Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Torsdag 26 november 2020

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Friidrotten en materialsport?

Del 5: Längd och tresteg


av A. Lennart Julin




Samma gamla sand som det alltid varit att landa i! (foto: Deca Text & Bild)


Specifikt för de horisontella hoppen – längd och tresteg – har det nästan inte hänt någonting alls. Den stora förändringen är att ansatsbanorna precis som löparbanorna gått från stybb till allväders. Effekten av detta blev dock främst påtaglig i tresteg där mellanlandningarna nu sker på ett underlag som alltid ger bra fäste för frånskjutet.
 
Men i övrigt har de yttre betingelserna – plankan och sandgropen – alltid funnits där och fungerat på i princip samma sätt som nu. Från början hade plankan en änny tydligare roll av att erbjuda ”någonting fast att hoppa upp från” när banan i övrigt (stybb eller gräs) var mjuk och väderberoende.
 
Plankorna låg alltså permanent nedgrävda i marken, så att det det fanns en trestegsplanka i längdansatsen och en längdplanka i området där trestegshopparna skulle mellanlanda. Inte helt optimalt förstås och oftast löstes den intressekonflikten genom att man framför en standardgrop gjorde två separata parallella ansatsbanor, en för längd och en för tresteg.

 

Hur tänkte ni då?

Vilket dock medförde att hopparna fick en grovt asymmetrisk grop att landa i, vilket sin tur innebar en stor risk för allvarlig orättvisa: Gropen var föreskrivna 2.75 m bred men i stället för att det för hopparna innebar 1.375 m sand åt vardera hållet fick man i stället 0.765 m åt ena hållet och 1.985 m åt andra!

Detta alltså om man hoppade upp mitt på sin planka, skulle man i stället trampa mer ut mot plankänden fanns det nästan inga marginaler alls åt det hållet eftersom gropkanten där låg bara 15.5 cm utanför ansatsbanans kant:

Gropen 2.75 m bred och de dubbla ansatsbanorna tillsammans 2.44 m breda gör en skillnad på 31 cm som fördelades på 15.5 cm på vardera sidan (se bilden nedan)!


 Ur Regelboken 1979!

 
Det gällde alltså att om man kom litet snett göra det åt rätt håll, dvs åt den breda sidan. Detta eftersom man annars riskerade att få hoppet underkänt för att man vid landningen vidrört marken utanför gropen! Dessutom måste bara medvetenheten om risken att drabbas av detta ha varit mentalt hämmande för hoppare som hade en tendens att ”driva” åt smala sidan av gropen.

Därför är det svårt att förstå hur denna konstruktion någonsin ansågs sportsligt acceptabel – ja, t o m närmast föreskrevs i svenska regelboken på stybbtiden. Det var t o m så att en del av de första allvädersbanorna på 1970-talet hade samma lösning!

 

Utbytbara plankor!

Men ganska snabbt infördes den nu gällande modellen med en gemensam ansatsbana med ”iläggsplankor”. Alltså så att vid längdtävlingar är trestegsplankan ersatt av ett ilägg med vanlig ansatsbanebeläggning och vice-versa vid tresteg.

Sedan kvinnliga tresteget infördes på 1990-talet har ju arenorna numera normalt minst tre urtag för plankor, ett för längd, ett för manligt tresteg och ett för kvinnligt tresteg.


För Jonathan Edwards var det alltid 13m-plankan som gällde.
(foto: Deca Text & Bild).


De utbytbara plankorna öppnade dock för en ny problematik: För att att inte göra bytet av plankorna alltför krävande fick de inte vara lika ”stora och tunga” som tidigare stabila timmerstockar. Det innebar att plankorna nu faktiskt ofta kan ses röra sig när hopparen trycker ifrån.
 
Det innebär en nackdel (energiförlust) men man har också sett iläggsplankor som varit så tunna och svajiga att de för hoppare som träffat rätt fungerat som rena ”språngbrädor”! Läser man reglerna kan man se att det från början talades om en bastant nedgrävd trästock som skulle vara 20 cm bred, 120 cm lång och minst 10 cm djup. En sådan pjäs rörde sig förstås inte vid ett upphopp.

 

Planka eller språngbräda?

Men trä hade också nackdelar så regelskrivarna öppnade upp för andra lösningar genom att välja en mer generell formulering där fokus låg på att konstruktionen skulle vara ”rigid” (svenska: icke eftergivlig). Ett begrepp som dock kan öppna upp för ”tolkningar” och uppenbart har vissa tillverkare blivit ganska generösa.

Det mest kända exemplet är inne-EM 2009 i italienska Turin där den synligt svajiga plankan tycktes ha en riktig ”sweet spot” som om man träffade den gav en rejäl bonus i hopplängd. (Läs mer i "Den magiska plankan?"!) Något som några av hopparna fick glädje av, i synnerhet tyske Sebastian Bayer som i sista hoppade 8.71 och gick upp som 2:a genom tiderna inomhus bakom bara Carl Lewis!
 
Bayer hade som sitt pers när tävlingen började 8.17 vilket han i första omgången i Turin hade ökat till 8.29. Så totalt höjdes perset den dagen med 54 cm och i själva hoppet med 42 cm. Han håller fortfarande sin andraplats genom tiderna inomhus, vilket innebär att han har sådana som Pedroso, Powell, Myricks, Echevarria, Manyonga, Saladino och Beamon bakom sig. Utan 8.71-hoppet skulle han inte vara på topp-30 genom tiderna.
 
Så man kan faktiskt fråga sig om inte plankorna – precis som t ex hoppribborna i höjd och stav – borde ha en i reglerna specificerad maximal svajighet!

 

Bra då, fortfarande bra nu

Genom att premisserna för längdhopp varit så stabila har hopptekniken inte upplevt några innovationer. Det har ”alltid” funnits både hängstil och springstil med ett antal personliga mixvarianter däremellan. Där ligger också en stor del av förklaringen till att längdhopp är den enda gren där historiska elitresultat från före andra världskriget är fortsatt hyggligt gångbara i dagens konkurrens.

Thobias Montler tog en säker VM-finalplats i Doha genom att vara
nionde bäst i kvalet på 7.92. (foto: Deca Text & Bild)


En illustration: Vid Doha-VM i oktober förra året krävdes 7.89 i kvalet för att avancera till final. Alltså samma hopplängd som var DeHart Hubbards världsrekord från 1925 – alltså 94 år tidigare! I alla andra grenar är 1925 års världsrekord ”nationella breddresultat” idag. Några exempel: 1:51.9 på 800m, 14:28.2 på 5000m, 2.03 i höjd och 47.89 i diskus.  
 
Och Jesse Owens 8.13 från 1935 stod sig som världsrekord i 25 år till 1960 och är ytterst respektingivande nu ytterligare 60 år senare. För minns att vid OS i London 2012 togs bronsmedaljen på 8.12!
 
Man bör i sammanhanget notera att även om Owens var ett fenomen var han inte alls ensam på bra längder på den tiden. Över 7.90 nådde på 20- och 30-talen även Eulace Peacock 8.00 (1935), Chuhei Nambu 7.98 (1931), Silvio Cator 7.93 (1928) , Robert Clarke 7.91 (1936), Edward Hamm 7.90 (1928) och Luz Long 7.90 (1937)!


Övertramp - klara som här eller hårfina -  har också alltid varit en nyckelfaktor i längd- och trestegshopparnas verklighet. Det enda som förändrats är att traditionella vallen av våt sand på 1960-talet ersattes av den för domarna mer praktiska plastelinan - med exakt samma funktion.

Floppen inspirerade volten ...

När det ovan sägs att ”hopptekniken inte upplevt några innovationer” är det en sanning med modifikation eftersom det fanns en kort episod i början på 1970-talet då några hoppare – förmodligen inspirerade av floppens succégenombrott i höjd – i USA började experimentera med att göra en ”framåtvolt i gruppering” i luftfärden.
 
Resultaten var fortfarande på samma nivå som med konventionell teknik, vissa hoppade litet längre andra litet kortare. Inget 8m-hopp gjordes heller, i alla fall inte på tävling. Volttekniken hade vissa teoretiska fördelar biomekamiskt men samtidigt också nackdelar där den viktigaste nog var svårigheten att ”öppna upp” grupperingen i rätt ögonblick för att landa på fötterna.
 
I detta fanns också en säkerhetsrisk eftersom en miss i det avseendet kunde riskera att man landade på nacken i den förhållandevis hårda sandgropen. Man kan jämföra med hur det varit för höjd- och stavhopparna när det hela tiden innan hoppbädden introducerades gällde att tänka på att landa ”på rätt led”.

Men varför bytte man då inte bara ut sanden mot skumgummi också i längdhoppsgropen? Det fanns flera skäl och ett var den fundamentala skillnaden mellan de horisontella (längd och tresteg) och de vertikala (höjd och stav) hoppen:

Horisontellt är gropen den plats där själva prestationen registreras och mäts medan vertikalt bädden bara är till för att på ett säkert sätt ”ta hand om hopparen” efter redan utförd prestation som primärt gäller passage över en inmätt ribba. Man behövde alltså en landningsplats för längd/tresteg där det blev tydliga märken för mätningen.

 

... som snabbt förbjöds

Så det var inte så ”bara” och dessutom upplevdes säkerhetsfrågan av ansvariga på Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) som akut om ungdomar runtom i världen skulle inspireras att börja pröva på volthoppning i sina sandgropar. Man hade ju upplevt hur snabbt just ungdomar hade börjat experimentera med att ”hoppa höjd som Fosbury” efter dennes spektakulära OS-vinst 1968.

Se ett youtubeklipp med nya zeeländaren John Delamere, som var den som före förbudet lyckades bäst (7.79 1974) med volttekniken i tävlingssammanhang.
 
Därför valde IAAF att i stället förbjuda tekniken genom att säga att längd/trestegshoppare inte fick göra någon typ av volt under luftfärden. Det är absolut ingenting unikt med den typen av teknikrestriktiomner. Tvärtom fanns sådant redan i flera av de andra hopp- och kastgrenarna: T ex inte jämfotaupphopp i höjd, inte valfritt stegmönster i tresteg, inte kast i kula, inte platsbyte på händerna (”klättra”) i stav och inte rotation i spjut.

 

Om inte om hade varit?

Så frågan om världsrekordet i längd idag ca 45 år efter voltförbudet skulle ha varit längre än 8.95 har vi aldrig fått något svar på. Men vem vet vad som händer om regeln skulle ändras någon gång i framtiden - och då förmodligen för att göra längd ”mer spektakulärt”.

I alla fall initialt när den nya tekniken ännu inte hunnit bli en del av vardagen för att alla använder den. Minns att floppen var extremt spektakulär när Fosbury dök upp 1968. Men den reaktionen klingade snabbt av och nu är det ju ingen som reagerar eftersom det är så som alla "alltid" hoppat ända från knatteåldern.
 
Men som sagt: Det var ingenting under experimentåren i början på 1970-talet som signalerade att volttekniken i praktiken skulle ge generellt bättre resultat. Säkert var den fördelaktig för vissa individer men inte för alla.

Och framförallt fanns inget som indikerade att det i praktiken skulle vara ett effektivare sätt att hoppa riktigt, riktigt långt, dvs upp mot de nio meter som bevisligen är möjliga utan volt. Varje teknikändring innebär alltid att man vinner i vissa avseenden och förlorar i andra.