopp går ju på att hoppa högst och hopparna som verkligen klarar utan att vara på ribban missgynnas ju om hoppare som inte är kapabla att faktiskt klara (i ordets rätta bemärkelse) ändå får ribban att ligga kvar! Dvs är man den som kan hoppa högst har man allt att förlora på att någon med lägre hoppkapacitet kan få sina egentligen otillräckliga hopp godkända.

 

Det gäller att hoppa högst!

Alla dessa successiva regelskärpningar har dock alltså – som diagrammet visar – inte satt några synbara spår i resultatnivåerna, som förblivit i princip oförändrade sedan mitten på 1980-talet! Ändå finns det nostalgiker som fortfarande än idag envisas med att beskriva de kortade sprintarna som en så genomgripnande förändring av betingelserna att man absolut borde ha börjat om med rekorden (ungefär som skedde för de nya spjuten).
 
Det odlas t o m befängda konspirationsteorier om att det var Bubka personligen som när han kom in i IAAF:s styrelse drev igenom regeländringen för att få behålla sitt världsrekord för evigt. Att Bubka hade luftat 6.14 ute och tagit 6.15 inne utan ribbkontakt hade man tydligen missat. Och senare har ju både Renaud Lavillenie med sina 6.16 för sex år sedan och Mondo Duplantis med sina 6.18 i vinter också luftat i sina rekordhopp.


Det är det här stavhopp går ut på: Att hoppa ÖVER ribban! 

Och när man luftar har varken ribba, ribbändar eller sprintar någon som helst betydelse, Det är också därför statistiken inte påverkades synbart när ändringarna gjordes. De allra, allra flesta godkända hopp har nämligen alltid varit sådana där hopparen ”klarat” i ordets rätta bemärkelse! Regelskärpningarnas syfte var inte heller att sänka resultatnivåerna utan att stärka sportsligheten i kampen om placeringarna i den enskilda tävlingen.




>