Officiellt organ för Svenska Friidrottsförbundet

Onsdag 23 september 2020

Friidrott.se:s arkiv:
Resultat
Statistik

 

Sök på friidrott.se

Kontaktinformation

Svensk Friidrott

Svenska Friidrottsförbundet

Post- och besöksadress:
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Tel: 010-476 53 30 vxl
Fax: 08-724 68 61
E-post: info@friidrott.se

Bankgiro: 332-1387
Org.nr: 802001-0719

Sociala medier:
@svenskfriidrott, 
#svenskfriidrott
 

Generalsekreterare och ansvarig utgivare

Stefan Olsson
010-476 53 41

Utgivningsbevis

Nr 2008-033

Redaktionen friidrott.se

Gustav Orbring
redaktör
072-525 96 32

Information och media

Hillevi Thor
072-559 17 78
(Pressjour)

Läs mer Samtliga kontakter


Friidrotten en materialsport?

Del 6: "Gamla" skorna


av A. Lennart Julin

 
(foto: Deca Text & Bild)
 
De tidigare artiklarna i den här serien har grenvis inventerat de viktiga förändringar i de yttre tävlingsbetingelserna som skett i friidrotten under de dryga hundra år som det funnits ett internationellt förbund som styrt verksamheten med gemensamma regler.
 
Och som artiklarna berättat: Det har sannerligen hänt en hel, både sådant som varit uppmärksammat och omdiskuterat och sådant som mera smugit sig på utan att så många märkt och reflekterat över det när det hände.
 
Att så pass mycket hänt är egentligen inte så konstigt om man betänker att friidrott ju inte är en en-grens-idrott utan i stället ett sammanfattande begrepp för ett betydande antal vitt skilda grenar inom avdelningarna löpning (bestående av branscherna sprint, medel/lång, hinder och häck), hopp (fyra olika),  kast (fyra olika) och mångkamp!

 

Förändringarnas tidslinje

En sammanställning decennievis över när de viktigaste nyheterna fick sitt genomslag ser ut så här:
 
1920-talet: Uppläggningsplattor i höjd, ny mångkampstabell
1930-talet: Startblock, lättvälta häckar, ny mångkampstabell
1950-talet: Betongringar, metallspjut, ny mångkampstabell
1960-talet: Allvädersbanor, hoppbäddar, glasfiberstavar, smalare kastsektor, flygvänligare diskus, flygvänligare spjut. ny mångkampstabell
1970-talet: Stavlådevinklar, smalare kastsektor, ännu flygvänligare spjut
1980-talet: Stavlådevinklar, inga wolframsläggor, nystart manliga spjutet, ny mångkampstabell
1990-talet: Styvare hoppribbor, inga knottriga spjut, nystart kvinnliga spjutet,
2000-talet: Kortare sprintar i stav, smalare kastsektor
2010-talet: Modifierad växlingszon för korta stafetten,
 
Slående när man ser en sådan sammanställning är hur långt tillbaka i tiden som de genomgripande förändringarna ligger. Faktum är att sedan 1960-talet – dvs under det senaste dryga femtio åren – är det bara spjuten och mångkampstabellen skapat nya förutsättningar för de aktiva att hantera. I övrigt har det handlat om ”småputsningar”.
 
Ja, kanske den nya växlingszonen på 4x100m – helt oavsiktligt – också kommer att visa sig få ett märkbart genomslag på resultatnivåerna. Utfallet av VM i Doha i höstas gav ju som bekant indikationer i den riktningen.

 

Varit lugnt länge nu

Men annars kan man alltså säga att friidrotten i mer än ett tredjedels sekel – i många grenar mer än ett halvt sekel – upplevt en situation där de praktiska villkoren för de aktiva i tävlingssituationen varit stabila.
 
Hur anmärkningsvärt denna stiltje är blir tydligt om man gör tankeexperimentet att gå ytterligare ett sådant steg bakåt i tiden. Dvs att jämföra 1980-talet med 1950-talet eller att jämföra 1960-talet med 1910-talet. Under de stegen kan man verkligen tala om ”revolutioner”.
 
Så när tyckare hävdar att ”materialutveckling” varit något som alltid pågått och därför alltid varit en naturlig del av friidrottens historia har man faktiskt fel. Det har funnits en sådan process men den tog faktiskt slut någonstans på 1980-talet.

 

Resultatkurvan har planat ut

Visserligen har tillverkarna fortsatt sin utveckling av t ex glasfiberstavarna och allvädersbanorna men faktum är att detta inte fått något genomslag i form av signifikant bättre resultat. Särskilt om man betänker att även träningsmetoderna förstås utvecklats under samma periond.
 
I artikeln om stavhoppet presenterades ett diagram som med extrem tydlighet visade att vad gäller toppbredden har det rått i princip stillastående sedan mitten av 1980-talet fram till idag. Och det är inte på något sätt unikt för stavhoppet, tvärtom ser bilden ungefär likadan ut i alla arenagrenar.
 
Det illustrerades bl a tydligt i artikeln nyligen här på friidrott.se om DN Galan 1989. Det som var lysande resultat då är fortfarande lysande resultat nu drygt trettio år senare!

 

"Då" håller fortfarande nu

Visst är det också intressant att betänka att Sebastian Coe gjorde 1:41.73 på 800m för 39 år sedan, Anders Gärderud gjorde 8:08.02 på hinder för 44 år sedan och Jim Ryun gjorde 3:33.1 (dessutom på stybb!!) på 1500m för 53 år sedan! Resultat som än idag inger respekt:
 
Sätter man exempelvis in dessa tider på världsårsbästa för 2019 kommer Coe att toppa 800m, Gärderud att bli 10:e på hinder och Ryun 19:e på 1500m. Då skall dessutom veta att det var bara sex 1500m-lopp i världen i somras som hade en bättre segertid än Ryuns 3:33.1!


Idag väl mest bekant som World Athletics ordförande men han är alltså också nr 3 i världen genom alla tider på 800m med en snart 39 år gammal tid! (foto. Deca Text & Bild)
 
Och vad gäller Coes 1:41.73 från 1981 är det sedan dess bara Wilson Kipketer två gånger 1997 och David Rudisha sex gånger 2010-12 som sprungit snabbare! Alltså på 38 år två personer som lyckats tillsammans blott åtta gånger.
 
Det säger ganska mycket, dels om att den träning som bedrevs för 30-40-50 år sedan tydligen inte var så ”hopplöst gammeldags”, dels om att ”materialutvecklingen" faktiskt – trots att många tycks tro annorlunda – inte varit en resultatdrivande faktor inom friidrotten sedan mitten på 1980-talet.

 

Men skorna då?

Den frågan är befogad - för även om skorna inte tillhör vare sig tävlingsmateriel eller anläggning så är det ju en viktig del i den personliga utrustning som den tävlande använderför att prestera. Dessutom har man många gånger under årens lopp hört och läst om nya skor med fantastiska egenskaper.
 
Men som sagt: Det finns ingenting i resultatutvecklingen som signalerar att någon sådan ny sko i praktiken verkligen förbättrat resultaten på ett märkbart sätt under det senaste halvseklet eller så.
 
Ser man ännu längre tillbaka i historien var skor dessutom faktiskt ingenting som ens nämndes – än mindre hade fått sin konstruktion specificerad – i regelboken förrän på 1950-talet!

 

Fläsksuleparentesen

Den första gången skorna hamnade i uppmärksamhetsfokus var 1957 då plötsligt tre sovjetiska hoppare – Jurij Stepanov (2.16), Vladimir Sitkin (2.15) och Igor Kasjkarov (2.14) – gick in som 1:a, delad 2:a resp 4:a genom tiderna efter att på ett år ha förbättrat sig 12, 11 resp 4 cm!
 
Hur var detta sensationella kollektiva lyft möjligt? Ganska direkt fann man svaret: De nya hoppskor med extra tjock sula som hopparna i Sovjet börjat använda.

Och det helt regelriktigt eftersom det alltså inte fanns någon regel om t ex sulans tjocklek. När ryktet spreds började fler runtom i världen experimentera och det visade sig snabbt att effekten var verklig – och betydande.
 
Flera elithoppare krävde då offentligt att Internationella Friidrottsförbundet måste sätta stopp för detta innan hela grenen tillåtits spåra ur. IAAF bestämde sig därför för att agera och utarbetade mer detaljerade regler som bl a innebar att sulans tjocklek begränsades till 13 mm och klackens till 19 mm. (Detta förstås inräknat ev iläggssulor!)

 

Sulan förbjuden - rekordet godkänt

Regeln gällde dessutom generellt för alla grenar, alltså inte bara för höjdhopp. Regeln antogs av IAAF-kongressen som hölls före EM 1958 i Stockholm och gällde med omedelbar verkan.

Men eftersom regeln inte hade funnits när Stepanov gjorde sina 2.16 fick han sitt världsrekord godkänt. Det kom dock att snabbt bli överspelat eftersom USA:s John Thomas 1960 drog iväg ända upp till 2.22 – med godkända skor.
 
Hur det gick på EM – där det som i svenskt vardagligt tal hade fått namnet ”fläsksulor” alltså inte fick användas – vet vi svenskar väldigt väl: Guldet gick ju sensationellt till Richard Dahl på svenska rekordet 2.12, silvret till Tjeckoslovakiens Lansky och bronset till Stickan Pettersson, båda på 2.10.

 
En 62 år gammal resultatlista med den tidens protokollsbeteckningar!
(foto: alj)

Sovjets Kasjkarov och Stepanov var aldrig med i den absoluta toppstriden utan stannade båda på 2.06 och blev 4:a resp 6:a. Därmed var ”fläsksuleeran” över nästan innan den börjat och få känner nog ens idag till att den funnits.

Och även Sovjet självt kom snabbt över regelskärpningen. För redan vid OS två år senare i Rom blev det supersuccé: Dubbelseger för Robert Sjavlakadze och 18-årige Valerij Brumel (båda 2.16) med superfavoriten John Thomas bara trea (2.14, dvs 8 cm från sitt färska världsrekord).
 

Spikmatteparentesen

När allvädersbanorna blev allt vanligare på slutet av 1960-talet gick skotillverkarna från fasta spikar till att göra skor med fästen för utbytbara spikar.

Detta så att de aktiva kunde använda samma skor för både stybb och allväders genom att smidigt byta mellan långa och korta spikar när man bytte mellan tävlingar på stybb och tävlingar på allväders där spiken inte skulle tränga ned i banan utan bara greppa mot den.

 
Men en av tillverkarna – Puma som på den tiden tillsammans med Adidas totalt dominerade spikskobranschen – tänkte annorlunda: I stället för att modifiera stybbskon skapade man en helt ny lösning speciellt för allväders där man hade ersatt den traditionella handfullen ”rejäla” spikar med en tät matta av 68 ”vassa småspik” under hela främre delen av foten. Alltså en lösning fokuserad på greppet mot ytan på banan.
 
Också en lösning som rimligen skulle vara skonsammare mot själva banan i och med att trycket spreds ut på ett annat sätt än i en sko med bara kanske 4-5 spikar. (Det är den principen som gör att det går att ligga på en spikmatta utan att bli sönderstucken.)
 
På den tiden var toppidrottarna – eftersom de ju formellt var amatörer och inte fick tjäna pengar eller delta i reklam – inte kontraktsbundna till olika skomärken utan det var fritt fram för tillverkarna att ”diskret” försöka övertala toppaktiva att använda just deras märke.

 

Smart marknadsföring

Puma gjorde en satsning mot de bästa OS-aktuella friidrottarna från USA och fick bl a med sig stora delar av sprintergänget. Vid de slutliga uttagningarna i Echo Summitt (en för ändamålet specialbyggd arena ”mitt ute i skogen” i Klippiga Bergen på samma höjd som Mexico City) rasslade det till med supertider toppade av  John Carlos 19.7 på 200m och Lee Evans 44.0 på 400m.
 
De gällande världsrekorden underskreds med tre resp fem tiondelar och plötsligt snackade alla om de nya superskorna. Men var det verkligen skorna som var grejen och inte höghöjden? Var inte den nya konstruktionen rentav bättre lämpad slitagemässigt just för de moderna banorna?
 
Med OS bara en månad bort fann sig Internationella Friidrottsförbundet (då IAAF) inte ha tid för att reda ut ev för/nackdelar utan stämplade helt enkelt den nya konstruktionen som regelvidrig. Man ville inte riskera att deltagare som inte hade tillgång till de nya skorna skulle få en osportslig nackdel.


John Carlos (t v, vars "spikmatteskorekord" inte godkändes) och Tommie Smith (vars "spikskorekord godkändes) fyrtio år senare. (foto: alj) 

I Mexico månaden efter var det alltså konventionella spikskor som gällde för alla - och tiderna blev ännu bättre: Tommie Smith gjorde 19.83 på 200m (Carlos eltid i 19.7-loppet hade varit 19.92) och Lee Evans förbättrade sig från 44.06 eltid till 43.86. Så att det inte var spikmattan som hade skapat rekorden i OS-uttagningarna blev klarlagt redan då.
 
Ändå blev idén med ”spikmattan” för gott (?) förpassad till glömskans papperskorg: Reglerna har förblivit i princip desamma så att dagens spikskor inte på något radikalt sätt skiljer sig från de skor som användes på OS för 52 år sedan. Bara aningen lättare, i nya material och med nya små detaljer i utformningen av sulan osv.


Vad kommer att hända nu?

Men frågan är om friidrotten inte i nuläget står på tröskeln till en verklig materialrevolution just när det gäller skorna. Alltså en revolution som kommer att resultera i helt nya referensramar för resultaten i löpgrenarna.
 
Fortsättning följer nästa vecka!